Eftersom jag har anslutit mig till den marxistiska tumregeln att ”ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi” har jag mycket lätt att förklara Sverige. Vår härskande klass är politikerväldet (vilken skulle den annars vara – prästerna? arbetarna? kapitalisterna? – hö, hö; härskare är bättre än andra på att tillgodogöra sig gemensamma pengar så räkna hur mycket var och en av dessa kontrollerar av BNP så får du se).
När man försöker fördela skuld mellan krigande parter och därmed fastställa sina egna preferenser – om inte den frågan löser sig själv genom att man har speciella skäl som till exempel att vara medborgare hos den ena sidan eller ägare av lönsamma företag i den andra – verkar de flesta följa en beslutsregel som säger att man ska placera sina sympatier hos den sida som det är mest synd om. Det är visserligen ingen som säger sig följa någon sådan tumregel men om man lyssnar på debatter om de olika sidornas relativa förtjänster så upptäcker man att argumenten mest handlar om att understryka motståndarsidans omänskliga grymhet och oöverträffat barbariska läggning. Båda sidor hatar den andra för att den andra är så mycket mer skoningslöst brutal än den egna.
Den årliga apporten ”Svenskarna och internet” från Internetstiftelsen visar att historiskt få svenskar betalar för nyheter.
Det rådde en olustig stämning när jag klev på bussen i torsdags, på väg från mitt vanliga köpcentrum. Chauffören, en spenslig karl som såg ut att komma från något Medelhavsland, klev ut från förarhytten med siktet inställt på de bakre sätena. Alla kunde se att han var ursinnig.
Efter terrorledaren Hassan Nasrallahs död tonar skattefinansierade Rapport den 28/9 ner hans kriminella gärningar. Man visar istället ett långt inlägg där en annan terrorist beskriver honom som ett helgon
Den här helgen har gått i äpplenas tecken. Jag har fått mängder med fantastiskt goda äpplen av olika slag från en generös och supertrevlig DGS-läsare som ville dela med sig av sin härliga höstskörd. Så den här helgen har det kokats äppelmos och bakats äppelkakor i parti och minut. Jag inte tänka mig någon mer passande sysselsättning en helg som denna, när regnet vräkt ner mest hela tiden. Men har man hund så har man, så ett antal regnpromenader blev det också – plus en klimatkatastrof.
Sverige ska vara världsledande på ny teknologi och nya innovationer. Det är något som regeringen har bestämt i sin försvarsinnovationsstrategi, som främst kommit till eftersom det behövs civil innovation för att kunna ge försvaret den upprustning som behövs.
Det viktigaste som åtminstone under det senaste seklet har hänt i svensk politik – kanske ”i svensk historia” är ett bättre uttryck – har egentligen aldrig varit föremål för någon seriös diskussion bland eftertänksamma människor och långt mindre för partiledardebatter. Folkomröstningar ska vi inte ens tala om. Ändå har sakens innersta kärna varit ständigt närvarande i praktiskt taget allt som nationens sysslat med. Men den innersta kärnan har uppträtt i så lurig förklädnad att man inte förstått vartåt det hela ganska tidigt började barka.
I en artikel i Financial Times gör skribenten Janan Ganesh en av de där enkla men insiktsfulla observationerna som skiljer goda skriftställare från den normala typen av aftonbladsmurvlar som jag håller mig borta ifrån för att inte få eksem i hjärnan. Han påpekar att politikerföraktet, fast han inte använder ordet, på senare år lagt sig som ett kompakt, grått, muttrande moln över västerlandet vilket på statistiska grunder inte skäligen kan bero på att urvalet av tillgängliga politiker samtidigt försämrats över allt. Ganeshs tes är att det inte är politikerna som förändrats, utan vi medborgare och väljare.
Även om du inte vet vad den heter så har du garanterat hört den. Kanske i Vivaldis tappning – kanske i Jan Johanssons, på skivan Musik. La Folia, som först dokumenterades i mitten av 1600-talet, har använts i olika former av fler än 150 kompositörer.
Klimatgurun Johan Rockström har hamnat i blåsväder på sociala medier. 2008 hävdade Rockström att vi då hade högst tio år på oss att rädda jorden. Nu skriver vi 2024 och ännu har inte mardrömsscenariot uppstått. Men Rockström är inte den ende som spått fel. Här är ett axplock av de domedagsprofetior som vi fått oss till livs de senaste decennierna:
Internet består till största delen av en massa tyckare, varav jag är en, som anser att alla andra är idioter. När man studerar världen så inser man att det finns en hel del fog för sådana uppfattningar. Lidandet i världen, som är ett resultat av att det finns så många idioter, förefaller oändligt. Jag tänker på de troligtvis illiterata tonårsmördargängen i förorterna, den onödiga svälten i Afrika, krigen med tillhörande död, lemlästning och våldtäkt, bögar som kastas från moskétak, telefonbedrägerier mot senila pensionärer, uteliggare, tjuvar, samt att Hizbollah ska ha byggt tvåhundratusen avskjutningsramper för tjugo meter långa missiler under folks hus i södra Libanon vilket, bortsett från olägenheterna, för mig framstår som ett logistiskt och ingenjörstekniskt bravurnummer, ursäkta att jag säger det.
En rubrik som denna kan idag – om den författas i Storbritannien, Frankrike och troligen flera andra euroepiska länder (möjligen också Sverige?) föranleda åtal för islamofobi.
Varför är det så?
Under mellankrigstiden, det vill säga perioden efter första och före andra världskriget, verkade en begåvad och med tiden alltmer hyllad engelsk ekonom som hett John Maynard Keynes. Hans storhet låg i att han på ett förment nationalekonomiskt sätt kunde bevisa att den nya härskande klass som växt fram i alla länder som tagit språnget till demokratin, alltså politikerna, hade den magiska förmågan genom att exercera sina verktyg, i det här fallet de statliga sedelpressarna, bekämpa tidevarvets främsta sociala gissel som var arbetslösheten. Om folk får mera pengar så köper de mer och då rullar produktionen igång, var den enkla tanken.
Att förundersökningen mot Richard Jomshof (SD) gällande hets mot folkgrupp har lagts ner är en seger för yttrandefriheten och demokratin. Men för Ekots inrikespolitiske kommentator Fredrik Furtenbach kom det överraskande eftersom ”det inte var någon tvekan i sak om vad han hade gjort”.
Eftersom det inte fanns någon tvekan om att han delat en satirbild om islam alltså. Som om det per automatik vore olagligt.
Vänsterpartiets ordförande i Angered, Kristofer Lundberg, som gjort sig känd för att hylla terrorister, stängs nu av från sin post.
När jag påstår, vilket jag gör praktiskt taget oavbrutet, att generalfelet i det svenska samhället är att ett politikervälde, som snarare drivs av en egennyttig filosofi, PK-ismen, än av omtanke om uppdragsgivarnas långsiktiga öde, gradvis tagit alltmer makt över medborgarnas och det civila samhällets existensvillkor. (Samtidigt som medborgarna oförsiktigt nog i val efter val ratificerat denna maktförskjutning eftersom de tyckt det varit enklare att politikerna, mot en viss ersättning, skulle ta över och fullgöra det ansvar från vilket medborgarna gärna abdikerade.)
Nu har även riksdagen fått besök av sagofarbröder i smink och kvinnokläder och våra folkvalda fick höra en alldeles nyskriven saga på temat ”hat och hot”. Och det är inte svårt att räkna ut vad det anspelar på: den kritik som riktats mot att män utklädda till kvinnor, med artistnamn som för tankarna till porrbranschen, frotterar sig med små barn. Liberalernas Jan Jönsson säger dessutom öppet att hela arrangemanget var ett ställningstagande mot SD.
Mängder med svenska medborgare med libanesisk bakgrund har rest till Libanon under senaste månaderna, trots UD:s avrådan. Twittervänstern rasar över regeringens beslut att inte hjälpa dem ut – men majoriteten av användarna anser att det är helt rätt att låta dem klara sig själva.
I en ledarartikel i Svenska Dagbladet påpekar språkprofessorn emerita med mera Inger Enkvist ett antal saker som är självklara för den som gick i folkskolan innan PK-ismen tog sitt strupgrepp på tänkandet i Sverige och därför kan både stava, läsa innantill och uppvisa god läsförståelse. Enkvist skriver att ”det finns klart belagt hur man bäst lär barn läsa, men att lärarutbildningen inte lär ut det”. Förut visste man det och vi som gick i folkskola känner igen oss: ”Sverige hade utmärkta resultat i läsning på den tid vi hade småskollärare som systematiskt lärde ut sambandet mellan ljud och stavning, började med de vanligaste vokalerna och konsonanterna och med meningar som ’Far ror’ och ’Mor är rar’. Samma metod rekommenderas nu av forskare inom området ’Science of reading’”. Men det får inte lärarna veta. ”I stället får de höra att de kan välja mellan olika metoder.”
Bland mitt arvegods finns farfars Lilla katekes (bilden). Han fick den när han började folkskolan runt 1910, på den tiden den fortfarande skulle läras utantill av alla svenska skolbarn. Idag rynkar många på näsan åt denna skrift, men i första paragrafen till den första svenska regeringsformen från 1634, står att läsa:
Terrororganisationen Hizbollah har under en längre tid planerat en attack mot norra Israel, liknande Hamas 7 oktober-attack. Det sa försvarschefen Herzi Halevi under en presskonferens i helgen. Nu har Israel slagit ut två befälhavare, bland annat Ibrahim Aqil.
Många menar att människan bildar sig uppfattningar på grundval av fakta och kunskap. Därav drar de (alltså de många) slutsatsen att om en persons uppfattning är felaktig och man förser vederbörande med rätt kunskap så kommer hon att ändra uppfattning.
Kunskapen ska befria oss, typ.
Apollo 13: Survival är en ny dokumentär på Netflix (hade premiär 5 september) som tar oss tillbaka femtio år i tiden.
Den handlar Apollo 13:s misslyckade resa till månen i april 1970.
De tre astronauterna Jim Lovell, Fred W. Haise och Jack Swigert befann sig strandsatta halvvägs mellan jorden och månen efter att viktiga delar i farkosten gått sönder.
Greta Thunberg har övergått från klimataktivist till Hamasaktivist. Iklädd palestinasjal syns hon nu på sociala medier där hon skanderar ramsor för full hals – uppkopplad till högtalare som fraktas av en fossilbil.
Vi har hört det förut och vi kommer att få höra det igen. Denna gång är det Aftonbladetskribenten Jonna Sima som levererar tycka-synd-om-drapan:
”Gängkriminella är i grunden inga hjärtlösa vilddjur. Många av dem har sannolikt dragits in i skiten för att de inte har sett någon annan utväg. Löser vi inte det kommer nyheterna om dödsskjutningar bara att fortsätta.”
Som Jens Ganman uttryckte det på X: ”Egentligen är det synd om de kriminella, avsnitt 5 497”.
I serien kontroversiella påståenden vill jag hävda att alla någorlunda homogena samhällen har en dominerande ideologi. I själva verket är homogeniteten – uppfattningen att alla människor är och tänker lika – ett resultat av att alla bekänner sig till samma ideologi. Så var det i Sverige för femtio år sedan även om det fanns marginella skillnader mellan folkpartister och bondeförbundare. Det märkvärdiga är att folk som lever och andas i en sådan totalt dominerande ideologi inte begriper att de tillhör en filosofisk särart. Va?, säger de, alla tänker väl som vi? Annars är det något fel på dem!
Efter skandalen med Socialdemokraternas lotteriverksamhet, där gängkriminella lurar äldre svenskar, flyttar Aftonbladets Anders Lindberg fokus från S-lotterierna till telefonförsäljning i största allmänhet.
För åtskilliga årtionden sedan avslutade jag en femtonårig karriär inom det internationella biståndet. Det var svårare än vad jag hade förutsett. Svårigheten var inte den man kunnat förvänta sig, till exempel att jag skulle ha motarbetats av betydelsefulla människor som tagit illa vid sig för mina biståndskritiska artiklar, föredrag och böcker. Visst förekom sådant – och förekommer fortfarande – men det knepigaste var och är att förklara varför jag tappat tron på hela verksamheten och därför sagt upp mig (samtidigt som jag insåg att jobbet för mig personligen varit mycket lärorikt och på alla sätt stimulerande; jag minns hur min delegationschef i puckeln på en Boeing 747 på väg till förhandlingar i Maputo smuttade på sin dry martini och sa att det var först i det ögonblicket han förstod hur viktigt det var med bistånd).
Snällismen, det är den svenska religionen nummer ett, det. Den genomsyrar allt och har i stor utsträckning ersatt sådant som självbevarelsedrift, självkänsla och familjeansvar. Ett exempel på det är terrordådet på Ikea för några år sen, då en eritreansk asylsökande mördade en mor och hennes son för att de såg svenska ut.
