Det är alltid med ett mått av obehag som jag läser morgontidningarna och ser de statliga nyhetsprogrammen på teve eftersom jag alltför ofta inte begriper vad som skrivs och sägs. Jag menar inte att publiken presenteras svåra ord och komplicerad grammatik utan att narrativet så sällan håller. Ofta frågar frugan i stolen bredvid vad ett Rapport-reportage vi just sett handlade om och jag tvingas erkänna att inte heller jag har förstått.

Klimatrörelsen uppvisar alltmer totalitära ambitioner, inte minst i sina skamlöst öppenhjärtiga önskemål om att inrätta en statlig propagandaapparat – som om det inte hade räckt med statens tv-kanaler! – som skulle ha tilltalat informationsgurun Joseph Goebbels.

Jag ska inte hävda att det var jag som låg bakom de senaste seklernas strålande framsteg i västerlandet. Men däremot är det väl bara naturligt att alla som liksom jag har fått tillfälle att med bävan och beundran studera denna process måste ha blivit påverkade av den idévärld – de värderingar, de uppfattningar, de synsätt, kort sagt den mentalitet – som skapat de sociala och ekonomiska framgångarna. Och har vi undgått att låta oss påverkas av den idévärlden så har vi åtminstone lärt oss att känna igen den.

Den vetenskapliga formeln för vetenskap är så här: Vetenskap = sunt förnuft + trial and error. Det betyder att vetenskapspersoner (och andra kunskapssökare) börjar med en hypotes som verkar rimlig och sedan testar hypotesen på verkligheten. Till exempel råkar jag gilla kycklinglårfilé och testar hypotesen att det finns kycklinglårfilé i min normala ICA-butik. Experimentet faller inte väl ut alla dagar och därför testar jag även en annan livsmedelsaffär. Till slut har jag räknat ut i vilken affär sannolikheten är störst att jag ska hitta vad jag söker efter. Det är vetenskap.

Asymmetrisk krigföring är när två eller fler krigförande parter möter varandra med helt olika typer av vapen och strategier. Om du någonsin ägnat dig åt spädbarnsvård vet du precis vad det handlar om. Fastän du är så mycket mognare, kunnigare och starkare så är det illiterata krypet en fullvärdig motståndare ty det har en formidabel krigarinstinkt som det hänsynslöst utnyttjar för att få sin vilja igenom, till exempel att slippa gå och lägga sig eller att skrika sig till något annat. Alla mina barn var i den åldern mina övermän (och kanske även senare men med tiden blir barnen vuxnare och då minskar asymmetrin vilket ger en sådan som jag bättre chanser).

Om något inte händer som borde hända så beror det nästan alltid på att människor inte tar de ofta obetydliga initiativ som det civiliserade samhället kräver – eller borde kräva – av dem. En gång seglade jag rejält på grund och kunde inte komma loss av egen kraft. Båt efter båt for förbi utan att hjälpa till att släpa oss av grundet. Sedan kom en som lovade att kalla dit sjöräddningen. Det hade jag kunnat göra själv. Till slut simmade en djärv besättningsman till en närbelägen fyr och fäste en tamp så vi kunde vinscha oss av grundet.

Om det finns någon som fortfarande tror att det växer en inkännande humanitär välvilja i mitt bröst så kommer han att ha avfallit från den tron när han läst denna text.

Jag vill gärna resonera kring ett svårt mänskligt dilemma om vilket Jesus hade starka synpunkter, nämligen huruvida vi är skyldiga att hjälpa vår nästa. För att inte trassla in mig i en massa obegriplig moralfilosofi så ska jag bara pang på rödbetan koncentrera mig på ett enda konkret fall, Afghanistan.

Sedan många år har jag lett i mjugg när jag hört nationalsången, särskilt raden ”Du tronar på minnen från fornstora dar”. När jag gick i skolan föreställde jag mig, fast ingen lärare förklarade det, att de fornstora dagarna avsåg 1600-talet när Sverige ett kort tag faktiskt var en stormakt. När vi under de senaste årtiondena sjungit Du gamla, Du fria så har jag utgått från att alla liksom jag själv tänkt på sextio- och sjuttiotalen som de fornstora dagarna ty då var vi faktiskt en internationellt erkänd och beundrad humanitär stormakt.

Det feministiska paradigmet baseras på en grundläggande föreställning att det i samhället finns en könsmaktsordning. Könsmaktsordningen har två egenskaper eller inneboende krafter. Den första är att ordningen genom inverkan av ett oändligt antal mer eller mindre osynliga strukturer säkerställer att kvinnan alltid är förtryckt av mannen. Den andra egenskapen är att könsmaktsordningen är evig och odödlig. Den slutar alltså aldrig att verka. Det spelar ingen roll hur mycket kvinnor (och män) kämpar för kvinnans jämställdhet och befrielse ty samhället kommer alltid att stå under könsmaktsordningens dominans.

Lars Åberg är en skribent med vägande uppfattningar. Så här skrev han i Bulletin:

Vi lever i de förfördelades land; de flesta är missnöjda, just deras grupp är särskilt missgynnad. Hur blev det så?

När man hör politikerna beskriva alla behov som finns i det svenska samhället kan man tro sig vara förflyttad till Afghanistan eller Centralafrikanska republiken. Ingenting tycks längre fungera, allt måste rustas upp: vården, skolan, polisen, miljön, integrationen, vägarna, kollektivtrafiken, elförsörjningen, barnomsorgen, jämställdheten, tilliten.

Varenda morgon vaknar man till ett samhälle som är på dåligt humör.

I sitt avskedstal 1961 efter sina presidentperioder varnade Dwight D. Eisenhower det amerikanska folket för ”det militärindustriella komplexet”. Militären behövs visserligen, men den måste hållas på mattan. Annars, sade Eisenhower, kommer hela det system där militären ingår – försvarsindustri, politiker, militärskolor, tankesmedjor, strategiprofessorer, säkerhetsjournalister och så vidare – att få ett alldeles för stort inflytande över nationen och dess tänkande.

Igår skrev Bitte Assarmo en ironisk och mycket uppskattad text om att statsägda media gör sig till tolkar för vissa missnöjda invandrare som anser att det vilar en vithetsnorm över den svenska naturen och att svenskarna bör kritiseras för att de satt sin prägel på skog och fjäll. Inte bara på naturen, förresten, utan också på kulturen, vilket Bitte berörde i en text om Zornutställningen på Nationalmuseum i somras.

När folk vill förklara olägenheter i tillvaron, exempelvis Agenda 2030 och ESG-konceptet (att företag ska tänka på ett hållbart leverne vilket betyder att bry sig om miljö, sociala faktorer och bolagsstyrning; om du inte förstår vad detta kan betyda så har jag slagit in en av mina poänger, nämligen att det är tveksamt om konceptet går att förstå), så brukar jag rysa av obehag. Jag påpekar att de lagar som styr oss som bor i Sverige måste passera Helgeandsholmens smala näs och där klubbas av Riksdagen. Sådana som World Economic Forum har ingen möjlighet att skriva svenska lagar och därför är det att villa bort korten att skylla dumheter som drabbar oss på mäktiga internationella intressen. Om några har ansvaret så är det våra folkvalda. All skuld faller på dem.

Den kanske besvärligaste läxa som jag lärt mig under de senaste åren är att politiken inte enbart kan vara ett onödigt slöseri med medborgarnas pengar utan också – och i ökande grad, tror jag – kan ställa till med allvarlig skada. Du kan med rätta förvåna dig över att jag först de senaste åren blivit så uppmärksam på detta – redan Axel Oxenstierna inskärpte ju hos sin son ”med vilken ringa vishet världen styres” – men jag säger som politikerna att jag varit naiv och inte sett komma.

När rapparen Einár blir mördad i Hammarby Sjöstad (bilden) är det inte så mycket mordet på en troligen kriminell (fast musikaliskt begåvad) rappare som förvånar och väcker uppmärksamhet utan det faktum att dådet inträffade i Hammarby Sjöstad. Hammarby Sjöstad är ett attraktivt och ganska centralt beläget bostadsområde i Stockholm fågelvägen ungefär två och en halv kilometer från Mariatorget. Hammarby Sjöstad är nästan lika trendigt som Mariatorget. Här bor det politiskt korrekta människor som ofta röstar på miljöpartiet. Området är, skulle jag bedöma, ett tillhåll för de grupper vars tänkande styr Sverige.

Om man har något viktigt att säga ska man säga det många gånger enligt den romerska principen om att repetitio est mater studiorum (repetition är all kunskaps moder). Se på kyrkan. Hur många gånger har den inte bett Fader vår under de senaste millenierna.  

De flesta svenskar menar att Sverige inte längre är ett religiöst land. Vi har lämnat de obevisade trossatsernas värld och står nu i stället helhjärtat på den vetenskapliga grundens och den beprövade erfarenhetens stabila bas.

Om du tycker att rubriken låter som en inbjudan till en offentlig debatt hos ett politiskt ungdomsförbund där finniga femtonåriga plugghästar ska spekulera om framtiden och därför bestämmer dig för att i stället gå på bio så har du min respekt. Att jag ändå närmar mig ämnet beror på att jag utan vidare framgång rotat på Europaparlamentets hemsida för att få reda på varför mepparna – Members of the European Parliament – är så arga på Polen. På ett plan verkar det handla om vem som i sista hand ska bestämma över polska ärenden, till exempel besluta hur polska domare ska tillsättas – om det är EU eller polska regeringen – men det känns mer mångbottnat än ett vanligt prestigeärende som det gått röta i.

Klimatmötet COP26 ska avhållas mellan den första och tolfte november i Glasgow. De flesta bedömare – kanske alla – vars uppfattningar jag tagit del av varnar för att mötet blir en flopp. Vad som menas med en flopp är inte riktigt klart men låt mig presentera några observationer.

Rubriken har jag lånat av amerikanen Herman Kahn (bilden) som år 1963 skrev en bok om hur ett krig mellan USA och Sovjetunionen skulle kunna arta sig.

Det otänkbara är förstås inte alls otänkbart men man låter ändå bli att tänka på det, kanske för att det är obehagligt eller oartigt. Det troliga är att någon skulle ta illa vid sig av en påminnelse om det otänkbara och därför pratar vi, som är ett väluppfostrat folk, inte om det.

Ett antal klimatforskare, däribland två som presenteras som huvudförfattare till IPCC:s senaste rapport, har skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter som ger åtminstone mig myror i huvudet. Jag tror att dessa forskare, som rimligtvis tillhör världseliten i branschen, försöker varna oss att inte ta klimatalarmen för mycket på allvar. Om jag läser rätt innantill är detta förstås sensationellt (och förenligt med mina okunniga och skeptiska föreställningar).

Följande synpunkter kan tyckas handla om struntsaker med det gör de inte. Det handlar om fundamenta, särskilt i mångkulturtider, när vi svenskar bör veta vilka vi är. Svenska politiska ledare som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har förklarat att vi egentligen inte är någonting alls eftersom allt bra i vårt land är importerat och vi själva bara uppfunnit leken att hoppa groda. Egendomligt nog har det inte, vad jag kunnat upptäcka, uppstått någon folklig reaktion mot sådana föraktfulla utspel från tongivande representanter för Sveriges största politiska partier.

Jag hör nog fel men det känns ändå som om det surrar av något nytt i den samhällsdebatt som har att göra med problemet att integrera invandrare och motarbeta missbruk av socialbidrag. Surret handlar om att det är fel att ge arbetsföra människor bidrag så att de slipper arbeta för sitt uppehälle. Surret kan bero på att man i Danmark faktiskt verkar försöka göra något praktiskt åt saken. Här ska jag föreslå en gammal käpphäst som heter Jobbgaranti. Den har inte varit ute på luftning sedan år 2 000 då den presenterades i en bok om invandrarpolitiken som jag skrev tillsammans med Thomas Gür och Bijan Fahimi.

Min kompis läkaren har efter många års observationer av de sjukhus där han jobbat formulerat vad han hävdar vara en sociologisk järnlag. Järnlagen säger att vi nu nått en punkt där sjukvården producerar mindre ju större resurser den får. Tillskjut några vårdmiljarder så ska du se att vårdköerna växer.

Fenomenet är känt även inom företagsekonomin påstår han. När företag växer kan de börja utnyttja stordriftsfördelar vilket leder till att produktiviteten ökar. Men så småningom blir det bara stordriftsnackdelar av tillväxten och då sjunker produktiviteten. Så är det på svenska sjukhus menar kompisen.

Det gjordes en del bra saker under den nyliberala vågen på 1990-talet men det gjordes även dumheter. Den mest flagranta dumheten, om du frågar mig, var när politikerna sålde ut de offentligägda elnäten till privata företag.

För någon månad sedan skrev jag en krönika på temat att staten alltmer stiftar lagar som den när det kommer till kritan inte klarar av att följa. Ett exempel var cementen i Slite: ”Detta är skrattretande och patetiskt. Lagar stiftas som är så ogenomtänkta att inte ens staten själv har lust att följa dem. Det är med den eftertanken och det förutseendet, måste man anta, som staten nu fattar beslut om en grön omvälvning av svenska folkets grundläggande livsvillkor.”

Yttrandefriheten plus en del andra oförytterliga fri- och rättigheter är nödvändiga för att ett land där folket får rösta fram sina ledare ska kunna kallas en demokrati. Till de övriga fundamentala demokratiska fri- och rättigheterna hör till exempel näringsfriheten – rätten att få jobba med vad man vill – och äganderätten, alltså respekten för envars egendom.

Om jag skriver något optimistiskt om Sveriges och det övriga västerlandets framtid börjar nog många läsare undra om jag tappat förståndet. Det är inte utan att jag själv blir misstänksam. Har jag haft fel i mina hundratals litanior om alltings undergång? Man vet inte så mycket om framtiden. Snarare kanske man inte vet något alls.

Man kan emellertid troligen lära sig en del av dagens internationella debatt om klimatet ty det mönster som där uppträder visar sig vara det normala när människor, ej sällan även de största hjärnorna, tänker på framtiden. Mönstret är att man inte kan förutsäga det oförutsägbara och därför utgår från att det inte kommer att inträffa.

På jorden finns omkring 200 nationer. Det främsta organet varigenom dessa hanterar sina relationer år Förenta Nationerna. Bara en handfull stater, till exempel Taiwan, Västsahara och Cooköarna, står av olika skäl utanför FN. Alla de andra är medlemmar.

Jag får ej sällan mina fördomar bekräftade. Hellre det än motsatsen. Den här gången kom bekräftelsen i form av en tjugo sekunder lång rekryteringsreklamvideo från Polisen Norrbotten.

Först haffar polisen en tonåring och lyser med en stark ficklampa i ansiktet på ungdomen. Vi befinner oss i misstankefasen. Det förstår man av att polismannen ser bister ut, av att den unge mannen verkar besvärad och har en blodig skada i pannan och blodfläckar på tröjan samt av att orden ”Från misstanke” textas i videon.