I denna krönika kommenterar Patrik Engellau mitt förslag att förse min text om den oförbätterlige pacifisten med en Mohammedkarikatyr. Jag föreslog också att det klart skulle framgå att det var min idé och min begäran som lett till publicerandet av bilden.

Naturligtvis skulle en sådan publicering innebära en viss risk för oss båda. Jag är villig att ta den men jag har en viss förståelse att inte andra vill.

Men det är nu inte detta enskilda fall, detta avgörande jag vill resonera lite kring. Det är i stället med vilken självklarhet i stort sett alla kommentarer till Patriks text instämmer i beslutet att inte återge en lattjo teckning, som utger sig för att återge Muhammeds porträtt.

”Pacifism is objectively pro-Fascist. This is elementary common sense. If you hamper the war effort of one side you automatically help that of the other”. (George Orwell: Pacifism and the war Partisan Review. — GB, London. — August-September 1942.)

Idag blir motsvarande paroll: “Pacifism/eftergivenhet är objektivt pro-islamism…”.

Dagens pacifism böjer sig för islam och islamismen. Liksom nazisterna tvingar denna så kallade religion sin vilja på andra människor, och hela länder, genom våld och hot om våld.

Pappa, född 1905, tidigt faderlös och tvungen att arbeta vid sidan av skolan, kunde ändå ha en utvecklande fritid.  Han ägnade sig bland annat åt att bygga kanot och vara ute på äventyr med den. Kanoten var gjord av duk spänd på träspant. Han och några kamrater tog sig en bit ut i Östersjön. På en ö utanför Umeå hade de tillgång till en stuga, en enkel, oisolerad plankbyggnad. För dem dög den gott. Jag har sett foton därifrån. Det syns tydligt att de var ordentligt berusade. 

Tjugutalet var en gyllene tid för spritsmugglingen. Det var lätt för dem att komma i kontakt med smugglare, inte bara för att köpa till sig själva utan också för att hjälpa till med smugglingen och tjäna en slant. 

Jarmo Lainio, professorn i finska, redogjorde för hur han regelmässigt fick stryk under sextiotalet i Sverige, därför att han var finne. Han räddades av miljonprogrammet som mottog så stora mängder av den tidens invandrare från Finland, att hela bostadsområden blev finsktalande. Och till ett sådant område flyttade hans familj. 

Kjell Westö har berättat i novellen Melba, Mallinen och jag (Lugna favoriter Albert Bonnier 2004 – kan laddas ned från bibliotek) en lång, plågsam historia om hur han som svensk i åratal mobbades av tre finska pojkar. Melba var den drivande plågoanden. Och det var kanske ändå inte det värsta. Han tvingades också vara åskådare till en långdragen, tortyrliknande misshandel av en mycket svag och försagd pojke – utan att våga ingripa. 

I åratal, för att inte säga i årtionden, har det varit väl känt att:

1. invandringen leder till stora och ökande kostnader,

2. förslumningen och gettoiseringen av stora och många områden också är en följd av invandringen,

3. en vidare följd är den ökande och allt grövre brottsligheten samt att

4. skolans problem är i mycket en följd av den obefintliga ordningen i många gettoskolor.

Under långa tider har det funnits envälden av olika slag. När man beskriver dem framhålls, förstås, monarken eller diktatorn som den faktiskt bestämmande, som den som fattar besluten. Så är det inte.

Besluten förbereds av en stor administration och den enväldiges signatur blir mer ett bekräftande eller till och med en formsak.

Sett i detta perspektiv har vi som bor i detta land, Sverige, också envälde. Det avslöjades med stor tydlighet under pandemins svåraste skede. Utan att någon bekymrade sig, utan någon debatt beslöts att ta livet av tusentals människor.

Jag har länge försökt förstå kristendomens sexualfientlighet utan att ha hittat någon bra förklaring.

Det är lätt att föreställa sig det våld en romersk husfader kunde utöva i sitt hushåll. Han var i stort sett allsmäktig. Han avgjorde om ett nyfött barn skulle få leva eller dumpas på avskrädeshögen och om en slav skulle få leva och fortplanta sig eller inte.

Ingen i hushållet kunde motsätta sig hans köttsliga krav. Kristendomens tuktande av denna praktik måste för många, främst slavarna, ha varit en befrielse. Men varför har den katolska kyrkan så länge hållit fast vid denna sexualmoral, när samhället i övrigt förändrats så mycket?

Med hjälp av ett sådant papper kan man enkelt och effektivt avgöra om en vätska är sur eller basisk. Därför brukar lackmustest användas i överförd bemärkelse för en handling eller ett prov som klart avgör något omstritt, till exempel om någon handling skall gynna det ena eller det andra lägret, eller rubricera något som konservativt eller radikalt.

Svensk politik har nu fått tillgång till ett mycket effektivt lackmustest. Det avgör om någon skall kunna kallas för demokrat eller inte. Testet kallas Paludan.

Den som är väl förankrad i nuet och inte rädd för att se verkligheten blir inte så lätt besviken; han låter sig inte förledas av fåfänga förhoppningar.

Den som har blicken skymd av förhoppningar och därför inte vill se verkligheten är dömd till besvikelser och förbittring.

Jag förställde mig bara, därför att

1. Chefen var rädd för den lokala partipampen och tvang mig.

2. Jag var i företagets ledning och jag låtsades vara nazist och gick med för att skydda företaget.

3. Jag hade varit oförsiktigt politiskt och tvangs ligga lågt. Jag gjorde som alla andra.

Ofta har DGS skribenter påtalat hur samhällets våldsmonopol monteras ned, nu senast Gunnar Sandelin. (”När de klassiska manliga dygderna diskvalificeras, genom att samhällets våldsmonopol monteras ned, kön anses vara en social konstruktion och hierarkier förkastligt patriarkala, är det fritt fram för emotionerna att inta scenen”. Citerat ur artikeln ”Emotionell Inkontinens” 3/7).

Några av den svenska lyrikens mest välkända rader är de följande:

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
— men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

(Raderna ingår i Ensamhetens tankar, som återfinns i Heidenstams Vallfart och vandringsår, 1888).

Alla känner vi till hur en mening kan förvandlas och förvanskas i takt med att den viskas från en människa till nästa, alla ordnade i en lång rad eller en ring. Det kan vara en roande lek.

Dagens samhällsdebatt fungerar på samma sätt. Skillnaden är bara att man öppet skriker till varandra. Det är inte en lek och det är inte roligt. Viskleksdeltagarma försöker så noggrant som möjligt upprepa den mening de tycker sig höra viskas i örat.

I dagarna avgörs EU:s framtid och därmed också Sveriges. EU:s institutioner har nu blivit så omfattande och mäktiga att de i eget intresse kommer att acceptera alla krav från medlemsländerna för att få igenom både sin långtidsbudget och räddningsinsatsen gentemot särskilt behövande medlemsländer efter Coronan. Dessa länder är inte främst de som drabbats mest av Coronan men väl de som efter långvarig misskötsel behöver hjälpinsatserna, det vill säga pengarna, mest.

Vad är en ceremoni? Vad är den till för?

Den skapar ett slags förundran: Detta är också livet – det består inte bara av likadana, gråa vardagar. Vissa ceremonier, som bröllop och begravning, är till för att uppenbara att en avgörande förändring har skett. Andra är till för att tvärtom understryka att ett sammanhang inte brutits, att det fortlever. Nationaldagsfirande hör till dem.

Teveserien Tjernobyl har varit en av de mest uppmärksammade under senare tid.

Det är den värd. Den berättar om den olycka som först upptäcktes, det vill säga först beskrevs för allmänheten, i Sverige. De sovjetiska myndigheterna försökte länge förtiga olyckan och därefter, när detta inte var möjligt, förminska den och dölja dess konsekvenser. Enligt Tjernobyl lyckades ett par atomfysiker och en tillräckligt självständig partiföreträdare få partiapparaten att till slut erkänna katastrofen och angripa dess, i stor utsträckning dödliga, konsekvenser.

Coronaeländet har också varit en hjälpare och befriare.

Äntligen har SAS fått möjlighet att sänka sina kostnader till en nivå som möjliggör uthållig överlevnad. Pandemin har varit en nödvändig förutsättning. Utan dess övertydliga pedagogik om nedskärningarnas nödvändighet hade kostnaderna, år efter år, bara kunnat minskats lite i taget, under stora våndor orsakade av krockar med facket och den allmänna opinionen. SAS har många intressenter: utöver de anställda, ledningen, aktieägarna och två stater styrda av vittförgrenade intressen. Coronan har förenklat denna svårlösta ekvation.

Under alla tider har människor sökt skydda sig med hjälp av olika slags värn och skärmar. Ett tidigt sådant var skölden, som kunde stå emot både svärdshugg och pilar. När bågarna blev effektivare måste skyddet förstärkas och rustningar utvecklades, men även dessa kunde genomborras av pilen från en engelsk långbåge. Så har kapplöpningen fortsatt mellan projektil och skydd, och fortsätter också idag med utvecklingen av pansar och pansarbrytande projektiler.

Rubriken sammanfattar en enkel logik: hotas jag av en farlig fiende är jag glad och tacksam för varje stöd, oavsett varifrån det kommer. Det är inte läge att ta andra hänsyn om hotet är dödligt.

Västmakterna blundade för Sovjets skändligheter, därför att de behövde den blodiga diktaturens hjälp.

Finland lierade sig med Nazi-Tyskland, därför att vapenbrödraskapet gav möjlighet att återta i vinterkriget förlorade områden – och lite mer. Utan Tysklands hjälp i fortsättningskrigets slutskede skulle inte Finlands motstånd kunnat vara så segt och – sett till Stalins avsikter – så framgångsrikt.

Jag har haft båt i drygt femtio år. Jag har aldrig haft flagga i aktern, trots att det är i lag påbjudet. Jag har aldrig hissat en svensk flagga vid de hus där jag bott. Jag tycker det är löjligt.

Vänskap mellan människor kan vara något för den enskilde mycket värdefullt – men också avgörande för samhällets sätt att fungera. Det som kallas för tillit är ett stags förallmänligad vänskap: jag utgår från att jag kan lita på dig, som jag först nu mött, därför att mina erfarenheter från andra jag känt i allmänhet varit goda. Föraktfullt har man – det vill säga ofta svenskar om sig själva – talat om Die dumme Schweden. Visst, den som är van att lita på folk, betraktas ofta som dum av dem som har andra erfarenheter. Men det mest framgångsrika samhället är inte det där ingen kan sägas vara som en dum svensk, eller kallas något liknande – tvärtom.

Sverige har alltid varit ett föränderligt, dynamiskt land. Föränderligheten i teknik och ekonomi motsvaras av nödvändiga samhälleliga förändringar. Till dessa hör nyheter i språket.

Länge har man i framsynta kretsar brottats med att ersätta ålderdomliga ord som återspeglar ett svunnet samhälle, styrt av män. Det är inte lätt. Så har man till exempel låtit ett ackusativ bli nominativ. Denna akrobatkonst visar med vilken obändig vilja man angriper den svåra, men nödvändiga uppgiften. Ackusativet till man – en – har fått bli nominativ. Numera gör en både det ena och det andra. Man har grävts ned i någon djup grop.

Rubrikens två ord används sällan, och när de används är det i nedsättande mening och för att uttrycka ett avståndstagande. Det är betecknande för det rådande samhällsklimatet – och sorgligt. De företeelser orden betecknar behövs, och de behövs alltmer.

Vad är kåranda? Så här anges ordets betydelse av Wikipedia:

Kåranda (från franskans esprit de corps) är den känsla av gemensamma plikter och gemensamt ansvar, som sammanhåller medlemmarna av en truppavdelning, en officerskår, en poliskår och så vidare. Kårandans negativa aspekter innebär bland annat diskriminering eller dåligt bemötande mot omgivningen.

Sverige har nu övergått från att vara ett löftesland till att bli det förlovade landet, det harmoniska landet.

Genom målmedvetet, ihärdigt arbete, årtionde efter årtionde, har allt som skulle kunna fläcka landet och dess rykte effektivt avlägsnats:

Det finns inte längre några narkomaner eftersom till slut det narkotikafria samhället har uppnåtts. Det finns visserligen de som påstår sig vara narkomaner, eller i alla fall så kallade sakkunniga som påstår sig veta att det finns narkomaner. Detta är givetvis inget att bry sig om. Skulle denna föreställning accepteras skulle också de påstådda fallen av narkotikaorsakade dödsfall måsta erkännas. Detta får inte ske. Hur skulle det se ut?

Den moraliska stormakten har liksom en gammal ungmö blivit så sipp att den inte längre förmår se verkligheten.

Skolan fungerar allt sämre därför att den bygger på en lögn: att alla har de intellektuella förutsättningarna att kunna fungera i samma klassrum med samma scheman. Det leder till en omöjlig, stressad situation för de svagbegåvade och till leda och underprestationer för de mer begåvade. Eftersom kunskapsmålet därigenom devalveras och inte har någon vikt förrän i senare årskurser blir pluggande, det vill säga strävandet efter kunskaper, föraktat.

Jag såg nyligen, i en sekundsnabb filmscen, två målade plåtleksaker från början av förra seklet utföra en dramatisk akt: en stor fisk rullade i kapp en mindre, öppnade gapet och slukade den mindre. Samma scen har gått förbi mig tre gånger tidigare, utan att jag uppmärksammat den. Först nu, den fjärde gången jag ser TV-serien ser jag det. (Jag kommer visst aldrig att lämna Matador, den danska TV-serien. En del av serien kan nu ses på Axess TV).

Scenen är en rolig kommentar till seriens bärande tema: den kapitalist som skaffar sig starkare muskler äter upp den mindre konkurrenten.

Två gånger ville mina lärare, en professor i företagsekonomi och en i sociologi, att jag skulle doktorera. Redan när jag fick förslagen visste jag att jag inte skulle stå ut med den slutna, ogina miljö som präglar den akademiska världen, som förutsatte att det någon vann ovillkorligen blev en annans förlust, och att varje meningsutbyte ytterst avgjordes av den som hade en bättre plats i den stela hierarkin.

Hur skall man värdera de svenska insatserna för att möta covid-19?

Detta diskuteras mycket med många olika argument. Ofta återkommer argumentet att det är en komplicerad fråga. Man bör därför vara försiktig och vänta till dess epidemin klingat av, innan man kan göra någon värdering av det som kommit att bli en svensk strategi.