”Should I stay or should I go?” är den välkända refrängen från The Clash’s gamla hit från 1981. Den snutten skulle kunna vara signaturmelodi för de som följer svensk politik och har kunnat följa debattens fördumning samtidigt som situationen blir allt allvarligare. Den som debatterar på nätet kan inte ha undgått frågan om huruvida det är dags att lämna landet, vilket ofta manar fram intensiva känslor både för och emot.

Men innan vi kommit dit måste vi börja med en grundläggande frågeställning: Är Sverige såpass misskött och underminerat att det föreligger en reell risk för systemkollaps i vår livstid?

Under våren förklarade president Trump att han tog klorokin vilket han menade skulle förebygga och minska risken för komplikationer om han skulle bli smittad av coronavirus. För detta blev han kritiserad från medicinskt experthåll, liksom från politiker i det demokratiska lägret. Kritiken har tilltagit ordentligt de senaste veckorna med anledning av uppgifter om allvarliga biverkningar av klorokin som publicerades i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet.

Sverige är världens extremaste land. Inte nog med att det är kallt som attan och somrarna korta, om än ljuvliga, så vi ligger alltid stadigt i topp när det gäller att vara den mest sekulära nationen i världen. Vi står inför utmaningen att leva tillsammans med människor med bakgrund från hela världen som har olika livsåskådningar och religioner.

Det medför att religion inte kan vara den sammanhållande faktorn i Sverige. Men vi måste ha en sammanhållande faktor för att överleva som nation. Och kanske är det inte konstigare än att vi har Sverige som den sammanhållande faktorn. Ett Sverige vi alla kan vara stolta över att bo i.

Sverige har även bland världens högsta medellivslängd och ligger tillsammans med de andra nordiska länderna högst när det gäller världens lyckligaste befolkningar. Vi är det land i världen som har haft fred längst, och det ska vi fortsätta med.

Svenska myndigheter har i den nationella kris som Covid-19 kastat in landet i, i alltför stor utsträckning fortsatt med ”business as usual”. Hanteringen av krisen har varit klantig och inkompetent, och man har förlitat sig på aktörer som inte klarat av att leda och ta ansvar för den allvarliga medicinska, sociala, och ekonomiska situation som COVID-19 utbrottet försatt landet i.

Många experter hade tidigt varnat för att en global pandemi skulle komma, frågan var bara när. Det blev den 31 december 2019 som den kinesiska regeringen rapporterade om de första fallen. Medan många europeiska länder planerade för att möta utbrott på egen mark, så nedtonade ansvariga svenska myndigheter systematiskt ett sådant hot. Men den 31 januari rapporterades det första COVID-19 fallet i Sverige från Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, en kvinna i 20-årsåldern. Därefter har utvecklingen i Sverige varit närmast katastrofal jämfört med våra nordiska grannländer som hanterat coronakrisen på ett helt annat och mycket mer ansvarsfullt sätt.

Men hur har civilsamhället respektive staten hanterat krisen?

I dagens Sverige tas det ansvar huller om buller – eller snarare uppmanas till. En enkel sökning i Google på frasen ”Vi måste ta ansvar” gav imponerande 122 000 resultat. De svar som kom upp på resultatens första sida omfattar tagande av ansvar för barn och ungas psykiska hälsa, för byggandet, för våra barnbarn, för att ställa om till en fossilfri stad, för våra medmänniskor, för att minska smittspridningen, för nyanlända i Nynäshamns kommun som inte går före i bostadskön, för våra barn samt för vårt gemensamma hem.

Tro handlar om trohet. Det handlar också om tillit. I den mer vulgära debatten om religion så ställer man inte sällan orden tro och vetande mot varandra. Dels bygger det på en överföring av de grekiska orden ”pistis” och ”gnosis” men som inte låter sig översättas enkelt till den moderna svenskan. Och dels bygger den på premissen att tro är godtrogenhet. Men alla tror. De flesta av oss tror på atomer även om vi normalt sett inte brukar se dem. Men vi tror på vetenskapen och dess beskrivning av verkligheten.

Tro är en aspekt av det mänskliga livet. Vi måste tro på vissa saker, och tro är som sagt nära sammankopplat med trohet. Det är ett karaktärsdrag. Vi litar på något eller någon, och det finns ett underförstått löfte. Vi tror att vi kan lämna cykeln olåst när vi går till affären om vi bor i ett tryggt området, där man tror och litar på varandra. Där det finns tilltro.

Förtroendet för politiker faller. Decemberöverenskommelsen trotsade flagrant folkviljan. Riksdagen är ett knapptryckarparti vilka slaviskt följer partilinjen utan mycken hänsyn till åsikter hos väljarna. Statens befattningar tillsätts efter partibok och alls icke utifrån kompetens, vilket är ett flagrant brott mot grundlagen (RF). Väljarna känner sig maktlösa och populister vinner terräng.

Den franske statsmannen Talleyrand lär ha sagt att ”talet är människan givet för att hon därmed ska kunna dölja vad hon tänker”, och så kanske det är. Men mer påtagligt och bekymmersamt i Sverige idag är hur vår överhet och dess supportrar använder språket för att dölja eller åtminstone förvanska verkligheten.

Man gör det genom att ersätta mer exakta och objektiva ord med inexakta och värdeladdade. Politiskt korrekta politiker beskriver till exempel mer sällan de reaktioner de väcker som kritik utan som ”hat och hot”. Oprecisa på gränsen till meningslösa värdeord som ”mörka krafter” trumfar en redovisning av de kritiska åsikterna.

Runt sekelskiftet mellan arton- och nittonhundratalen skapades en stor rörelse som fick sin kraft av fattigdom och social misär. Av en mäktig folklig kraft sattes solidariteten i högsätet. Socialdemokratin blev banérförare för det samhällsprojekt som Per-Albin gav namnet Folkhemmet.

Jag läste Patrik Engellaus artiklar om att en företagare i Ockelbo behövde folk för att göra skogsarbete. Företagaren fick sju personer av Arbetsförmedlingen men han fick ge upp ty kandidaterna kunde inte utföra arbetet. Förr i tiden gick det väldigt bra när thailändare kom och utförde arbetet.

Vad är egentligen problemet? En möjlighet är att de sju personerna var invandrare som inte kan förstå instruktioner på svenska eller engelska eller saknar motivation.

Vad är det som skiljer viruset SARS-CoV-2 och pandemin COVID-19 från andra pandemier som drabbat mänskligheten genom historien? En viktig skillnad är att andra pandemier, som regelbundet återkommande influensapandemier, inte på långt när utlöst så mycket rädsla och frukta, och så omfattande samhällsåtgärder som den SARS-CoV-2-pandemi som pågår just nu.

Trots att olika pandemier drabbat mänskligheten genom historien så föll under många år dessa risker i glömska. Effektiva vacciner och modern medicin hade under senare delen av 1900-talet framgångsrikt hanterat allvarliga pandemier. Men hur kom det sig att stora delar av samhället hade bortsett från möjligheten att okända och potentiellt allvarliga pandemier på nytt skulle kunna drabba världen? Det var ju något som de flesta seriösa riskbedömare hade varnat för i åratal. Världens politiker var upptagna med andra mer svårbedömda och mer avlägsna risker.

Vilket ansvar har regeringen enligt konstitutionen? Många medborgare tog beredskap som en självklar del av statens plikter. Staten räknade emellertid med den globala marknaden och den fria handeln inom EU och satsade istället på välfärds- och identitetspolitik.

Den konservative skribenten David Ideström skrev nyligen en bra artikel om hur vi kan återuppliva det konstruktiva samtalet mellan de politiska lägren. Med tre enkla punkter kan man finna gemensamma kontaktytor, bibehålla ömsesidig respekt, och förhoppningsvis uppnå en bättre förståelse för respektive ståndpunkt.

”Kastrathögern” är ett begrepp som på senare tid börjat dyka upp i politiska diskussioner även i politiskt mer stillsamma kretsar. Det är naturligtvis både osakligt och orättvist, men samtidigt märkvärdigt anslående.

Det fångar något, kanske känslorna inför de ledande moderata politiker som drivit partiet från en i grunden konservativ ideologi till att bli en avkönad, ideologiskt urvattnad och politisk kraftlös organisation som väl mest påminner om det gamla Folkpartiet.

År 2007 infördes meritpoäng på gymnasiet. Sedan dess får den elev som läser avancerade kurser i matematik, engelska och andra språk lägga till extra poäng på sitt betygsgenomsnitt. Maximalt kan man få 2,5 meritpoäng, vilket betyder att en elev som egentligen har ett snitt på 10,5/20 kan, om han eller hon läst rätt kurser, få tillgodoräkna sig ett snitt på 13/20. Poängen med meritpoängen är att uppmuntra gymnasieelever att läsa sådana kurser som ger kunskaper som samhället och vår ekonomi är i stort behov av. Sveriges ekonomi behöver dock inte bara flerspråkiga matematiker, utan den absolut största bristen finns inom hemtjänsten och äldreomsorgen. Vi bör därför ge meritpoäng till elever som väljer att sommarjobba där.

I mitten på 70-talet bodde vi ett par år i Bjärred vid Öresund, norra delen av Lommas kommun. En liten ort som växte på grund av att folk som jag som jobbade i Lund ville bo på landet. Kolugnt på den tiden som de flesta små orterna i Skåne. Det hade varit trevligt att bo kvar, men det är ju jobbet som styr. Det är ganska sällan som Lomma nämns i media.

Paula Ternström berättar om hur hennes partner tog ett covid-19-test och fick ett oväntat svar. Ingen verkar veta med visshet hur det är med testernas tillförlitlighet. Myndigheterna avråder från allt som inte ger säkra besked. Men under vissa förhållanden verkar somliga tester ändå vara pålitliga. Och hur är det med sjukvården och den så omhuldade jämlikheten? Kan vi med gott samvete gå till privata vårdaktörer som tar mer betalt?

Samhällsförändring är det vi traktar efter. Vi kan ha lite olika åsikter om vilka förändringar som är mest angelägna och hur samhället helst bör utvecklas. För min del är jag övertygad om att det är särskilt viktigt att vi värnar om en samhällsutveckling som främjar goda relationer människor emellan, samhörighet och kompetens. Ett av flera sätt att förändra samhället är genom att bedriva ett konstruktivt samtal med andra människor, det vill säga också med människor som har helt andra uppfattningar och synsätt än oss själva. På så sätt kan vi i många fall nå fram till effektiva lösningar på svårknäckta problem.

Den gamle pensionerade ingenjören ringer upp sin dotter.

– Den här förfärliga sjukdomen, de säger att den är väldigt smittsam. Det är så man börjar bli orolig …

– Ja, men man har försäkrat att det är högsta prioritet att skydda våra äldre, så de har nog koll på läget.

– Tillåt mig tvivla, jag ser inte att hemtjänsten har vidtagit några åtgärder. Vad skulle det vara? De har ju inte ens munskydd de som kommer.

IDÉ OCH KULTUR Paula Ternström beskriver de oväntade och motstridiga känslor vi kan få i en tid då vi har mer tid för oss själva och kanske för några andra som betyder mycket. Mindre tid att arbeta kan bli mer tid att älska. Men tidens allvar ställer också krav på styrka. Det är nu den behövs.

På påskdagen sände radions P1 en intervju med den tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Det var en välgjord och intressant intervju med denne kyrkoman som skapade stora rubriker under sin ämbetstid. Det gav en anledning att titta närmare på raden av svenska ärkebiskopar.

Folkhälsomyndigheten baserar sin, vid internationell jämförelse, ”mjuka” strategi mot coronasmittan på några grundläggande observationer av den svenska folksjälen. En av dessa observationer handlar om den höga tillit som finns bland medborgarna, både visavi varandra och visavi politiker, men främst kanske gentemot myndigheter. Kanske är det så att Axel Oxenstiernas – se bilden – framgångsrika implementering av de raka befälslinjernas samhällsorganisation för evigt gjorde svenskarna till ett av de lydigaste folken i världen.

Politisk korrekthet (PK) är vad den styrande eliten framförallt har gemensamt. PK delas av ganska många medborgare, men irriterar ännu fler. Den är ett samhällsgissel som splittrar och skapar problem, så träffande illustrerat av en statsminister som inte ”såg det komma” och av en polischef som kvider ”hjälp oss, hjälp oss”. Politiker, journalister och myndighetsföreträdare tillhör denna elit, men i mindre utsträckning näringslivets företrädare, som Leif Östling. Det beror på att företagare huvudsakligen väljs på grund av kompetens, medan eliten huvudsakligen väljs på grund av – just det – politisk korrekthet. Eller mer rättvist är det så att man måste passera ett finmaskigt PK-filter för att få besätta ett offentligt uppdrag.

IDÉ OCH KULTUR Författaren Einar Askestad slår på bilradion och hör Bob Dylans sexton minuter långa nya och mycket uppmärksammade sång ”Murder Most Foul”, och inspireras till att skriva en dikt om en epok och dess kanske främste talesman.

Från departement till förskola, från höger till vänster, från svenskt näringsliv till Greenpeace, från FN till kommunala miljörådgivare, från Australien till Kanada – samma budskap: Koldioxid är planetens förbannelse, något måste göras.

Enligt Folkhälsomyndigheten är gamla och sjuka den riskgrupp som till varje pris ska skyddas, men det gör inte Sveriges kommuner. Hur förväntar sig socialminister Lena Hallengren (s) att undersköterskor som saknar basal skyddsutrustning och är så stressade att de knappt hinner kissa ska förhindra smittspridning?

I hemtjänsten tvingas personalen använda privata kläder, trots att facket på grund av smittorisken länge krävt arbetskläder. Sedan 2016 finns arbetskläder även med i Socialstyrelsens ”föreskrifter om basala hygienregler”. När riktlinjer struntas i från arbetsgivarens sida är det inte förvånande att bara 23% av vårdpersonalen i en färsk undersökning följde hygienrutinerna. Man måste få rätt förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb.

”Nullius in verba” blev mottot för Royal Society i Storbritannien när det bildades 1660. Royal Society (RS), eller mer exakt Royal Society of London for Improving Natural Knowledge, är en 360 år gammal brittisk akademi inriktad på naturvetenskap.

RS gör därför anspråk på att vara det äldsta och fortfarande existerande lärda samfundet av den här typen. Stadgarna i Royal Society fastslår att kandidater måste ha lämnat ”ett avsevärt bidrag till förbättringen av naturvetenskaplig kunskap, inräknat matematiken, tekniska vetenskapen och medicinska vetenskapen.

Många politiska kommentatorer diskuterar idag vilka partier och politiska rörelser som i slutändan kommer att gynnas eller missgynnas av coronapandemin. Kommer virusets spridning att öka frustrationen med etablissemanget och därmed gynna partier som SD? Eller ser vi början på etablissemangets revansch i takt med att väljare söker stabilitet mitt i kaoset? Min egen inställning är möjligen både kontroversiell och samtidigt tråkig: Jag tror inte att coronaviruset kommer att påverka svensk väljaropinion överhuvudtaget.

Royal Society of Medicine (RSM) är den kanske mest kända brittiska läkarföreningen. RSM omfattar över 56 medicinska specialistområden och utgör ett tvärvetenskapligt forum för medicinsk forskning och debatt. Föreningen grundades 1805 som Medical and Chirurgical Society of London, och sällskapet har haft flera berömda medlemmar: Charles Darwin, Louis Pasteur, Sigmund Freud och Edward Jenner.

De flesta av oss tror influensa alltid är begränsad till bagatellartade förkylnings-symtom, muskelvärk, någon vecka i sängen och att de som dör bara är de riktigt gamla och de som är sjuka på annat sätt – personer med ex nedsatt immunförsvar och kroniska luftvägssjukdomar. Men det är en underskattning av vad influensa-virus kan åstadkomma. Influensa kan utvecklats till en pandemi som dödar en stor del av befolkningen, inte bara utsatta riskgrupper, utan också unga och för övrigt friska människor.