Socialismens idé är förbluffande enkel. Om alla gör det dom är bra på och delar lika på resultatet, kommer hela samhället att blomstra. Vissa är ju bra på att bygga jetmotorer, andra är duktiga på att baka pepparkakor. Eftersom samhället behöver både pepparkakor och jetmotorer finns ingen anledning att värdera den ene högre än den andre. Slutligen finns individer som inte är bra på något alls och för dem behövs ett socialt trygghetssystem, som bekostas av den offentliga sektorn.
Efter att det börjat debatteras om huruvida invandrade haitier äter husdjur i Springfield eller ej passar Sydsvenskans kulturskribent Rakel Chukri på att använda diskussionen för att peka ut svenskar som rasister. Trump är inte ensam om att sprida hat mot invandrare – svenskarna var långt tidigare, är Chukris kategoriska budskap.
När jag för ungefär femton år sedan lite tafatt – det handlade trots allt om en ny samhällelig företeelse och därmed ett forskningsfält i sin linda – började fundera över vad det var som definierade det Politiskt Korrektas karaktär. Hur kände man igen en PK-istisk idé och vad hade de olika idéerna gemensamt?
En titt på T-Forden visar att bilindustrin inte har kommit så långt. På ett flertal punkter har den faktiskt gått bakåt.
T-Forden tillverkades i 15 miljoner exemplar under åren 1908-1927. Det är fortfarande världens näst mest tillverkade bilmodell slagen bara av VW bubblan.
Vi svenskar är i allmänhet mycket stolta över att leva i en demokrati men vi bryr oss inte om att utreda vad vi menar med demokrati. Så här skrev jag för några veckor sedan:
Ingenting kunde ha varit mer förutsägbart än att TV4:s Kalla fakta skulle vinna tv-priset Kristallen för sin granskning av Sverigedemokraternas så kallade trollkonton. Det var avgjort redan i samma sekund som den uppmärksamhetstörstande huvudpersonen vattenkammade sig och började wallraffa. Det finns ingenting som är så oproblematiskt, och som vinner så mycket gillande, som en granskning av Sverigedemokraterna. Snacka om att göra det lätt för sig.
Igår skrev gästskribent Emma Olsson här på Det Goda Samhället om de många turerna kring Northvolt och den gröna omställningen. Den uppmärksammas också av opinionsbildaren Henrik Jönsson i hans senaste veckokrönika Den gröna bubblan.
Enligt Snorres Edda gästade guden Tor med några andra asagudar jätten Utgårdaloke eller Skrymer där diverse tävlingar utspelades. Problemet var att Skrymer hade förhäxar asarna som i själva verket fick genomföra omöjliga uppgifter. Loke fick till exempel tävla löpning med Huge som i själva verket var Tanken som ingen kunde slå i hastighet och Tor misslyckades med att tömma dryckeshornet vilket Skrymer hade förbundet med havet.
Den kända författaren och opinionsbildaren Katerina Janouch har startat ett upprop för yttrandefriheten och för rätten att göra satir, genom att dela den satirbild som lett till att Richard Jomshof nu ska delges misstanke om hets mot folkgrupp.
Det går allt snabbare utför för Northvolt. Senaste veckan har flera analytiker förutspått en mörk framtid – i Dagens Arbete jämförs projektet med det kostsamma superfiaskot Stålverk 80 och forskaren Christian Sandström förutspår konkurs. Kristdemokrater i Skellefteå kritiserar styret och kallar dem ”fartblinda”. Men det som sker nu gick att förutspå för flera år sedan så varför reagerar alla så sent?
Efter att ha delat en satirbild riktad mot islamism på sociala medier misstänks nu Richard Jomshof för hets mot folkgrupp. Nu menar många att yttrandefriheten inskränks av rädsla för islamistisk terror.
Jag tvekade länge att kommentera det amerikanska presidentvalet. Sverige har gott om egna problem att ta itu med och det är trots allt amerikanerna som röstar, inte vi. Men det drama som utspelas inför våra ögon är så gastkramande att det är svårt att låta bli.
Jean-Claude Juncker, luxemburgsk advokat och tidigare Europeiska kommissionens ordförande, blev världsberömd för sitt vitsiga och insiktsfulla svar på anklagelserna om att politiker inte vet hur de ska lösa sina respektive länders problem. ”Vi vet precis vad som behöver göras”, sa han, ”men vi vet inte hur vi ska bli återvalda när vi gjort det”.
Allt oftare träffar jag politiskt intresserade och kunniga personer som erkänner sig vara i beråd. De vet inte vad de ska kalla vårt – och det övriga Europas, som har ungefär samma upplägg ehuru med avsevärda lokala skillnader; betänk till exempel att Storbritannien har personval så att väljaren har ett personligt ombud i den beslutande församlingen, något som jag tror för Sverige skulle vara ett betydande fall framåt – statsskick. För varje år som går, förefaller det dem, känns begreppet demokrati alltmer främmande vilket märks inte minst i invandringsfrågan, där Europas politiker sedan länge haft en betydligt mer välkomnande attityd än väljaren i gemen. Den tyska valchocken i förbundsländerna Thüringen och Sachsen, där invandringsskeptiska eller -fientliga partier tog kommandot, kom som en hink kallt vatten över huvudena på tyska etablissemangspolitiker.
När Länsstyrelsen Östergötland skulle annonsera efter en jurist, för att driva Sveriges arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck, valde de att illustrera annonsen med bilden av en kvinna i hijab. Om det skriver debattören Jelena Bonner på Document.se.
Advokat Bo Wenander står inför sitt hittills svåraste juridiska uppdrag. Hans klient är åtalad för mord. Wenander befinner sig på sitt kontor på Hantverkargatan. Om en timme ska tingsrättsförhandlingen börja.
Det är inte ofta man får ta del av en så mångfacetterad och gripande monolog som den Rasmus Dahlstedt bjuder på i sin senaste pjäs Djävulens advokat – bortom rimligt tvivel. I en dryg timme sitter man trollbunden medan en mänsklig tragedi målas upp och griper sig fast i hela ens väsen.
Nästa val i Tyskland om ett år ( 28/9-2025) kommer säkert att bjuda på stora överraskningar. Här den senaste gallupen (INSA från förra veckan, 6-9/9). Ändring från valet 2021 inom parentes
God morgon, studenter
Igår resonerade vi, som ni minns, om vad som driver privata företag som agerar på en marknad. Huvudpoängen var att de strävar efter hög vinst. Det kallas att de är vinstmaximerande.
Just nu står husmanskost i fokus – givetvis på ett negativt sätt. Att det nu finns skolor som övergått allt mer till att servera svensk husmanskost, där det stundom ingår fläsk, faller inte i god jord hos den evigt medborgarfientliga journalistkåren. Aftonbladets Anders Lindberg drabbades av akut moralpanik och skrev på sociala medier att det är att ”jävlas med barn” – trots att det handlar om gymnasieelever där en stor andel är myndiga.
Bland vanligt folk är dock tongångarna generellt väldigt annorlunda. Svensk husmanskost står högt i kurs när folk utanför mediekårens exkluderande lilla skrå får säga sin mening.
Northvolt, som så länge hyllats för att leda den så kallade ”gröna omställningen”, varslar nu personal och lägger ner delar av Skellefteå-fabriken. Miljarder av skattebetalarnas pengar tycks därmed gå upp i rök.
Häromdagen inträffade något som nästan fick mig att tappa andan. Det kom ett brev ifrån en tysk myndighet till sonen. Han har studerat i Tyskland en tid och nu flyttat hem. Brevet kom ifrån ”Kreisverwaltungsreferat” i München och visade sig vara helt odramatiskt. Det var bara en bekräftelse på att han hade anmält att han nu hade lämnat landet.
Natten till onsdagen debatterade de båda presidentkandidaterna Kamala Harris och Donald Trump på ABC News. Hur debatten avlöpte råder det delade meningar om.
Den kanadensiska utgåvan av modetidningen Elle listar nu kända kvinnor som anses särskilt fantastiska. Till dem räknar de den 43-årige Vivek Shraya.
Det var förstås bara en tidsfråga innan traditionen med kräftskivor än en gång skulle uppmärksammas negativt. Så är det ju alltid med svenska traditioner – både medierna och kulturen har ett tvångsmässigt behov av att slå ner på alla svenska kulturföreteelser. Och kräftskivan tycks vara en särskilt vass och obekväm nagel i ögat på pk-eliten.
De flesta i kammaren applåderade Ulf Kristerssons tal, om att Sverige måste ha nolltolerans mot antisemitism. En som dock inte gjorde det var socialdemokraten Anders Ygeman.
Människan tycker om plågor och oro. Däri skiljer sig folken inte mycket från varandra. Däremot väljer de, tror jag, att genom tiderna utsätta sig för ganska enahanda kval. Till exempel tycker ryssarna om mordiska och despotiska härskare. Ivan den förskräcklige var sådan, tsarerna var sådana och Putin är även han en obeveklig diktator. Svenskarna vill genom jantelag, mobbning och reglementerade tråkningar (”nollningar”) ingjuta livslång skam i sin nästa så att han begriper att han har skuld till den samhälleliga anfäktelsen på modet – exempelvis den globala uppvärmningen – och inte ska få för sig att han är något värd. (En polsk byggmästare med företag i Sverige säger att han då och då måste ta en veckas semester i hemlandet för att få uppleva frisk luft och sunda, mänskliga kontakter.)
I söndagens Agenda handlade det om vindkraft, med en debatt mellan Centern och KD. Nu har Muharram Demirok, vars yttrande nu blivit viralt på sociala medier.
Efter Folkhälsomyndighetens uppmaning till begränsning för barns skärmtid kan man än en gång konstatera att staten blir allt mer ivrig att lägga sig i sådant de inte har med att göra. Och efter pandemitiden har klåfingrigheten bara ökat.
Jag har ambitioner med mina krönikor. För det första ska det finnas ett budskap som, om inte varje gång världsomvälvande, åtminstone bör förtjäna ett förstrött intresse hos den bildade och noggrant värderande läsekretsen.
Kina har under mer än ett decennium varit Afrikas största handelspartner. Kineserna har under åren även gjort enorma investeringar i olika infrastrukturprojekt på kontinenten. Man har byggt vägar, broar, dammar, järnvägar och flygplatser.
DET GODA SAMHÄLLET 