På två rätt grundläggande punkter har jag svårt att tro mer på den vetenskapliga förklaringen än den religiösa. Punkterna är Skapelsen och Arternas ursprung – i den mån dessa punkter inte sammanfaller (vilket de gör, tror jag, för kreationister). Idag skriver jag om Skapelsen och i morgon ska jag i grunden analysera den vetenskapliga teorin om Arternas ursprung.

Det finns två konkurrerande teorier om hur Skapelsen gick till, den ena, den religiösa, presenteras i Första Moseboken, den andra, den vetenskapliga, kallas Big Bang.

Överlevnad handlar för det mesta inte om evigt liv utan om att leva några extra månader eller år. Se bara på hur mycket pengar som läggs ned på att forska fram preparat och medicinska metoder som kan hålla cancersjuka människor vid liv något halvår.

Om livet är så dyrbart för oss vanliga människor hur mycket angelägnare ska det då inte vara för en regering att överleva ytterligare ett val? En pressad regering kan göra nästan vad som helst för att få några års respit. Jag kan inte hitta på någon annan förklaring till det apspel som pågår inför medborgarnas förfärade ögon. Exemplen är legio. Låt mig nämna två.

En sak, som förefaller mig viktig och dessutom alldeles självklar, verkar ha svårt att tränga in i den allmänna meningen. Den saken är att den skadliga politiskt korrekta ideologi som dominerar det officiella tänkandet i Sverige (och, fast mindre koncentrerat, i många andra västländer) beror på att västerlandet införde allmän rösträtt för lite mer än hundra år sedan utan att begripa det som alla vet, nämligen att man inte kan ge sina ombud helt fria tyglar. Till exempel skulle ingen bonde anställa en lagårdsförman och låt vederbörande styra verksamheten på egen hand och dessutom ha fri tillgång till bondens plånbok.

Jag har länge sett det svenska sönderfallet komma. Troligen upptäckte jag det på något emotionellt plan när jag på sjuttiotalet arbetade på Sida. Det var inget särskilt dåligt med Sida, det var bara en välfärdsmyndighet som alla de andra, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de kommunala socialförvaltningarna och så vidare. Där jobbade välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor med de bästa tänkbara avsikter. Alla ville göra väl.

Winston Churchill är en person som kunde ifrågasättas före andra världskriget men knappast efter. Ändå ställer jag mig undrande till ett av hans mest hyllade påståenden, nämligen att demokratin är det sämsta statsskicket om man bortser från alla de andra. Det jag hänger upp mig på är den troligen underliggande föreställningen att länder eller samhällen kan shoppa runt efter statsskick ungefär som när bilköparen väljer mellan Honda, BMW, Volvo och Chevrolet. Man kollar hur de funkar och fattar sitt beslut.

Efter första världskriget var det många tyskar, Adolf Hitler till exempel, som ansåg att Tyskland var kränkt och förnedrat och fått en dolkstöt i ryggen av segrarmakterna, av de fega tyska politikerna som gått med på Versaillesfreden och kanske också av judarna. Ju mer Hitler byggde upp sin krigsmakt desto mer kränkt kände han sig å Tysklands vägnar. Till slut hade hans känslor, som många i de gamla fiendeländerna ansåg berättigade, blivit så överväldigande att han krävde kompensation för de oförrätter som Tyskland lidit. Han intog Österrike, Sudetenland, Danzig och en hel del andra territorier medan världen tittade på och ansåg att Hitler faktiskt hade skäl för sin kränkthet.

Vid trettiofyra års ålder, år 1899, skrev Rudyard Kipling (bilden) en dikt för att uppmuntra Amerikas Förenta Stater att fullfölja det koloniala uppdrag som Kipling ansåg var västerlandets skyldighet. Ett år tidigare hade det spansk-amerikanska kriget slutat och Spanien överlämnat ett antal kolonier till USA, däribland Filippinerna. Många filippiner ogillade tanken på amerikansk överhöghet och gjorde uppror.

I all vänlighet tog sig då Kipling, engelsman uppfödd i Indien och därmed innehavare av hundratals års kolonial erfarenhet, före att ge de i koloniala äventyr oförfarna amerikanerna några tips och råd. Han gjorde det i form av en dikt med titeln Den vite mannens börda.

Om du har fem minuter och femtiofem sekunder till övers och är nyfiken på hur Sverige styrs är det väl värd tid att lyssna på det telefonsamtal mellan en ledande politiker och en medborgare som Lennart Bengtsson nyligen tipsade om. Samtalet ger en fin bild av svensk politik när den är som mest normal.

Vem medborgaren är vet man inte annat än att hon är kvinna heter och Elin (eller Erin) och är bekymrad över att Kalmar kommun har deklarerat ”klimatnödläge”. Hon ringer till en framstående politiker i Kalmar. Medborgaren och väljaren Elin (eller Erin) vill veta vad klimatnödläge betyder och vad det ska föranleda för åtgärder: ”Idag är det klimatnödläge, igår var det inte klimatnödläge, liksom. Vad händer nu, vad kommer att hända? Vad är det ni fattat beslut om som kommer att ge effekt?”

När jag skriver detta är det fortfarande oklart om Trump eller Biden vinner presidentvalet i USA även om det lutar åt Biden. Många bekanta är glada för utfallet, även om det ännu är osäkert, medan andra känner djup sorg. Som det påpekas i Wall Street Journal (bakom betalvägg) tycks valet i alla fall ha fått ett resultat som borde tilltala alla utom de mest politiskt korrekta människorna.

Den kanske skadligaste idéutveckling som inträffat under de senaste årtiondena är identitetspolitikens framfart. Identitetspolitiken (eller det tänkande som ligger bakom själva politiken) innebär att identifierbara befolkningsgrupper bör renodlas och ges möjligheter att värna om sin särart och erhålla särskilt stöd (från skattebetalarna) för att lyckas med detta.

Richard Sörman skrev nyligen en tänkvärd text om relationen mellan djur, till exempel vargar och vildsvin, och människor, till exempel bönder, som får sina får rivna och trädgårdar uppbökade av sådana djur. Richard menade att vi människor måste sluta låta djuren domptera oss. Så här avslutade han krönikan:

Mohamed Omar, som alltid har rätt, skrev nyligen så här om Mohammeds och Jesu världar:

Dessa två världar kan inte leva tillsammans i fred. Därför att en av dem, den islamiska världen, vill tvinga den andra till underkastelse.

Så är det otvivelaktigt. Islam betyder ju faktiskt just underkastelse. Om man läser Koranen förstår man att Mohammeds plan är att alla ska underkasta sig hans lära eller också dödas eller ödmjukt betala en särskild hednaskatt.

Liksom Einsteins relativitetsteori förekommer teorin om opinionsbildningen i två varianter. Båda varianterna utgår från att samhället är en sorts pyramid där makt, pengar och inflytande anrikas mot toppen. Man stöter därför oftare på människor som strävar efter makt, pengar och inflytande i toppen än längre ned i pyramiden. Observera att människors placering i hierarkin inte säger något om deras kvaliteter och egenskaper utom på en enda punkt. Mina studier har övertygat mig om att toppfigurerna inte är mer intelligenta eller av andra skäl mer lämpade att bekläda sina positioner än vem som helst. Däremot har de ett enda karaktärsdrag gemensamt: de vill dit.

Följande synpunkter är kanske uttryck för strukturella fördomar i min skalle men jag tror inte det. Sverige dömer människor efter olika måttstockar. Vi har inte likhet inför lagen. Det där med rättvisa och likabehandling gäller inte hos oss.

Det kanske tydligaste exemplet är tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp. Den gäller inte lika för alla. Det anses mycket värre om en svensk hetsar mot en somalier än om en somalier hetsar mot en svensk. Om en svensk hetsar mot en dansk, vilket jag ibland gör i pedagogiskt syfte, inte för att jag har något särskilt emot danskar, så är det inte alls lika brottsligt som om jag skulle hetsa mot en muslim.

En person som jobbar i Riksdagen sa att han hade hört socialdemokratiska ledamöter öppet diskutera om inte partiordföranden Stefan Löfven borde bytas ut. Vad hade de emot Löfven? frågade jag. Det sa de inte, svarade tjallaren. De tyckte väl att Löfven gör en slät figur. Han åker till det ”särskilt utsatta området” Tjärna Ängar utanför Borlänge och konstaterar att den sociala situationen är ”oacceptabel” och sedan händer inget.

Så kan det vara, tänkte jag. Men själv tycker jag att partiordförande Löfven sköter sin syssla så bra partiet någonsin kan begära. Han gör allt han kan för att förhindra att partiet bryter samman vilket kräver av honom att han måste vara mångtydig eller, om det inte går, att göra sig borttappad eller förvirrad, typ ”jag såg det inte komma”.

Efter att under lång tid ha studerat människorna och funderat över deras djupaste ambitioner har jag kommit fram till att de egentligen bara ställer tre krav på livet.

Det första kravet är att livet ska erbjuda en trygg försörjning med minsta möjliga ansträngning. Trygghet betyder att inte utsättas för obehagliga överraskning som sjukdom eller arbetslöshet. Ekonomin ska vara i ordning och nya pengar komma in på kontot sista fredagen varje månad. Sjukdom ska helst inte finnas men om något fallerar kroppen ska snabb hjälp erbjudas. Minsta möjliga ansträngning betyder att man så lite som möjligt ska behöva utsätta sig för det lidande som arbetet medför. Idealet är att inte behöva gå till något arbete alls. Problemet är kopplingen mellan löneslaveriet och de återkommande fredagsbetalningarna. Detta är något som måste lösas.

I boken Staten, åttonde kapitlet, låter Platon sitt språkrör Sokrates framställa en teori om statsskickens växlingar. Först kommer Aristokratin (de ädlas styre) som efterträds av Oligarkin (de rikas styre) som i sin tur åtföljs av Demokratin efter vilken Tyranniet (den diktatoriska ordningen) upprättas. Teorin är inte alls så stolpig som den kanske verkar. Nutidsmänniskan kan mycket väl känna igen sig i Sokrates skildring av hur människor tenderar att bete sig i en demokrati, vars mål är största möjliga frihet åt alla. Det slutar med att de äldre fjäskar för de yngre och eleverna tappar respekten för sina lärare. (Texten finns här på engelska; jag föreslår att du söker på ”democracy” så kan du jumpa dig fram till relevanta ställen.)

De flesta, även jag, skulle nog spontant svara ”mer” på frågan om samhället är mer eller mindre polariserat idag än förut. Det ingår liksom i samtidens självförståelse. Ännu värre verkar det vara i USA där det hätskare klimatet ofta skylls på president Trump.

Är inte mänskliga rättigheter ett uttjatat ämne? Vet vi inte allt som behöver vetas i frågan? Jag har funderat på det och kommit fram till att även om den allmänna meningen är att det finns mänskliga rättigheter så har jag personligen svårt att begripa konceptet.

Är du trög, eller? frågar mig en bekant, en dansk för övrigt. De mänskliga rättigheterna finns ju uppräknade i FN:s Allmänna Deklaration i ärendet. Då fattaru väl att rättigheterna finns. Det är ju bara att läsa innantill!

Gjorde han rätt eller fel, muslimen som mördade den franske historieläraren Samuel Paty? Om han i stället varit kristen, hade han då gjort rätt eller fel? Låt mig beskriva några, som det förefaller mig, betydelsefulla skillnader i den kristne guden Guds och de muslimske guden Allahs syn på våld. Jag har hämtat ledning för denna betraktelse i Bibeln och Koranen (Mohammed Knut Bernströms tolkning).

En första observation är att ingendera guden har avsvurit sig våldet utan tvärtom bejakat det. Redan bara några generationer efter det att han skapat människan såg Gud att ”människans ondska var stor på jorden” (1 Mos. 6:5) och utplånade därför alla människor utom Noa och dennes hustru genom en syndaflod.

Många oroar sig, troligen med rätta, för de skuldberg som år för år byggs allt högre när stater, företag och privatpersoner lånar mer och mer pengar. Det måste väl i slutändan leda till ekonomiska sammanbrott?

Jag borde veta ty jag har fyra betyg, vilket motsvarar 120 högskolepoäng, i nationalekonomi. Emellertid har jag sedermera insett att jag faktiskt begripit mycket litet. Jag drog tidigt slutsatsen att Handelshögskolan i Stockholm var en stilskola ungefär som Shantung-skolan. Skillnaden var att Shantungskolan var en stilskola för kosmetologer (se bilden) medan Handels var en stilskola för sådana som ville lära sig hur man snackar om man jobbar på bank eller på Finansdepartementet. Med det menar jag att följande resonemang kan vara fel.

Det känns som att det pågår en allmän tillnyktring när det gäller politikernas migrationsprojekt, kanske inte så mycket bland politikerna själva, men desto mer bland vanligt folk. Hur vet jag det? Det vet jag inte, det är bara en förnimmelse jag får när jag talar med folk som i sin tur har talat med andra människor och vi jämför våra intryck. När jag samtalar med män säger flera att till och med kvinnorna i deras kretsar har börjat få upp ögonen för de problem som lägrar sig över Sverige. Ungdomarnas inställning verkar fortsatt sorglös vilket kan bero på att de i skolan får en stark daglig dos PK-istisk propaganda. (Jag träffade nyligen en rasande intelligent fjortonåring som berättade att hon som provokation hade skrivit om Donald Trump i uppsatsämnet ”Min förebild”. Till hennes hemliga förtjusning hade lärarna gripits av fasa.)

Dagens dominerande tänkande bland svenska kriminologer och politiker är att brottslighet förklaras med socioekonomiska faktorer. Teorin är ungefär att om många av dem som bor i ett område är arbetslösa, lågutbildade, bidragsberoende, illiterata och trångbodda i illa underhållna bostäder är det ökad risk för att det uppväxande släktet blir kriminellt och området degenererar till ett ”särskilt utsatt område”.

Det som tilltalar många med detta synsätt är att de uppfyller två motsatta sociala krav som vid närmare betraktande visar sig gå häpnadsväckande väl ihop. Det ena sociala kravet är att de utsatta människorna inte ska tillmätas något ansvar för sin beklagliga belägenhet.

Det är mer våld än nöden kräver att döda en fluga med en Kalashnikov. Jag blir alltid misstänksam när till synes överdrivna åtgärder vidtas. Jag börjar leta efter dolda motiv. Det ohämmade svenska migrantinsläppet är ett exempel. Varför försörjer inte Sverige flyktingarna i deras närområden där samma peng räckt till så många fler? Det måste ha funnits något förtäckt skäl att prompt förmå migranterna att göra den långa resan. Mitt huvudtips, som några tycker är grovt och cyniskt, är att Sverige hade en redan uppbyggt social- och välfärdsindustri som gick på tomme och behövde nya livsvariga klienter att jobba med. Som bonus kunde Sverige glänsa som humanitär stormakt, troligen den främsta bland världens länder.

Jag blev förtjust i en artikel från Wall Street Journal som nyligen presenterades här under vinjetten Hittat på Nätet. Den handlar om professor emeritus Fred Siegel, 75, från New Yorks tekniska högskola Cooper Union (karikatyren).

Nyligen talade jag med en trettioåring som menade att man inte kunde bry sig om sådana gamla gubbar eftersom deras uppfattningar var gammaldags och troligen rätt mossiga. Då fick jag tillfälle att förklara något för trettioåringen som ungdomar självklart inte känner till eftersom de ännu inte har tillräcklig med livserfarenhet för att ha kunnat göra upptäckten, nämligen att man ofta kan lita mer på emeriti och pensionärer än på människor i karriären eftersom människor i karriären måste ta en massa hänsyn för att hålla sig kvar i karriären medan de avtackade är just avtackade och därför inte behöver bry sig över vad andra tycker. De förlorar inget på att säga vad de tror är sant.

En vän frågade mig om jag inte trodde att det här som händer på Sveriges Radio är en vändpunkt och början på slutet på vansinnet. Vad är det som händer? frågade jag. Och vad är vansinnet?

Jag menar de 39 rasifierade anställda på radion som hävdar att de är diskriminerade och därför vill ha reformer inom bolaget, svarade han. Alla måste väl inse att PK-ismen här går för långt!

Det är så många som talar om andras feghet så det ämnet känns uttömt. Därför ska jag i stället tala om min egen feghet.

Frågan blev akut när Anders Leion skickade in sin krönika om pacifisten som inte ger sig. Den handlar om att människor som böjer sig för islamister och gör dem till viljes inte, som de tror, genom sina eftergifter kommer att mildra islamisternas krav på det icke-muslimska samhället utan tvärtom kommer att ge extremisterna blodad tand att kräva mer undfallenhet i stället för mindre.

Det svenska ordet överlägsenhet uppträder i minst två helt olika betydelser. Den ena betydelsen är suverän kompetens som i ”När jag utmanade Luciano Pavarotti i tävlingen ’Världens främste tenor’ fick jag se mig slagen på grund av Pavarottis överlägsenhet”. Den andra betydelsen är högdragen eller snorkig som i ”Jag skämdes efteråt för att jag så överlägset och nedlåtande snäst av en person som bara ville tigga en krona”.

Inte ens sådant som man har inpå sig och som noggrant uppmärksammas och kommenteras hela tiden – jag tänker på svensk politik – begriper man. Åtminstone har jag svårt att fatta.

Om vi börjar med riksdagspartierna. Är dessa åtta av varandra oberoende och fritt kringsvävande enheter som kan uppvisa vilka slumpvisa och tillfälliga förbindelser som helst eller finns det någon ordnande princip som indelar dem i kluster? Förut var det så. Då fanns dels borgerliga, dels socialistiska partier. Mellan dem gick en betydande klyfta. Partierna visste vart de hörde. Idag är det svårare.

Hela historien om rektor Hamid förefaller mig sjaskig. En lovordad invandrad pedagog visar sig under pseudonym ha skrivit antisemitiska, övriga rasistiska samt bögföraktande saker på sociala medier. Hela det svenska etablissemanget, som fram till avslöjandet hyllat rektorn och försett honom med devota utmärkelser, vänder sig nu med avsky från honom och försöker sudda bort honom ur historien ungefär som när sovjetpampar efter utrensningar klippte i gamla fotografier för att minnet av de utrensade skulle förintas.

Det vore larvigt att förneka globalismens existens om man med globalism menar att både människor och varor med tilltagande enkelhet kan röra sig över världen. Den första dokumentationen av den moderna globalismen – till skillnad från den förmoderna exemplifierad av Kolumbus färd till Amerika och Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien – var nog Jules Vernes berättelse från 1872 om hur den engelske gentlemannen Phileas Fogg reste jorden runt på 80 dagar. I själva verket var världen vid det laget till och med mer globalistisk än idag, åtminstone för en engelsk gentleman, ty Fogg behövde inte ens ha med sig ett pass; att han ändå hade det och fick det stämplat på brittiska legationer längs resan berodde bara på att han slagit vad om att klara jordenruntturen på just 80 dagar och behövde kunna bevisa att han inte fuskat.