Världen är numera galnare än den någonsin varit under min livstid. Om den varit ännu galnare tidigare i historien kan jag inte bedöma.

Jag tror att det är vad filosofen Nietzsche kallade ressentiment som ligger bakom. Ressentiment har nog alltid funnits men det har tidigare kunnat kontrolleras för att förhindra spridning annat än lokalt i begränsade grupper. Men nu verkar ressentimentet utbreda sig pandemiskt.

Troligen har jag presenterat följande resonemang åtskilliga gånger tidigare men det är liksom aldrig någon som säger emot eller instämmer eller ställer kompletterande frågor eller förfinar. Kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig. Men jag tror att tankegången har viss betydelse, framför allt om den stämmer med verkligheten.

Tack, Gud, för elektriciteten. Den gör att jag hemma hos mig kan lysa upp natten som vore det dag. Tack även för fossila bränslen, jag gillar särskilt bensinen som i välkonstruerade tyska bilar – tack även för tyskarna! – ger oss människor njutningsfylld körglädje. Tack för din uppfinning vattentoaletten. Jag tänker med fasa på hur livet hade gestaltat sig om du inte gett oss vattentoaletten. Då hade några människor antagligen tvingats bära bort andras träck. Tack för att Du, Gud, gett oss ICA-butiken som fungerar som ett slags skafferi där vi kan hämta mat. Min tacksamhet gäller även kylskåpet. Utan kylskåp hade maten ruttnat och människan tvingats hitta sjövägen till Indien för att hämta hem peppar så att maten inte smakade så äckligt.

Om vi bortser från att uttalanden om framtiden inte brukar förverkligas, särskilt inte när de kommer från experter, så finns det anledning att oroa sig för det scenario från The British Academy of Medical Sciences som Thomas Hedner redovisar här intill. Akademin säger att det nu till hösten som ”ett rimligt värsta scenario” kan komma en ny coronavåg som när den klingar av efter ett halvår kommer att ha dödat ytterligare dubbelt så många människor som den första vågen hittills skördat.

Jag tror – och detta är ytterligare ett utlåtande från en framtidsexpert som jag verkligen hoppas inte slår in – att resultatet skulle bli förödande, inte enbart för att det tragiskt nog skulle dö ytterligare en massa människor, i Sverige mer än tiotusen, utan för att samhället inte skulle klara en sådan smäll.

För många år sedan blev jag inbjuden att skriva återkommande kolumner i Expressen. Det tyckte jag var ärofullt. Min första krönika handlade om att Sverige troligen är det mest centraliserade och uppifrånstyrda landet som historien fått uppleva sedan det antika Egypten.

Därefter fick jag inte skriva några fler kolumner i Expressen. Redaktören tog illa vid sig. Men jag vidhåller min tanke. Va, säger du misstroget, skulle Sverige vara mer centralstyrt än till exempel den absoluta kungamaktens förrevolutionära Frankrike?

Vid en samlad bedömning – en byråkratformulering som man använder när man inte riktigt kan motivera sina bevekelsegrunder – har jag kommit fram till att det som ställt till det för Sverige i coronafrågan är precis det som Platon menade skulle förgöra demokratin, nämligen att människorna inte kan lägga band på sin frihetslängtan: ”… det är den överdrivna längtan efter frihet på bekostnad av allt annat som undergräver demokratin”.

På USA:s nationaldag den fjärde juli, som firas för att landets oavhängighetsförklaring presenterades den dagen år 1776, höll president Trump ett tal nedanför Mount Rushmore där fyra amerikanska presidenters ansikten är inhuggna i tjugo meter höga skulpturer i berget. Det har han fått fan för.

Några av hans politiska motståndare har anklagat honom för att han hyllade de konterfejade presidenterna, särskilt grundlagsfadern George Washington. George Washington var delansvarig för dessa odödliga ord i oavhängighetsförklaringen:

Demokratin är en osannolik ordning. Om du låtsas att den inte fanns någonstans på jorden och det plötsligt dyker upp en djuping som förklarar att staten borde styras av någon som fått mer än hälften av folkets röster så skulle du antagligen förkasta idén. Vem som helst kunde ju begripa att de 51 procent fattigaste skulle gadda ihop sig för att ta de 49 procent rikastes egendom varpå kaos skulle bryta ut.

Sedan min tid som svensk statstjänsteman, vilken avslutades år 1978, har jag, med stigande förfäran som sedermera förvandlats till luttrad cynism, konstaterat att det inte bara var den utlandsmyndighet där jag arbetade som slängde bort skattebetalarnas pengar på strunt utan de andra myndigheterna också, kanske i olika grad. Till exempel tror jag inte Tullverket har samma frihetsgrader att göra dumheter som Migrationsverket och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. (Fast säker kan man inte vara; var det Tullverket eller Kustbevakningen som skickade fartyg till Medelhavet för att underlätta migrantsmugglingen?)

Den forskaren är jag. Jag studerar en särskild sorts intelligent levande djur ungefär som andra forskare undersöker och typbestämmer vargar eller någon sorts mikrob eller alg. Mitt forskningsobjekt är familjen offentligt ägda anslagsfinansierade organisationen typ Försvarsmakten eller Migrationsverket eller de kommunala sociala myndigheterna. Min doktorsavhandling ska handla om släktet välfärdsorganisationer. (Försvarsmakten faller utanför eftersom den visserligen är offentlig och anslagsfinansierad men inte håller på med välfärd, det vill säga att ta hand om svaga människor.)

Ett udda intresse kan det tyckas. Det började med att jag själv arbetade i nästan tio år inom arten internationellt bistånd som geografiskt skiljer sig från arten nationellt bistånd men i övrigt är i stort sett likadan som de andra arterna inom släktet. Det som förvånade mig var att ingen statsvetenskapare eller annan tänkare, vad jag kunde upptäcka, försökt identifiera principerna för dessa djurs beteende.

PK-ismen och marxismen har en gemensam grundläggande idé nämligen att de grupper respektive ideologi företräder är utsugna och förtryckta av motståndarna och att meningen med den politiska kamp som förs i ideologiernas namn är att rätta till detta förhållande.

Marxismen är mer exakt i sin analys än PK-ismen. Arbetarklassen är utsugen av sina motståndare kapitalisterna. Observera att denna föreställning ska tolkas bokstavligt. Enligt Marx arbetsvärdelära skapas värde bara genom arbete. Att kapitalisterna har resurser beror på att de stulit dessa resurser från arbetarna som rätteligen borde få behålla vad de släpat ihop.

Coronapandemin är långt ifrån över men eftersnacket har redan satt igång. Människor trevar sig fram och försöker skapa trovärdiga berättelser om vad som egentligen inträffat, hur det gick till och hur de olika länderna rangordnar sig.

Det är osannolikt att vi – med ”vi” menar jag just nu bara Sverige – inom rimlig tid ska komma fram till någon nationell konsensus om vad som gick snett eftersom det finns så många olika intressen som gör svårförenliga anspråk på att ha det rätta svaret.

Även om jag vet att det inte går att uppfinna ett filosofiskt system som förklarar världen i varje detalj så gillar jag inte att lämna lösa ändar när jag ska försöka begripa och förklara saker. Till exempel känns det riktigt att konstatera att PK-ismen är Sveriges statsbärande och dominerande filosofi. Det är också, åtminstone i min skalle, otvetydigt att PK-ismen kodifierar politikerväldets intressen och därför hyllas av politikerväldet.

Många, inklusive jag själv, är förvånade över storföretagens och den ekonomiska elitens, kanske framför allt i USA, beredvillighet att stödja Black Lives Matter-demonstrationerna och de krav som där presenteras. Detta måste betänkas.

En av de grundläggande teserna i västvärldens självförståelse är att de ekonomiska klyftorna är enorma och kanske till och med ökande. I varje fall är de större än för några årtionden sedan. Om man googlar på begreppet Ginikoefficient, ett mått på ekonomisk ojämlikhet, är intrycket vidgade klyftor nästan överallt. Troligtvis har välståndsökningen under senare decennier gjort att alla fått det bättre medan några har fått det ännu bättre än de andra.

Jag kan inte sluta plåga min hjärna och mina vänner med funderingar kring den svenska coronapolitiken. Jag är rädd att den allmänna debatten i frågan ska syssla med perifera frågor.

Perifera frågor är allt sådant som var redan var etablerat när viruset attackerade. Att syrgasen sedan länge var bortplockad från äldreboendena är ett beklagansvärt faktum men den viktiga frågan är i vilken mån Sverige har förmågan att hantera en sådan bekymmersam situation när en kris inträffar. Beredskapslagren var nedlagda enligt dumma tidigare fattade och genomförda beslut men hur bra klarade Sverige att kompensera för gamla synder? Myndigheterna hade inte tänkt tanken att det kunde behövas ansiktsskydd men vad gjorde Sverige när det blev uppenbart att det vore bra med skyddsutrustning?

Det händer ej sällan att läsare som är vänliga att kommentera mina texter säger ungefär att ja, det där var väl bra, men varför förklarar du aldrig hur Sverige ska komma ur den här soppan av osunda ideologier och oskicklig politik? Jag blir brydd av sådana invändningar eftersom jag inte tycker jag gör något annat än pekar på vad jag tror är den enda möjliga utvägen. (Att fortsatt klafsa runt i träsket är ingen utväg.)

Det är kul att titta på skickliga illusionister och trolleriartister eftersom de så lekande lätt låter påskina att det omöjliga kan göras och det otänkbara faktiskt finns. Åskådarna vet att de är lurade men beundrar ändå förfalskaren för hans suveräna handlag med spelkorten eller med kaninerna i hatten.

Mina chanser att bli medlem av den av regeringen tillsatta coronakommissionen är obefintliga. Om du orkar läsa resten av den här texten förstår du varför.

En undersökning av coronapolitiken är ett stycke vetenskap. När man forskar undersöker man hypoteser om hur saker och ting hänger ihop. En coronakommission måste därför ha en hypotes. Så dumt! protesterar du kanske, om hypotesen inte håller är man i så fall tillbaka på ruta ett! Det är sant. Därför borde regeringen tillsätta fem olika konkurrerande kommissioner som tävlade om att presentera de mest övertygande och användbara rönen. Men det är ett sidospår.

Sedan några år tillbaka har jag slutat läsa världens kanske mest hyllade liberala tidskrift, The Economist. Det beror på att tidskriften enligt min uppfattning gradvis kommit att bekänna sig till ett helt annat budskap än det ursprungliga och i stället sällat sig till dem som tror att lösningarna på samhällets problem måste komma från staten – som förvisso kan göra fel och därför ibland tas till upptuktelse av tidskriften – snarare än från fria, hederliga och rimligt dygdiga medborgare som verkar i en rättsstat.

Amerikanska idéer sprider sig över västvärlden som amerikanska filmer med den skillnaden att filmernas inflytande oftast är överståndet efter några timmar plus lite eftersnack medan idéerna kan slå rot och få ett eget liv i de kulturkoloniserade västerlandets hjärnor. Därför har exempelvis vi svenskar anledning att försöka begripa oss på de amerikanska idéerna.

Under de senaste månaderna har idén Black Lives Matter (BLM) exploderat i form av stora demonstrationer som oftast urartat till kravaller med täta inslag av statyrivningar och några få fall av kvartersockupationer och polisutdrivningar. Konceptet med demonstrationer som degenererar till kravaller och allmän skadegörelse har fått efterföljare även i det övriga västlandet men inte med samma energi och uthållighet som i USA.

Om man vill göra det enkelt för sig själv att förstå västerlandets pågående dilemma så kan man konstatera att det sedan andra världskriget ständigt ökande ekonomiska överskottet använts dels till allmänna standardhöjningar, dels till att finansiera framkomsten av ett jättelikt transfereringssystem som med tiden har fått en egen vilja och en egen ideologi som kallas PK-ism i Sverige och wokeism i engelskspråkiga länder.

Transfereringssystemet har två väsentliga mänskliga komponenter, dels de individer som administrerar systemet – i Sverige politikerna och de anställda inom välfärdsapparaten – och dels klienterna. Starka ömsesidiga beroendet gäller inom transfereringssystemet. Till exempel betalar politikerna bidrag till klienterna och klienterna tackar med röster.

I serien oönskade och socialt oacceptabla uttalanden har jag nu kommit fram till följande tankekonstruktion: Frågan är om vi märkt av coronat utan allt ståhej i media. Det är en tillspetsning av en fråga som hörs allt oftare nämligen om boten, alltså nedstängningar och motsvarande, är värre än coronasoten.

Begrunda diagrammet ovan. Den gröna linjen visar antalet döda per dag under femårsperioden 2015 – 2019. Den lila linjen visar motsvarande dagliga dödstal i år.

Ännu har ingen dom över den svenska coronapolitiken fallit annat än att den preliminärt av många – till skada för den så kallade Sverigebilden – anses misslyckad. Enda hoppet för Sverigebilden vore om förre statsepidemiologen blev sannspådd i sin förutsägelse att när coronat är färdigt så kommer lika många människor per tusen att ha dött i alla länder. Om det dog riktigt många norrmän och finnar så skulle Sverige således få upprättelse.

Den 25 juni rapporterar Dagens Nyheter om åttioettårige Gösta Andersson. Medan Andersson i april tränade inför sin trettiotredje Vätternrunda insjuknade han i corona. Läkarna på Södertälje sjukhus beslöt att han varken skulle få hjärtlungräddning eller intensivvård. Det var i praktiken en dödsdom.

Anderssons barn tjatade för att pappan skulle få vård vilket lyckades. Han överlevde och tränar nu för nästa års cykellopp.

Det var länge sedan jag ondgjorde mig över det troligen mest fatala misstag som politikerväldet utsatt Sverige för under det senaste halvseklet, nämligen preposition 1975:26 som antogs av en enig – enig! – riksdag. För att du inte ska glömma frågan så ondgör jag mig igen.

Enligt propositionen skulle alla kulturer tillskrivas samma värde. Icke-svenska kulturer skulle uppmuntras på olika sätt, till exempel genom statsbidrag, för att kunna utveckla sin särart.

Denna endräkt hos riksdagsledamöterna förvånade mig länge. Jag kunde bara kunnat hitta en enda förklaring. För mig säger denna förklaring i tre led allt.

I mer än två sekler har västerlandet dominerat världen och vita män har dominerat västerlandet. Oavsett vad det beror på har denna ordning lett till den största framgång som hänt mänskligheten sedan skapelsen, nämligen allmänt välstånd, alltså inte bara välstånd för en gynnad elit utan för alla medborgare. Västerlandet har emellertid numera blivit så vant vid detta tillstånd att vi tror att situationen är normal bara för att den existerat i snart hundra år. Vi tror att fortsatt rikedom är garanterad.

Jesus från Nasaret var en märklig människa (om han nu fanns vilket jag är benägen att tro). Hans eget folk, judarna, eller i varje fall en grupp bland judarna, hatade honom och förmådde den romerske guvernören Pontius Pilatus att halvt motvilligt döma Jesus till döden.

Bilden av Jesu korsfästelse har etsat sig in i medvetandet på alla som bott i ett kristet samhälle och kanske rentav själv är troende. Vi har sett tusental målningar av denna händelse.

Det konstiga är att denna scen, som under tvåtusen år varit de berörda samhällenas troligen mest uppmärksammade begivenhet, är så illa förklarad. Själva avrättningen är nog äkta vara men motivet till domen har aldrig blivit tillfredsställande utrett – åtminstone inte så att jag är nöjd med domskälen. Ska man försöka begripa det där så måste man spekulera.

Jag har aldrig brytt mig så mycket om sport och idrott och har därför inte satt mig in i de existensvillkor som råder i den delen av samhället. Men nyligen gjorde en vän mig uppmärksam på vad som pågår – varje dag! Först trodde jag honom inte. Vi lever ändå år 2020. Skulle inte idrotten ha kommit längre? Jag beslöt att fördjupa mig i ämnet.

Det blev en skakande upplevelse. Inom idrotten råder total nonchalans inför allt som vårt samhälle står för, framför allt värdegrundstesen om allas lika värde. Inom idrotten förhånas den principen ständigt. Jag vågar påstå att idrotten systematiskt bespottar och förlöjligar vårt samhälles ädlaste och renaste strävanden. Om detta skett av oaktsamhet hade man kanske kunnat ha överseende, men så är det inte, ty överträdelserna är noga uttänkta och överlagda.

På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att tillträda min befattning som chargé-d´affaires vid den ännu inte byggda svenska ambassaden tillika min egen biståndsattaché. Jag visst inte att jag stod inför ett av mitt livs mest danande och gagneliga erfarenheter.

Erfarenheten var att saker och ting inte fungerade som man hade räknat med. Till en början trodde jag det var olyckliga tillfälligheter när det i veckor inte fanns toalettpapper att köpa i staden, när folk kom två timmar för sent till möten eller inte alls, när resväskan som skulle med planet till Lissabon i stället skickades någon annan stans och aldrig återfanns.

Med jämna mellanrum hör man politiker, inte minst statsminister Stefan Löfven, uttala satser som ”vi ska sätta människorna i arbete” och ”vi ska dra igång ekonomin efter coronakrisen”. Tankefiguren är att ekonomin är som en avstängd motorgräsklippare och att Löfven ska dra i startsnöret för att få igång motorn. Det är för många en tilltalande föreställning eftersom den kan skänka oss den trygga förtröstan att politiker har verktyg att lösa svåra problem som annars kunde bli besvärande. Den stora frågan är om regeringen verkligen besitter sådana förmågor. Jag tror inte det.