Av bilden framgår att socialdemokraterna haft stora opinionsframgångar på senare tid. Det handlar närmare bestämt om en uppgång på sex procentenheter till lite mer än 30 procents väljarstöd från februari till april.

För mig är detta en gåta. Den socialdemokratiska regeringen har varit ansvarig för svensk coronapolitik även om den skjutit Folkhälsomyndigheten framför sig. Jag kan inte se annat än att pandemin i Sverige skötts valhänt, fumligt, utan uppenbar strategi och utan driftighet och företagsamhet.

Västerlandets regeringar har valt att utsätta sina medborgare för ett större krig än nödvändigt. I kampen mot coronaviruset har de beslutat att inte följa de asiatiska ländernas framgångsrika strategi som lett till att länder som Singapore, Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Kina klarat av sina epidemier på ett par månader med få dödsfall.

Vad asiaterna gjort är barnsligt enkelt: de har virustestat alla människor de kommit åt och isolerat dessa. På det viset åstadkom de två saker, för det första att de friska tordes gå till jobbet och för det andra att det ambulerade färre smittbärare så att smittspridningen gradvis tog slut och epidemin avklingade.

Av en händelse hittade jag en bok av Václav Havel i min bokhylla. Havel var tjeckoslovakisk dissident under kommunisttiden och blev landets förste president efter kommunistväldets fall. Sedan delades landet och Havel blev president i Tjeckien. Han blev hjälte i sitt hemland och internationellt ärad.

Boken heter Sommartankar och består av en massa, som jag anser, alldagliga funderingar kring politiken. Men plötsligt bränner det till när Havel börjar formulera sina tankar kring politiska partier.

Coronasituationen ändrar sig för var dag och utvecklingen förefaller allt mindre töcknig utan att man för den skull kan vara säker på hur det kommer att gå. En sak förefaller dock nästan tydlig och det är att några europeiska länder har toppat antalet nya sjukdomsfall per dag vilket förhoppningsvis betyder att kurvan hos dem har vänt nedåt. Dessa länder är, som jag läser det, Nederländerna, Tyskland, Spanien, Frankrike och Italien. Här ser du Italien respektive Tyskland.

Aisopos antika fabel om syrsan och myran har fungerat som sedelärande berättelse i alla tider. Så här formulerades historien av 1600-talsdiktaren Jean de La Fontaine i Ivar Harries översättning:

På den vanliga sajten där jag brukar följa coronats utveckling i olika länder redovisas till exempel för varje land antal döda och antal registrerade insjuknade per miljoner invånare. På bilden ovan kan du se hur många procent av de insjuknade som faktiskt dör. (Siffrorna underskattar antagligen dödligheten eftersom flera av de pågående sjukdomsfallen också kommer att dö.) Ursäkta att siffrorna inte är så tydliga men du vet hur svårt det är att skriva med en mus. På Schweiz står det 3,4 procent och Nederländerna 9,9 procent och Belgien 7,9 procent och resten borde vara läsbart på ett ungefär.

Den femte mars förklarade statsepidemiologen att coronatoppen redan var nådd och att ”det värsta var över”. Då hade Sverige 94 erkända coronafall och noll döda. Efter detta var det många medicinskt obildade människor som ansåg sig själva för vassare bedömare än statsepidemiologen, jag till exempel.

Det är allmänt bekant att man medan coronaviruset härjar ska hålla sig borta från andra människor. Det betyder att man ska stanna hemma och inte röra sig särskilt mycket. Gör folk det eller struntar de i denna levnadsregel som predikas av alla ledande politiker från Stefan Löfven till Donald Trump? Och om folk lyder ledarnas uppmaningar vilka människor är det som lyder mest och vilka lyder minst?

Om du hade frågat mig igår så hade jag ryckt på axlarna och sagt att det är svårt att veta men att det ser tommare ut på gatorna och på bussarna så någon effekt har uppmaningarna väl haft.

Ska individens eller samhällets intressen komma i första rummet när staten tvingas prioritera? (Observera att samhället är något mycket större och viktigare än staten eftersom det också omfattar det civila samhället – även om politiker gillar att skryta upp sig och kalla sig själva ”samhället” för att låtsas vara helheten. Det är ungefär som Ludvig XIV:s ”Staten, det är jag” eller som när landstingen förmätet upphöjer sig till ”regioner”, alltså att sjukvårdsorganisationer förvandlar sig till hela landsändar. ”Regiondirektör” smäller förstås högre än ”landstingsdirektör”.)

Sverige befinner sig, liksom övriga länder, i krig. Fienden är coronaviruset. Han vill döda så många människor han kommer åt. Om du inte tror att det är ett riktigt krig kan du jämföra dagens tidningar med dem som trycktes under andra världskriget. Då handlade tidningarna inte bara om kriget men det gör de nu.

Människorna kan försvara sig genom att gömma sig för hans anfall. Han skjuter inte så långt men han lägger försåtliga och osynliga mineringar på de mest oväntade ställen. Människorna kan också försvara sig mot hans mordlust genom att omsorgsfullt vårda sina sårade kamrater.

Politiker har två verktyg i sin låda: de kan skriva lagar och regler och de kan satsa pengar. Problem som varken kan bekämpas med lagar eller med statsbudgeten kan de inte göra något vettigt åt. Men även om de inte kan lösa problem med sina två verktyg så försöker de i alla fall enligt principen att för den som bara har en hammare ser alla problem ut som en spik. De måste nämligen se ut att vara fulla av handlingskraft.

Svenska politiker brukar vara bra både på att skriva regler och att göra av med pengar. I det perspektivet finns det en sak som förvånar mig när det gäller coronapolitiken. Det är att regeringen inte använder regelvapnet men däremot är villig att sätta sprätt på nästan hur mycket pengar som helst.

Jag är utkiken i masttoppen. Jag skriker att jag kanske ser land. Ljuset i tunneln. Kanske ropar jag hej innan vi är över bäcken. Statistiken är inte helt tillförlitlig.

Titta på bilden ovan. De grå staplarna visar hur många nya coronafall som identifierats i den kinesiska provinsen Hubei från sådäringa femtonde december förra året till den elfte februari i år. Toppnoteringen kom den tjugosjätte januari, vilket var ungefär sex veckor sedan start.

Hur ska man förstå vår tids mest framstående galenskap, alltså PK-ismen, det tänkande som företräds av personer som kallar sig ”woke” i engelsktalande länder? Till PK-ismen hör sådant som militant feminism och genusteori, klimatalarmism, föreställningen att den vite mannen i förening med marknadsekonomin är roten till allt ont och så vidare. Hur har denna skadliga intellektuella smitta kunnat uppstå och spridas?

Jag försöker förstå den svenska coronapolitiken som den beslutats av Folkhälsomyndigheten och de politiska härskarna (som antagligen inte tänker själva utan följer myndigheten men troligen ger myndigheten order om plötsliga drastiska åtgärder ifall allmän oro sprider sig; om folk bara håller sig lugna så får myndigheten hållas). För att begripa får man bete sig som paleontologer som rekonstruerar dinosaurier med utgångspunkt i upphittade ben.

Min vän läkaren sa att han tyckte det var en massa panik kring det faktum att folk dör i coronaviruset. Det dör ju folk i alla fall, sa han sådär kallt konstaterande som läkare ibland gör. Jag undrar hur många fler som dör i corona jämfört med hur många som dör i alla fall, avslutade han.

Sådana där frågor blir det bara arbete av. Jag kollade dödstal här, befolkningsstorlek här och coronainformation här.

Min erfarenhet av livet och studiet av Sverige är att fel och misslyckanden, även rätt grava sådana, inte orsakas så mycket av uppenbar ovilja, ondska och förödande inkompetens utan i stället av att de som fattat olämpliga beslut åtnjutit allmänt förtroende och haft ädla strävanden samt från början varit invaggade i tryggheten av att veta att de personligen inte skulle behöva ställas till svars för eventuella negativa konsekvenser av sina handlingar.

I sitt installationstal som nyvald amerikansk president mitt under depressionen år 1933 sa Franklin Delano Roosevelt följande:

Först av allt vill jag framföra min fasta tro att det enda vi behöver vara rädda för är rädslan själv… en namnlös, orimlig, oberättigad skräck som förlamar alla behövliga försök att förvandla tillbakagången till framgång.

Torbjörn Tännsjö är en utilitaristisk filosofiprofessor som jag alltid varit misstänksam emot. Han framstår som en trosviss gymnasist som fått en princip klar för sig och därför tror att den principen ska styra allt, ungefär som Greta Thunberg. Fast när det blir för tokigt plockar han på oklara grunder fram en annan princip som i undantagsfall får gälla.

Nu har Tännsjö på DN Debatt den 26 mars tagit sig an en viktig och aktuell fråga, nämligen hur vården ska prioritera bland vårdbehövande människor om vården inte klarar alla.

För en sådan som jag som har ambitionen att skriva krönikor som man med tillfredsställelse ska kunna läsa om hundra år eller mer så känns det besvärligt att behöva kommentera coronaviruset där inte bara antalet smittade utan även opinionerna skiftar från dag till dag.

Det började med att alla av medkänsla med dem som riskerar att dö av viruset bestämde sig för att allt måste göras för att bygga ut vårdkapaciteten på landets sjukhus. Det blev regeringens och statsepidemiologens första prioritet.

Jag köpte en teflonstekpanna av märket Tefal. Stekpannan låg i en sladdrig genomskinlig plastpåse med följande varningstext på sju europeiska språk, dock ej svenska:

Håll denna påse borta från spädbarn och äldre barn för att undvika risken för kvävning. Använd inte påsen i spjälsängar, andra sängar, sittvagnar eller lekhagar. Denna påse är ingen leksak. Kassera påsen så snart produkten är uttagen. Återanvänd inte denna påse.

Det lär finnas onda saker som för något gott med sig. Coronat är en ond sak. Skulle viruset kunna föra något gott i sitt spår? Ja, i den bästa av alla världar så skulle epidemin faktiskt kunna leda till en återhämtning för Sverige.

Det är kanske inte så sannolikt, men låt mig ändå fantisera om goda saker som skulle kunna hända och inte är helt otänkbara. Det första jag önskar mig är att fjällen ska falla från ögonen på svenskarna. När de inser hur tafatt våra politiska ledare, särskilt regeringen, hanterat den begynnande epidemin så kommer de att börja fundera på vad det är för ett skojargäng som de valt att styra landet. Sydkorea har per capita totalt lika många smittade som Sverige men befinner sig vid slutet av sin epidemi medan Sverige befinner sig i inledningen. Taiwan är också färdigt med sin epidemi, verkar det, med totalt 169 smittade mot över 2 000 i Sverige (innan det riktigt börjat i Sverige).

När man iakttar vilka märkliga konstruktioner det mänskliga tänkandet kan åstadkomma i syfte att rättfärdiga det ena eller det andra kravet på att bli försörjd på någon annans bekostnad så faller man lätt till golvet, kanske av beundran, kanske av skratt.

En av samtidens största och mest framstående industrier är den som tillverkar teser om att västerlandet och särskilt dess vita män är orsaken till allt ont – historiskt och samtida – och därför ska tvingas betala.

Dagens Nyheter är en del av denna industri som varje dag i sin kulturbilaga presenterar nya varianter av detta budskap. Så här lät det i en artikel av Stefan Jonsson den 1 mars:

Det bekymrar mig att vi vet så lite om coronavirusets dödlighet. Vetenskapsmän vill inte säga något vilket går att begripa eftersom det finns så många osäkra faktorer att man riskerar att komma med svar som ligger hela storleksordningar fel. Sådant vill forskare inte nedlåta sig till. Men jag kan göra det eftersom jag inte har någon vetenskaplig prestige som kan ta skada.

En utgångspunkt kan vara kryssningsfartyget Diamond Princess med 3 711 personer ombord – besättning och passagerare – som fick ligga i karantän utanför Japans kust i några veckor vilket måste betyda att alla ombord utsattes för smitta. Bara 17 procent, 634 personer, fick viruset trots utsattheten. Dessa personer testade alltså positivt för viruset. Hälften av dem var asymtomatiska och hälften uppvisade symtom. Sju personer dog vilket betyder 1,1 procent av de 634 smittade. Till saken hör att kryssningsfartyg lockar till sig en oproportionerlig andel gamla människor vilket kan överdriva dödligheten. Några bedömare menar att siffran kan behöva sänkas till 0,6 eller 0,7 procent.

Jag blir nog inte populär för den här krönikan men för samvetets skull så vill jag ändå skriva den så att ingen i framtiden ska kunna säga att jag inte varnade.

Välfärdsstaten inrättades för att hela folket av solidaritet med dem som drabbats av särskilda olyckor, till exempel fattigdom, sjukdom och annat elände, skulle hjälpa dessa utsatta. Gradvis under 1930-talet och framåt upptäcktes nya lidanden vars avhjälpande bedömdes vara en offentlig angelägenhet och därför inrangerades bland välfärdsstatens tjänster.

OPINION En bra regel för besättningar till sjöss är ”en hand för dig själv, en hand för båten”. Det betyder att sjömannen har ansvar både för sig själv och för båten. Att bara tänka på sig själv eller bara tänka på båten är båda undergångsrecept. Antingen blir båten herrelös eller också ramlar du i sjön.

Före detta medicinprofessorn och generaldirektören Nina Rehnqvist skrev ett kapitel som hette ”De tappade sugarnas sjukvård” i en bok som jag gav ut för några år sedan. Så här skrev hon bland annat:

OPINION Det är inte så mycket jag begriper om coronaviruset annat än att det sannolikt kommer att medföra stora problem och mycket lidande. Tyvärr verkar inte statsepidemiologen och hans kollegor i andra myndigheter – de som står för det officiella svenska tänkandet – heller förstå så mycket. (Läs den här artikeln av överläkare Anders Jansson på Danderyds sjukhus.) I varje fall har de inte talat om det för mig. (Vet du hur man känner igen en epidemiolog? Jo, han säger ”virus” i stället för ”viruset”, alltså även i bestämd form, typ ”Virus har nu kommit ända till Mångsbodarna”.)

Därför ska jag nu tala om vad jag tror att jag har fattat och så kan du som vet bättre korrigera mig om du orkar besvära dig.

OPINION Riksdagsincidenten där sverigedemokrater ville kalla ett antal chefer på statsmedia – även känt som public service – till kulturutskottet för att förhöras angående eventuell opartiskhet lämnar mig ingen ro. Det som jag först trodde var en struntsak och en storm i ett vattenglas är, misstänker jag nu, av fundamental betydelse för förståelsen av vårt samhälle och dess tänkande.

OPINION När jag hade en aktiebörs var min viktigaste uppgift att bedöma företag som ville sälja aktier till allmänheten och sedan bli noterade. Genom åren måste jag ha granskat över tusen företag. En allmän observation jag gjorde var att när bolagen vid en inledande skarp besiktning såg bra ut så såg de inte sällan ännu bättre ut när man grävde djupare. Även motsatsen var sann. Om man inledningsvis fick anledning att dra öronen åt sig kunde man vara rätt säker på att hitta än värre röta om man forskade mer noggrant.