För några dagar sedan läste jag ett intressant inlägg på sociala medier. En kvinna skrev så här:
”Vänstern och deras anhängare inklusive main stream-medierna har radikaliserat mig, även Reinfeldt bär ett ansvar i detta. Min tolerans har bytts ut till intolerans tack vara rena lögner, mörkande och avsaknad av ansvar. Det är ALLTID någon annans fel.”
Det kan faktiskt inte sägas bättre.
Den svenske skalden Johan Henric Kellgren (1751 – 1795) skrev dikten Dumboms leverne som i några hundra år ingick i den svenska kulturskatten fram till dess att vi insåg att vi inte behöver någon. Dumboms grej var inte minst att dra stolliga slutsatser, till exempel:
På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.
De flesta svenskar har åsikter om vindkraft. Somliga, särskilt politiker, ser den som ett tecken på den nya tiden där vindkraften mer än något annat är symbol för ”förnybar” energi, dvs. ren energi som inte sinar under överskådlig tid. För andra är den något som riskerar skada natur och kulturbygder och i vars närhet det kan bli nästan outhärdligt att bo. För ytterligare andra är den en symbol för oförståndig energi- och klimatpolitik. Många har flera av dessa uppfattningar samtidigt, särskilt de två sistnämnda.
Hanna Gadban, författare av boken ”Min jihad – jakten på liberal islam” går till attack mot svenskarna, efter att Eden Golan fick 12 poäng i Eurovision i lördags. I ett inlägg på X menar hon att folk betalat halva sina löner ”för att få staten Israel vinna Eurovision”.
De samlade Eurovision-juryerna må ha varit påverkade av de skräniga anti-Israelaktivister som fått oproportionerligt utrymme i medierna senaste tiden. Men Europas folk lät sig inte skrämmas. Israels Eden Golan fick flest 12-poängare och hela 323 poäng när folket fick säga sitt och slutade därmed, trots juryrösternas ynka 52 poäng, på en femte plats.
Den svenska juryn – bestående av trendkänsliga artister och programledare – gav Israels bidrag 0 poäng. Från svenska folket kom en rungande 12:a. Det innebär framför allt tre saker:
I svallvågorna efter Corona blev jag ”vaccinskeptiker”. Trots intensiv marknadsföring från myndigheter och företag, eller kanske just därför. Min skepsis gäller inte bara mRNA-vaccinerna utan också många traditionella. Tanken att ta en injektion för varje tänkbar sjukdom vi skulle kunna få, om vi har otur, känns en smula överdriven. Läkemedelsbranschen ser ingen bortre gräns för hur mycket vi kan vaccinera oss mot, precis som försäkringsbranschen inte ser någon bortre gräns för hur många försäkringar vi kan ta. Unga amerikaner får idag 73 vaccindoser före sin 18-årsdag, allt enligt standardprogrammet. Och då räknar man bara med en covid-spruta.
För att inte överbelasta min hjärna med tankekrävande material (som till råga på allt kan vara fel vilket är lätt hänt om materialet ska behöva passera just min hjärna) så är dessa rader författade enligt den mindre krävande textmallen KPLS (Krönika på lätt svenska). Dessutom ska jag börja med ett rasistiskt skämt vilket för det mesta gör publiken gynnsamt stämd.
Den judiske journalisten Zeev Avrahami, som befinner sig i Malmö för att bevaka Eurovision och de antiisraeliska demonstrationerna, blev attackerad och nerslagen av pro-palestinska demonstranter.
I serien samhälleliga järnlagar som jag inbillar mig att jag kommit på – fastän jag är medveten om att de stolta uppfinnarna för det mesta haft fräckheten att stjäla idésprången från någon ännu fertilare källa; se bara på Stalin som av det tacksamma sovjetfolket tillskrevs ansvaret för alla tänkbara mänskliga påfund från radiokommunikationen till atombomben som visserligen inte var färdigkonstruerad vid hans död år 1953, men vad bryr sig ett äkta snille om att hans hjärna slutat fungera? – känner jag mig särskilt belåten med insikten att hur mycket överheten än pratar om decentralisering och subsidiaritet så går utvecklingen obönhörligt åt andra hållet, det vill säga att högre hierarkiska nivåer obönhörligen ackumulerar makt samtidigt som de svär på att de med full kraft driver motsatt process.
Eurovisionveckan går mot sitt slut och ikväll är det final. Main stream-medierna gör sitt yttersta för att få det att framstå som om motståndet mot Israels medverkan kommer från en stor majoritet av svenska folket. Under de senaste veckorna har det dock blivit tydligt att de som står för protesterna utgör en ganska patetisk blandning av islamister, överklassvänster och yrkesaktivister som inte representerar ens en bråkdel av svenska folket. Det blev inte mindre uppenbart när kommunisten – eller snarare kapitalisten – Mikael Wiehe gav sig ut på barrikaderna så här på hösten av sin levnad.
Samtidigt som det demonstreras mot Israel i Malmö har demonstranter passat på att vandalisera en minnessten över Danmarks stöd till judar under andra världskriget.
På det stora hela har jag ett mycket gott förhållande till Nacka kommun efter att ha varit anställd där i 12 år som socialsekreterare innan jag övergick till konsultverksamhet och egenföretagande.
Nacka är en rik, trivsam och naturskön moderatledd kommun med få utanförskapsområden där tidigare riksdagsledamoten Mats Gerdau (M) varit KO sedan urminnes tider. Där bland andra socialdemokraternas stora ledare Magdalena Andersson föredrar att bo, framför oroliga och brottsbelastade kommuner som Botkyrka eller Upplands Väsby.
Har ni tänkt på att Greta Thunberg alltid hånflinar och fnissar när hon blir intervjuad? Det spelar ingen roll om hon demonstrerar för klimatet eller mot Israel – flinet är numera alltid klistrat på hennes ansikte och när hon svarar på frågor fnissar hon som en fjortis.
Många av de människor vars omdöme jag sätter allra högst har fel i en fundamental fråga, nämligen vilken som är den härskande klassen i Sverige. Jag tror att en korrekt uppfattning på denna punkt är nödvändig för förståelsen av vad som händer i nationen. Jag har en käpphäst som jag visserligen exercerat tidigare på denna manege men ändå inte tvekar att åter låta visa sina konster till den nytta det eventuellt kan ha.
Carl von Clausewitz (1780 – 1831) blev framstående preussisk tänkare, general och fint gift men tydligen inte särskilt uppmärksammad under sin livstid. Ett faktum som eventuellt har någon betydelse vid analysen av Clausewitz är att Google visar upp ett stort antal porträtt av vederbörande varav alla verkar vara kopior av ett enda original, något som jag tolkar som att hans världsvida berömmelse kom sent såväl i världshistorien som i hans eget liv, detta dels just för att hans tänkande var svårbegripligt, dels för att hans främsta verk, som hette just Vom Kriege, publicerades postumt. Men efter döden studerades han desto noggrannare av ambitiösa kadetter världen över; Eisenhower sägs regelbundet ha citerat honom.
Efter TV4:s scoop om att Riks har manipulerat opinionsundersökningar går Richard Sörman, medarbetare på Riks och skribent här på DGS, till motangrepp: ”Vi beställde en opinionsundersökningen med syfte att undersöka den eventuella styrkan i en viss opinion. Tror du vi är de första som gör det?”
Jag tänker ofta att det ska mycket till innan jag förvånas över hur kvällspressen, ja alla main stream-medier, förhåller sig till omvärlden. Men nu har Expressen faktiskt gjort mig förvånad. Nyhetspodden ”Läget” har rubriken ”Israels mystiska frånvaro inför Eurovision i Malmö”. Som om det vore det minste mystiskt att israelerna håller sig borta från offentlighetens ljus i antisemitismens högborg Malmö.
För SVT var det ett självklart val att öppna Eurovision med Eric Saade trots att Saade har varit entydigt negativ mot Israel sedan Hamas startade kriget och har krävt att Israel ska portas från tävlingen. Under framträdandet bar han palestinasjal.
”I valet mellan att försörja sig själva och att låta sig försörjas av andra föredrar de flesta det andra alternativet.” När jag någon gång kommer in på seriösa diskussioner om svensken och hans samhälle och framför denna tes, vilket inte sker så ofta eftersom det vilar en ständigt inandad förljugenhet i vår atmosfär, möts jag ofta av mothugg av innebörden att jag har en nedlåtande människosyn. Skulle jag själv välja socialen framför arbetsmarknaden, va?
London är en av världens mest turisttäta storstäder, och undra på det – i London finns allt. Själv har jag älskat London sen jag kom dit första gången när jag var barn – och faktiskt ännu längre än så. Jag drömde om London långt innan mina föräldrar tog med mig dit och när jag väl kom dit överträffades mina förväntningar. Men det är inte bara turiststråken och de traditionella sevärdheterna som fascinerar mig. Jag har också alltid varit fascinerad av Londons mörkare sidor, och gör gärna utflykter till ökända mordplatser. Här är historierna om några av dem:
I fredags avlossade någon sju skott i mot en dörr i det bostadshus där författarinnan Elisabeth Åsbrink bor. Åsbrink förklarade i P1 ett par dagar senare att hon blev så chockad att hon först ringde sin man, och först därefter polisen.
Jag tror inte det är sant.
Jag gissar att Åsbrink först ringde DN Kultur och sa att hon skulle leverera en text om hur våldet nu nått fram till hennes eget lilla reservat på Söder i Stockholm.
En bild i DN 3 maj fångade mitt intresse. Bilden visar Ebba Busch tillsammans med KD:s toppkandidater i EU-valet, Alice Teodorescu Måwe och Ella Kardemark. Är det en slump att samtliga är kvinnor i exakt samma stuk runt 40-årsåldern?
Sverige är ett tryggt land. Jag har inte tänkt så mycket på vad trygghet betyder, det har för mig bara varit en del av bakgrundsbruset, ungefär som att solen går upp varje morgon och att man äter sill till midsommar. Jag har helt enkelt varit en trygg svensk.
Efter söndagens partiledardebatt i SVT får de båda programledarne Anders Holmberg och Camilla Kvartoft skarp kritik på sociala medier: ”Man väljer ämnen som är så vinklade att det faller ett löjets skimmer över hela tillställningen” skriver en användare på X.
Om nu partiledarna i Sverige långt upp i högan nord av någon obegriplig anledning ska diskutera stora konflikter nere i Mellanöstern eller övriga stora vida världen under en partiledardebatt, hur väljer Agendaredaktionen ut vilken konflikt som ska diskuteras?
En gång frågade jag Hans Majestät Konungen vilken av Sveriges kungar som var hans favorit. Han log och sa att det hade väl varit underligt om han inte av släktkärlek hade satt en Bernadotte på mest framstående plats, nämligen Karl XIV Johan, den förste av hans släktingar på Sveriges tron. Det hade jag inte tänkt på utan föreslog obelevat och utan respekt för majestätets redan så tydligt framförda mening i stället Gustaf III – som faktiskt är min favorit. (Han genomförde motsvarigheten till franska revolutionen och tog ifrån adeln dess privilegier och införde något som påminde om demokrati på några veckor.)
Jag vet inte om det är för att jag börjar bli lite till åren som tankarna om livet, som det var förr, tränger sig på allt mer. Det Sverige där jag växte upp känns som en annan planet. Mamma hängde tvätt på en tvättlina på gården, ytterdörren stod olåst från morgon till sen kväll och gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd var något som hände i andra länder, långt härifrån.
När man läser eller hör talas om den transatlantiska slavhandeln, främst under 1700-talet, är det mycket som sällan nämns. Därför var det uppfriskande att läsa Patrik Engelaus text här som bidrar till att bredda perspektivet.
Få uttryck har blivit så uppmärksammade, stolt utslungade, men också förkättrade, som sentensen ”den osynliga handen”. Formuleringen myntades av Adam Smith, en av den ekonomiska liberalismens anfäder. Tanken är, ungefär, att företagaren vidtar sina mått och steg för egen vinning, men att detta genom en osynlig hands försorg omvandlas till fördelar och framgångar för andra, vilket inte alls var företagarens avsikt. Så här skrev Smith i sitt stora verk Wealth of Nations (1776):
Den religiöse socialdemokraten Ulf Bjereld skriver förnöjt på sociala medier om hur den svenska artisteliten nu släppt en skiva till förmån för Palestina. Nu fylls hans kommentarsfält av hånfulla kommentarer. Här återger vi några av dem:
DET GODA SAMHÄLLET 