OPINION Janerik Larsson har en oöverträffad förmåga att läsa tidningar och upptäcka intressanta artiklar som han ibland sänder vidare till sina prenumeranter. Nyligen kom ett utdrag ur boken A Very Stable Genius: Donald J. Trump’s Testing of America som handlar om presidentens konflikter med framstående ämbetsmän i USA.

OPINION Kvartsseklet mellan andra världskrigets slut och den första oljekrisen 1973 brukar kallas i Sverige kallas rekordåren eftersom BNP per capita växte med nästan fem procent om året. Sverige var förstås inte unikt. Hela västvärlden genomgick motsvarande process.

Vad var det då som karaktäriserade detta unika historiska skede? I grunden tror jag det handlade om att i varje land, fast nu talar jag om Sverige för i det fallet vet jag vad jag talar om, installera en helt ny och enastående tilltalande livsstil som i stort sett hade uppfunnits i Amerika.

OPINION John Adams var en av USAs Founding Fathers. Han var en av författarna till självständighetsförklaringen. Han blev vicepresident två gånger under George Washington och valdes sedan till landets andre president.

Founding Fathers var inte bara statsmän och revolutionära ledare utan också filosofer. John Adams sa en sak som man aldrig hör nu för tiden i officiell svensk politik men som borde övertänkas dagligdags. Han talade om den amerikanska konstitutionen men hans observation gäller även de svenska grundlagarna (och jag citerar från minnet):

OPINION Att Sverige är illa ute vet vi alla. Resten av västvärlden är nog också illa ute men inte så illa ute som Sverige. Det vet vi också.

En del tror att Sveriges problem, som sådana som jag ofta beskriver som näst intill oöverkomliga, beror på att lärarhögskolorna är otillräckliga, att polislönerna är för låga, att det kommer för många invandrare i månaden och att bidragen är för höga och dessutom utbetalas utan betryggande kontroll.  

OPINION Idag känner jag mig på humör att jaga storvilt. Efter jakten får du avgöra om det var jag eller viltet som vann. Om du såg någon blotta hos besten som jag missade vill jag gärna ha ett tips till nästa omgång.

Storviltet i det här fallet är den mäktigaste kraften vi har i landet nämligen Värdegrunden. Att ge sig på Värdegrunden är desto farligare som den är allmänt fredad och varje bakhåll därför jämställt med majestätsbrott, en styggelse som dömde den misslyckade kungamördaren Damiens att slitas sönder av fyra hästar.

OPINION Härförleden avhölls ett spännande seminarium på temat ”Mansroll i förfall?” i Paula Ternströms regi. Det hela filmades och ligger på Det Goda Samhällets YouTube-kanal.

Mina trendantenner säger att detta är en allt hetare fråga. Fram till nyligen, medan feministiska föreställningar ännu härskade oinskränkt, var diskussioner om könens roller, relationer och eventuella olikheter tabu såvitt de inte ledde fram till samhällets redan etablerade uppfattning, nämligen att kvinnor dels är förtryckta av män, dels är bättre än män och att staten måste vidta åtgärder för att komma till rätta med detta missförhållande. 

OPINION Den grad av fördomsfullhet som jag hittills uppnått har tagit mig många år att utveckla och har vid det här laget givit prov på avsevärd tillförlitlighet. Sålunda kan jag pricksäkert definiera jämställdhetsminister Åsa Lindhagen som en fiende till oss nettoskattebetalande medelklassare. (Jag vill därmed inte på något sätt hävda att hon skulle vara klockrenare på den punkten än exempelvis kulturminister Amanda Lind eller socialminister Lena Hallengren, absolut värdiga medtävlare till Åsa Lindhagen om de mest framträdande positionerna.)

OPINION Folk brukar bli chockerade när jag säger att för oss medelklassare till höger och vänster, vi som genom vår flit, ansträngning och idoga betalning av skatter fungerar som nationens ryggrad för att inte säga blodomlopp och nervsystem, för oss är politikerna fiender. Folk tycker att uttalandet känns aggressivt och nästan osvenskt. Vi har ju ändå valt våra politiker.  

Det är sant att vi har valt våra politiker. Allt har, som Morgan Johansson indignerat påpekat, skett i god demokratisk ordning i enlighet med grundlagarnas regelverk. Samtidigt är det sant att det i skymundan men allt tydligare skett en fundamental politisk omvandling inom detta väloljade och regelstyrda demokratiska maskineri. Sedan några decennier tillbaka har politikkåren gradvis kapat trossarna till de ankaren varmed de tidigare var förbundna till medborgarna som enligt högre demokratisk teori inte bara betraktas som deras finansiärer utan också som deras uppdragsgivare.  

OPINION Under en händelserik och – sedan vissa inkörningsproblem var avklarade – hyggligt lönsam period av mitt liv ägde jag ett managementkonsultbolag. Vi hade en del privata företag och en del offentliga myndigheter som kunder.

Jag visste ingenting om management och hade bara vaga föreställningar om konsulteri. Jag antog att jobbet gick ut på att tala om för kunderna vad de skulle kunna göra bättre, ungefär som att överkirurgen upplyser underkirurgen om var han ska lägga snittet, med vilket instrument det är lämpligt att pilla ut njurstenen och hur fikapausen för operationspersonalen bör schemaläggas. 

OPINION Om jag har förstått Charles Darwin rätt så visade han bland annat att arterna inte bara kan fylla upp existerande intressanta nischer, typ bakterier som förökar sig för att äta upp all näring i ett provrör, utan också genom mutation kan förändra sin egen karaktär så att de med lite tur kan anpassa sig till nya slags näringslösningar och andra födkrokar.  

Människan kan dock ett trick som de övriga arterna, vad jag förstår, inte behärskar, nämligen att själv bearbeta födkroken så att den kan livnära så många fler människor av den sort som deltagit i den nödvändiga typen av specialisering. Vad är det för konstigt med det? säger du kanske lite vresigt eftersom du möjligen misstänker att jag besvärar dig med självklarheter. Om en tandläkare utbildar sig och gör ett bra jobb så kommer efterfrågan på tandläkare att öka och därmed har det skapats en expanderande ekologisk nisch för odontologer.  

OPINION Rubriken låter kanske urtrist, men om du har förstått den fundamentala skillnaden mellan negativa och positiva mänskliga rättigheter så har du förstått grunderna för de senaste 250 årens politiska utveckling i västerlandet. (Varför man säger negativa och positiva rättigheter har jag aldrig begripit. Man kunde lika gärna följa diabetesnomenklaturan och säga mänskliga rättigheter typ 1 och typ 2.) 

Vi börjar med demokratins skapelseberättelse. 

När människorna hade halshuggit den siste självhärskande konungen upptäckte de att de hade ett problem. Alla medborgarna samlades på en äng för att diskutera saken. 

OPINION Det fanns en tid när jag tog illa vid mig av att bli kallad reaktionär eller rasist eller brunråtta eller motsvarande. Det hände mig då och då att bekanta, till och med folk som jag betraktar som vänner, förklarade att de inte gärna ville synas i mitt sällskap eftersom det kunde skada deras rykte. Sådant gjorde mig illa till mods eftersom jag, liksom de flesta andra, är ett flockdjur som ogillar när de andra aporna i flocken förklarar att jag inte är välkommen i den stora ömsesidiga lopplockningen.  

Till bara för något år sedan var nästan alla i Sverige rädda för fasciststämplar och sladdrande tungor. Jag känner åtskilliga som röstade på sverigedemokraterna i valet 2014 och ännu till valet 2018 skämdes att tala om sina preferenser. Men det handlade egentligen inte så mycket om sverigedemokraterna utan om rädslan att över huvud taget torgföra, även i mindre sällskap och framför allt på jobbet, särskilt om man arbetar inom skolavårdomsorg eller universitet, sin oro över utvecklingen i Sverige. 

OPINION Om du tillhör dem som slutat läsa Dagens Nyheter för att du inte står ut med det ofta elakartade bigotteriet i blaskan kan jag, som fortsätter att i forskningssyfte prenumerera, tala om att du saknar anledning att ompröva ditt ställningstagande.  

Tidningens kulturbilaga hade nyligen en artikel av den australiensiska sociologiprofessorn Danielle Celermajer vid Sydneys universitet. Celermajer har upptäckt att våra språk saknar ett ord för att uttrycka de tidigare okända skändligheter som mänskligheten, du med, numera ägnar sig åt. Om det hade räckt med att kalla ogärningarna genocid, folkmord! Men nej, ty ”vi ser på medan människor, djur, träd, insekter, svampar, hela skogar, floder och ekosystem utplånas”. Det du sysslar med är värre än folkmord.  

OPINION Astrid Lindgren gjorde nog Sverige en stor otjänst med sin allmänt älskade historia om Pippi Långstrump och Pippis konflikt med fröken Prysselius, av Pippi kallad Prussiluskan, som ville stoppa in Pippi på barnhem.

Berättelsen om Pippi uttrycker en ny tidsanda som tog sin början efter andra världskriget, nådde en extatiskt revolutionär och självförhärligande topp vid slutet av 1960-talet och sedan ägnade decennier åt att tränga in i alla samhällets skrymslen för att driva ut tidigare, omoderna samhällsuppfattningar vilket vi numera, alltför sent, upptäcker varit till stor skada eftersom efterkrigsandan, sedan den brunnit ut, efterlämnat ett fördärvligt samhällsomstörtande gift som verkar genom att förlama auktoritetspersoners viljestyrka och motståndskraft mot snällhetskorruption (Typiskt nog fanns inte Prussiluskan i Pippi-böckerna från 1940-talet utan stoppades in i berättelsen först i filmerna på 1960-talet i enlighet med periodens revolutionära uppfattningar.)  

OPINION Det är inte för att människan är god som hon ibland är solidarisk och tillitsfull utan för att hon är rädd. Hon är med rätta rädd för vedermödor, olyckor, svält, sjukdomar, vilda djur, kallfronter och annan jävelskap som livet presenterar för henne och som raskt knäcker henne om hon inte samarbetar med andra människor. Därför strävar hon efter att bilda olika slags allianser.

Den mest primitiva och opålitliga alliansen är gänget. Tio grabbar med stenyxor slår sig ihop för att döda ett djur så att de har något att äta. Gänget binds tillfälligt samman av någon gemensam uppgift, till exempel just att ta livet av en älg eller att sälja ett parti knark eller att stjäla ett antal utombordsmotorer för export, men det finns ingen emotionell stabilitet i gänget. Medlemmarna är inte solidariska med varandra utan om vinden vänder sig kan de plötsligt skjuta varandra i huvudet.

OPINION Tolerans är ett svårt begrepp. Det upptäckte jag när jag jobbade för SIDA i Indien för många år sedan. Jag var svensk och därför modern och tolerant, det var själva utgångspunkten och skälet till att just jag, liksom envar annan svensk, kunde utses att som föredöme och innehavare av särskilda kunskaper leda Indien framåt.

En gång skulle jag äta middag på en bra restaurang med en grupp indier av den typ som går på bra restauranger. Utanför ingången satt rad efter rad av tiggare och förevisade sina kvalifikationer, till exempel blinda ögon, avhuggna ben och otäcka, varande sår. (Det var då jag förstod välfärdssystemets dilemma: politiker måste utse dem som lider mest till objekt för sin generositet vilket omedelbart genomskådas av klienterna – som inte behöver vara dumma i huvudet bara för att de saknar en arm – och därför leder till en konkurrens mellan bidragskandidaterna om att anses ha de mest behjärtansvärda behoven och på den grunden kvala in som auktoriserade bidragsmottagare.) 

OPINION Jag lyssnade motvilligt på onsdagens partiledardebatt i riksdagen eftersom Studio Ett hade bett mig delta i en kommenterande panel senare samma dag. Till min förvåning visade sig dessa tre timmars lyssnande vara värda besväret – i alla fall för den som intresserar sig för stämningarna inom politiken just denna månad.

Den stora nyheten för mig var att partiledarna, i varje fall några av dem,  hade insett att Sverige är i kris. Inte så märkvärdigt, kan man hävda, med tanke på att en bomb sprängts bara två dagar tidigare tvärs över gatan från Sveriges Television och från studion varifrån Studio Ett sänds. Kan man spränga tvärs över gatan så kan man väl lika gärna spränga hela public service om man får för sig det. Nationens nervsystem ligger blottat. Ulf Kristersson nämnde bombningen och la till att ”det här är inte mitt Sverige, vi har förlorat kontrollen”.

OPINION Det finns ett stort problem som västerlandets mest utvecklade länder då och då tvingas se i vitögat men för det mesta nöjer sig med att sopa under mattan. Särskilt gäller detta Sverige. Det har nu blivit dags att ta i denna heta potatis. 

Jag omnämnde saken nyligen i en krönika om president George W. Bush. Jag sa att presidenten hade tagit USA självständighetsförklaring ad notam där det står ”att alla människor är skapade lika” vilket rimligtvis måste betyda att amerikaner och irakier är lika. Eftersom amerikanerna gjorde sig av med sina förtryckare engelsmännen och därefter kunde inrätta demokratin så skulle irakierna också kunna inrätta demokrati om de blev av med despoten Saddam Hussein. Det var presidentens doktrin. Irakierna gjorde emellertid inte detta när tyrannen väl avlägsnats utan fortsatte att kriga med varandra. Bush tvingades inse att irakierna tydligen inte är på pricken lika amerikanerna. 

OPINION Yttrandefriheten är i Sverige en rättighet som säkerställs i regeringsformen. Eftersom regeringsformen är en grundlag och grundlagarna är folkets instruktioner till sin valda överhet – till skillnad från vanliga lagar som är motsatsen – så är yttrandefriheten formellt sett ett förbud för överheten att på något vis förhindra att medborgarna får säga precis vad de tycker. 

Många anser därför att medborgare ska ha rätt att utan ingripanden från staten säga inte bara att de hatar svenskar, skåningar och danskar utan dessutom att de föraktar somalier, araber, judar, bögar och klimatalarmister och dessutom vill hänga statsministern i närmsta lyktstolpe och kastrera alla moderater och sverigedemokrater.  

OPINION Det finns numera så många statsfinansierade aktivister med dito organisationer som värnar om olika mänskliga fri- och rättigheter att jag rent instinktivt blir misstänksam.

Min forskning har lett fram till att denna utveckling har två orsaker. För det första har det genom tiderna, särskilt de senaste hundra åren, utvecklats alltfler mänskliga fri- och rättigheter som det såklart behövs alltmer personal för att övervaka. Du som trodde att de mänskliga fri- och rättigheterna hade skapats av Gud på den sjätte dagen och sedan dess varit oförändrade må vara ursäktad ty detta har länge varit den allmänna meningen –  se till exempel den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776: ”Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa” –  men så är det inte ty fri- och rättigheterna utvecklas genom att människan uppfinner nya fri- och rättigheter.

OPINION De aktuella anklagelserna mot myndigheten Brottsförebyggande rådet går ut på att myndigheten stått på de styrande politikernas sida, som velat undanhålla vissa sanningar från medborgarna, i stället för på medborgarnas sida, som hellre velat höra sanningen från myndigheten.

Detta är förstås vad man skulle vänta sig enligt den naturliga principen att hunden lyder den som ger hunden mat. För en ämbetsman som vill göra karriär är den första levnadsregeln att lyda den som betalar lönen, ämbetsmannens husse.  

KULTUR Jag råkade läsa en artikel i Dagens Industris weekendbilaga den 10 januari. Artikeln handlade om Moderna muséets nya chef Gitte Ørskou. Jag blev misstänksam när Ørskou presenterade sina principer för framtida inköp av konst för mina och andra skattebetalares pengar:

Vi ska köpa konsten när den är ung och se på den blinda fläcken, det vill säga kvinnor och konstnärer från andra länder än de vi traditionellt fokuserat på.

På mig känns det som om multikulturalismen mot min vilja ska erövra ytterligare en av mig som skattebetalare finansierad institution. En del av min värld rycks ur mina händer av en illasinnad främmande makt som använder sitt våldsmonopol – vi vet båda två vad som händer om jag försöker undandra mitt bidrag till Sveriges skattefinansierade kulturliv – för att tvinga mig att betala utan att ha något inflytande på verksamheten.

OPINION Datorer har en bra grej som heter återställningspunkt och representerar systeminställningarna vid något visst ögonblick i det förflutna där allt fungerade. Om det blir något fel på datorn kan man då med lite skicklighet programmera sig tillbaka till den senast sparade fungerande konfigurationen. Tyvärr har samhällen inte denna funktion vilket antagligen beror på att de konstruerades för så länge sedan att människan inte nått den grad av utveckling som krävs för att man ens ska komma på tanken att med ett snabbkommando veva tiden tillbaka och starta på nytt.

OPINION ”Var rädd, det finns ett mönster” skriver Katarina Frostenson som inledande devis i sin bok K om bråket i Svenska Akademien och anklagelserna mot sin man ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault. Jag blir nyfiken på vilket mönster hon menar men min hjärna är för liten för att utröna det av hennes text så jag ska komma med ett förslag med utgångspunkt i det mönster jag själv brukar tjata om.

En lång, lat mellandag råkade jag nämligen läsa inte bara Frostensons skildring av det stora slaget utan även Matilda Gustavssons bok Klubben som handlar om att kulturprofilen Arnault är en usel människa.  

OPINION Även om USA och Iran har olika uppfattningar om vem det var som startade upptrappningen av de ömsesidiga attackerna så är det ingen tvekan om att eskaleringen tagit fart under det senaste året. Den amerikanska strategin har varit att, med president Trumps ord, utöva ”maximalt tryck” på Iran genom att försöka strypa landets ekonomi med hjälp av olika slags sanktioner. Maxtrycksstrategin har fungerat exempelvis på det sättet att landets oljeexport minskat med runt sjuttiofem procent under det senaste året med förödande inverkan på statsintäkterna som tidigare till åttio procent bestod av pengar från oljan. Tänk dig själv om svenska staten plötsligt förlorade mer än hälften av sina inkomster.

OPINION När jag var fjorton år skickades jag på sommarlovet till Tyskland för att lära mig tyska. Det var en stark upplevelse. Tyskarna var inte alls sådana som jag hade förväntat mig. Jag visste att tyskarna hade startat ett världskrig och mördat flera miljoner människor i koncentrationsläger och jag förväntade mig att de skulle uppföra sig därefter. Men det gjorde de inte. Tyskarna visade sig vara ett vänligt, artigt och hjälpsamt folk.

Att försöka beskriva och förklara ett folks karaktär är dömt att misslyckas. För det första får olika betraktare för det mesta olika intryck så det finns inte ens någon pålitlig empiri att utgå från. För det andra är människor så varierande att man genast blir medveten om undantag när man – förmätet – tror sig ha identifierat ett dominerande paket av attityder.  

OPINION Om det fortsätter så här kommer jag att bli expert på Mellanöstern vilket inte alls tilltalar mig eftersom jag helst inte vill tänka på dess underutvecklade och ociviliserade kulturer som fortfarande skulle leva som kamelfösande beduiner om det inte varit för oljan. Bara därför kan jag bli klimataktivist.

Enda skälet att jag skulle försöka begripa Mellanöstern är att hotet från islam blir så överhängande att det inte går att undandra sig. Under de senaste dagarna sedan den amerikanska drönarattacken vid Baghdads flygplats som dödade Irans påstått näst viktigaste person, generalen Qassim Suleimani, och hans irakisk-iranske samarbetspartner, terroristen Abu Mahdi al-Muhandis, har två möjliga händelser – som kanske kan ge tips om framtiden – inträffat.

OPINION I fredags dödades två bemärkta personer, en iranier och en irakier (och antagligen några till som är obemärkta och därför inte förekommer i nyheterna) av amerikanska drönare just utanför Baghdads flygplats. Hur ska man förstå detta? Är det viktigt eller inte? Vad kommer att hända? Så här har jag förstått det.

Den dödade iraniern Qassim Suleimani stod nära Irans andlige ledare Khamenei och var ledare för Quds-styrkan som är en avdelning för terror och revolution inom Irans revolutionsgarde som i sin tur är den enda del av den iranska krigsmakten som landets regering vågar lita på.

OPINION David Brooks heter en tyckarjournalist på The New York Times som jag uppskattar. Nyligen gjorde han en observation som möjligen är klargörande. Det handlar om tyckarskribenters och andra journalisters vedermödor i det aktuella samhällsklimatet. 

Med mina ord säger Brooks ungefär att journalistik bygger på Händelser. Journalister Rapporterar om dessa Händelser. Förr i tiden, när det nu var, erbjöd processen inga stora problem ty läsarna hade samma Lins som journalisterna vilket betyder att alla tolkade Händelserna på ungefär samma sätt även om olika läsargrupper värderade Händelserna olika sätt eftersom en del var exempelvis bankdirektörer och andra var miljöaktivister.