Begreppet ”politikervälde” som beteckning på vårt politiska system börjar numera bli allmänt accepterat. Medborgarna märker inte så stor skillnad på representanter för olika partier. Jo, individuella undantag finns från denna allmänna regel och jo, partierna kan låta lite olika men när det kommer till konkreta politiska förslag är olikheterna hårfina. (Den återstående stora skillnaden verkar vara att socialdemokraterna till skillnad från de andra är hämningslöst sugna på att regera.)

Med detta vill jag bara framhäva en uppfattning som jag framhävt i ett par decennier och kanske borde arkiveras. Men en del gamla godingar blir bara bättre och sannare med tiden såsom exempelvis Rembrandts tavlor, Beatles låtar och just teorin om politikerväldet.

Anfäderna till fåglarna på bilden – Geospiza fortis och Geospiza magnirostris om du ville veta – påstås ha kommit till Galapagosöarna för två miljoner år sedan och därefter muterat i snabb takt så att Charles Darwin kunde iaktta att näbbarna anpassade sig efter olika födokällor såsom nektar från kaktusblommor, insekter, frön samt blod från Galapagos leguaner. Dessa observationer i kombination med munken Gregor Mendels rön vid experiment med olika ärtsorter har under de senaste hundrafemtio åren lagt grunden till människans förståelse av hur hon själv och allt annat liv kommit till och utvecklats.

Nu ska jag ge mig långt utanför områden där jag har någon sakkunskap. Jag vet ingenting om elektricitet och kraftnät och hur olika slags elektricitet uppför sig när man under olika förhållanden ska skicka dem från en producent till en konsument. Då kan någon med fog anse att jag borde avhålla mig från att framföra synpunkter i sådana frågor. Men för det första har vårt lands offentliga expertis, enligt professorn i tillämpad kärnfysik Jan Blomgren, sedan ungefär 1980 slarvat något kopiöst med detta problemkomplex – så varför skulle inte jag få fuska lite i ämnet? – och för det andra förstår jag bättre än många andra den mänskliga dynamik i samhällsfrågor som Karl Marx uttryckte i frasen om att intresset aldrig ljuger.

Koncernchefen Anna Borg (bilden) vid det statliga energibolaget Vattenfall skrev så här i en debattartikel i Dagens Nyheter:

Sverige står inför en omställning av samhället som bara kan liknas vid den industriella revolutionen. Skillnaden är att den nu ska genomföras på bara 20 år med ett helt annat utgångsläge, med respekt för demokrati, äganderätt och en modern miljölagstiftning. 

Av alla oss som är missnöjda med hur politikerväldet sköter Sverige nöjer sig många med att vältra sig i förakt. Det känns gött när exempelvis en ledande miljöpartist säger något extra dumt som bara bevisar hur rätt man haft i sin nedlåtenhet för partiet och dess företrädare. Allt som oftast kommer jag på mig själv med att hånfullt tumla om i sådant gyckel, ju elakare formulerat desto bättre. Varje gång jag talar med min portugisiskalärarinna vill jag kunna toppa mitt senaste exempel på svensk enfald så att hon återigen ska kunna spärra upp ögonen, tappa hakan, under några sekunder bli mållös för att därefter brista ut i ett rått skratt.

Många menar att det är journalisterna som har makten i nationen, att politikerna tvingats underordna sig journalisterna som bestämmer vilka frågor politiken ska handla om och att demokratin därmed satts ur spel.

I sin regeringsdeklaration sa Magdalena Andersson att hennes regering skulle koncentrera sig på att bekämpa brottsligheten. Inte bara Morgan Johansson skulle koncentrera sig, om jag förstod rätt, utan alla statsråd skulle ha kampen mot kriminaliteten som en huvuduppgift och därvid ”vända på varje sten”.

Sedan coronaviruset attackerade för snart två år sedan har jag skrivit ett antal krönikor i ärendet som världen troligen klarat sig lika bra eller ännu bättre utan. Mina enda ursäkter är att det är roligt att skriva om saker som inte redan är upplinjerade, fastställda och färdigtänkta samt att praktiskt taget alla andra också, inklusive den medicinska professionen, varit om inte förvirrade så i varje fall trevande.

Alla incitament som mänskligheten någonsin erbjudits kan indelas i piskor och morötter. Något tredje alternativ finns inte (tror jag i alla fall). Piskor är sådant som risken att hamna i helvetet samt fanjunkarens utskällningar för dåligt bäddade sängar och otillräcklig vapenvård. Morötter är löneförhöjningar och 72 jungfrur i paradiset för den som vågar åta sig martyrskapet.

Jag hade en visserligen onödig men intressant diskussion med min portugisiskafröken om vilket av de två tillgängliga incitamenten som är det bästa. (Skulle jag för ämnets onödighet låta bli att skriva om det? Men tänk så mycket oviktigt som i alla fall upptar samhällets uppmärksamhet, film, sport och litteratur till exempel.)

Flera decennier av mitt liv har jag ägnat åt social ingenjörskonst. Inom ramen för stiftelsen Den Nya Välfärden har jag tillsammans med en massa andra människor skrivit genomarbetade förslag till politikerna vad de borde göra. I en till stor del vilseledande artikel skriver Wikipedia:

Sedan 1988 har stiftelsen presenterat förslag för bland annat: mer entreprenader inom och konkurrensutsättning av all offentlig service, sänkta skatter, lika möjlighet till utveckling, utbildning och omsorg, minskad hjälp från samhället genom att större ansvar läggs på varje enskild individ att klara sitt liv, större inslag av personval och införande av en författningsdomstol.

Dagens text föranleder en del självkritik. Jag såg en svaghet i min egen argumentation. Det som uppmärksammade mig på felet var en ledare i Dagens Nyheter där felet var så uppskruvat att det inte kunde missas. Ändå är felet just i den koncentrerade formen gängse uppfattning i Sverige. Så här står det i ledaren:

En aspekt är lätt att glömma. De huvudskyldiga till att desperata människor trycker ihop sig på gummibåtar över iskalla vågor är varken Frankrike, England eller EU. De som orsakar detta lidande sitter i Bagdad, Mogadishu, Kabul och Damaskus. Det är korrupta, inkompetenta, diktatoriska skurkregimer som ställer till sådana helveten i de länder de styr att medborgarna framför att stanna kvar föredrar att sälja allt och riskera livet i bergspass, skogar och främmande vatten. Det är dessa regimer som trycker ut migranter i havet.

Troligen har jag skrivit om ämnet tidigare men det verkar inte ha gjort något intryck så jag försöker igen. Rent allmänt förvånar det mig att filosofer sedan Sokrates så sällan resonerat om sina respektive samhällsordningars inneboende drivkrafter. Sokrates byggde ett helt filosofiskt system över hur olika samhällsordningar var dömda att förändras.

Det är troligen sant att inga nationalekonomer förstår nationalekonomi för om det fanns någon sanning skulle de inte ständigt bråka med varandra vilket de gjort genom århundradena. Det är ingen futtig observation ty det bevisar att nationalekonomin inte är en vetenskap eftersom när det handlar om vetenskap brukar experterna ha ungefär samma åsikter även om de kan ha fel. Till exempel var det en allmän uppfattning bland astronomer för ett halvt årtusende sedan att solen snurrade kring jorden medan det nu är en allmän uppfattning bland astronomer att motsatsen gäller. Med mitt sätt att se är astronomi därför närmare något vetenskapligt än vad nationalekonomi är.

I The Wall Street Journal läser jag en artikel där en kinesisk men USA-vänlig mamma jämför sonens erfarenheter av skolgång i Kina respektive USA. Berättelsen är precis den du tror och därför ska jag återge den för att samla glödande kol på ditt huvud ty den amerikanska sjukdomen är likadan som den svenska. Den stora skillnaden är att USA är ett systemviktigt land för mänsklighetens framtid medan Sverige bara är en inbilsk och självbelåten mopsliknande nation som kan gå under utan långsiktigt besvärande effekter för andra samhällen.

I min ekokammare som jag inbillar mig omfattar mer än halva befolkningen, i varje fall hälften av männen, så råder ett antal gemensamma föreställningar om svenska strul, det vill säga sådant som politiker kallar ”utmaningar”. Alla i min krets verkar identifiera samma typer av strul, till exempel invandringen, skolan, brottsligheten, sjukvårdsköer, polisens kraftlöshet och så vidare. En annan samfälld uppfattning är misstron mot politiker och politiska partier. Ytterligare en närliggande åsikt som förenar oss är att vi inte tror att någon tänkbar partikombination skulle kunna förväntas reda ut det samlade strulet.

För en tid sedan träffade jag en dam som stämde mig på så gott humör att jag nästan brast ut i ett föredrag om varför Karl Marx hade fel, men i sista stund tog mitt goda omdöme överhanden och jag höll tyst. Så nu tänkte jag i stället trötta dig med denna exposé.

Marinhistorikern Northcote Parkinson (bilden; 1909 – 1993) blev världsberömd sedan han troligen år 1955 – uppgifterna varierar – presenterade sin första lag om byråkratin i en artikel i The Economist. Lagen var självklar och därför enkel att begripa, förenlig med de flesta människors spontana uppfattning om byråkratier och dessutom roligt beskriven. Lagen var ödesbestämd att bli en succé.

Leif ”Vad fan får jag för pengarna?” Östling har startat Kommissionen för skattenytta som ska vara ”en oberoende granskning av effektiviteten i hanteringen av våra gemensamma skatteresurser”. Det är bara att applådera. Om fler hade samma medborgerliga instinkter som Östling så skulle hoppet om Sveriges framtid kunna återskapas.

Enligt min för varje år alltmer luttrade erfarenhet är problemet lurigare än man tror. Till exempel skriver Östling så här:

När jag arbetade inom det bi- och multilaterala utvecklingsbiståndet gjorde jag ett antal i mitt tycke grundläggande observationer. En var att denna utrikes social- och utvecklingshjälp på det hela taget inte fungerade. En annan var att inte bara jag, utan också övriga välutbildade och kloka människor inom utvecklingsbataljoner som Sida och UNDP, noterat detta faktum och därför hade en tendens att gripas av missmod. Vem vill ägna sitt yrkesliv åt något som inte fungerar? Det visade sig emellertid att det med jämna mellanrum på kanske tre eller fyra år uppstod nya teorier om hur utvecklingen skulle främjas och när sådana teorier slog igenom kunde personalen återfå hoppet och andas ut ty verksamheten skulle förnyas och äntligen börja ge de eftersträvade resultaten.

Det är tur för mig att det finns många insiktsfulla personer som jag kan samtala med och på så vis få perspektiv ty annars hade det inte blivit så många krönikor. Nyligen träffade jag en perspektivgivare som hade en mer optimistisk bild av Sveriges framtida möjligheter än folk jag normalt brukar träffa. Han sa att om man tar reda på vad de politiska partierna, särskilt de borgerliga, faktiskt skriver i sina program och andra överväganden – eller till och med talar med aktiva partirepresentanter, vilket han hade gjort – så framträder en hoppfull bild av möjligheterna.

Sveriges problem är inte av den arten att de kan lösas med friska pengar och nya lagar vilket betyder att lösningarna inte existerar inom det härad där politikerna verkar eftersom politikerna bara jobbar med pengar och lagar. Det måste till något annat också för att rädda Sverige från det gradvisa sönderfall som tycks hota överallt.

Rolf Hansson gjorde nyligen ett antal intressanta och av läsekretsen uppskattade observationer till förklaring av den svenska PK-ismen. Tanken var, om jag förstod den rätt, att svensken har tappat sin tro på Gud och därför lider av ett hål i själen där gudstron tidigare satt och att detta i kombination med ett dåligt samvete för vårt ekonomiska välstånd skapar andliga kval som svensken löser med hjälp av ”kvasireligiösa” PK-tankar om att offra sin välfärd eller i alla fall sin bekvämlighet och därtill sina barn för invandrarnas skull.

Vid FN:s klimatmöte COP15 som avhölls år 2009 i Köpenhamn beslöts att de rika länderna varje år skulle överföra hundra miljarder dollar till de fattiga länderna för att dessa skulle kunna ställa om sina ekonomier och bli mindre beroende av fossila bränslen. Den överföringen har inte skett enligt plan. Förra året ska ungefär åttio procent att den utlovade summan levererats. (Ett problem är att de rika länderna inte kommit överens om hur räkningen ska fördelas mellan dem. Tänk dig ett gäng på restaurang som kivas om hur notan ska delas upp.)

Om man inte kommer på något att skriva om kan man alltid förutsäga framtiden. När framtiden kommer är det i alla fall ingen som kommer ihåg ens spådomar. Men här kommer en prognos som jag gärna satsar en tusenlapp på även till dåliga odds. Den handlar om vad Magdalena Andersson tänker göra om hon får sitta några år som statsminister. Hon har nämligen visat sina kort sedan lång tid tillbaka.

En god vän hade hamnat i ett sällskap med konstnärer. De var trevliga och vänliga människor allihop, sa han, men de var benhårt politiskt korrekta. Till exempel tyckte de mycket om invandrare, särskilt muslimer, verkade det. Vännen undrade vad det kunde bero på. Och kom nu inte för tusende gången med dina teorier om det välfärdsindustriella komplexet! sa han och såg strängt på mig.

Ibland sätter man blinkers på hästar för att de inte ska se så mycket av vad som pågår runt omkring dem och därför bli lugnare och lättare att hantera. När det gäller människor får man använda andra metoder. Man döljer inte världen för dem med ögonbindlar utan med idéer.

En idé som särskilt framgångsrikt har förblindat det svenska folket är den statliga värdegrunden som förklarar att alla människor och därför alla samhällen och alla kulturer har samma värde och existensberättigande.

En av de många epokgörande böcker som jag inte kommer att skriva handlar om det påstådda kvinnoförtrycket. Att jag inte kommer att skriva detta angelägna verk beror inte på att jag misstänker att mina hypoteser inte skulle hålla inför en prövning mot verklighetens vittnesbörd utan på att det är ett himla jobb att skriva böcker där det står något meningsfullt (vilket är förklaringen till att de flesta författare nöjer sig med att skriva onödiga och meningslösa böcker; även jag har gjort mig skyldig till sådant).

För nästan sju år sedan, inför den stora migrantvåg som redan hördes mullra längre söderut i Europa, skrev jag att det här kommer som på beställning av det välfärdsindustriella komplexet. Dess hemmamarknad var i stort sett mättad. Det var svårt att hitta nya klienter och alla de mänskliga tillstånd som ansågs behöva behandling och bidrag av socialkontoren och de psykiatriska hjälpinstanserna var redan uppfunna.