Principen att både äta kakan och ha den kvar är en ledande dogm för det svenska politikerväldet och det ledande byråkratskiktet inom svensk offentlig förvaltning. Om valet står mellan att lösa ett faktiskt existerande problem, till exempel den svenska skolans vikande resultat, och att göra en utredning om hur man eventuellt kan försöka lösa skolornas kompetensproblem i framtiden framstår det senare alltid som det mest attraktiva alternativet. Med sådana utredningar behöver man inte störa de högre byråkratskiktens administrativa ordning med något så jordnära och konkret som hur man lär barn att läsa. Man kommer i alla fall att ha gjort nya utredningar innan planeringen ska konfronteras med verkligheten i form av stökiga elever som inte kan multiplikationstabellen.

De två berättelser jag nu återger har båda samma besvärande budskap. Jag påstår inte att de skulle vara representativa för hur framgångsrika invandrare eller framgångsrika barn till invandrare ser på den svenska skolan. Hur det ligger till på den punkten har jag ingen aning om. Jag är bara bekymrad över att två av de två sådana människor med vilka jag diskuterat saken har likartade uppfattningar.

I en känd psalm presenterade Johan Olof Wallin en spännande idé:

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Eftersom jag har anslutit mig till den marxistiska tumregeln att ”ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi” har jag mycket lätt att förklara Sverige. Vår härskande klass är politikerväldet (vilken skulle den annars vara – prästerna? arbetarna? kapitalisterna? – hö, hö; härskare är bättre än andra på att tillgodogöra sig gemensamma pengar så räkna hur mycket var och en av dessa kontrollerar av BNP så får du se).

När man försöker fördela skuld mellan krigande parter och därmed fastställa sina egna preferenser – om inte den frågan löser sig själv genom att man har speciella skäl som till exempel att vara medborgare hos den ena sidan eller ägare av lönsamma företag i den andra – verkar de flesta följa en beslutsregel som säger att man ska placera sina sympatier hos den sida som det är mest synd om. Det är visserligen ingen som säger sig följa någon sådan tumregel men om man lyssnar på debatter om de olika sidornas relativa förtjänster så upptäcker man att argumenten mest handlar om att understryka motståndarsidans omänskliga grymhet och oöverträffat barbariska läggning. Båda sidor hatar den andra för att den andra är så mycket mer skoningslöst brutal än den egna.

Det viktigaste som åtminstone under det senaste seklet har hänt i svensk politik – kanske ”i svensk historia” är ett bättre uttryck – har egentligen aldrig varit föremål för någon seriös diskussion bland eftertänksamma människor och långt mindre för partiledardebatter. Folkomröstningar ska vi inte ens tala om. Ändå har sakens innersta kärna varit ständigt närvarande i praktiskt taget allt som nationens sysslat med. Men den innersta kärnan har uppträtt i så lurig förklädnad att man inte förstått vartåt det hela ganska tidigt började barka.

I en artikel i Financial Times gör skribenten Janan Ganesh en av de där enkla men insiktsfulla observationerna som skiljer goda skriftställare från den normala typen av aftonbladsmurvlar som jag håller mig borta ifrån för att inte få eksem i hjärnan. Han påpekar att politikerföraktet, fast han inte använder ordet, på senare år lagt sig som ett kompakt, grått, muttrande moln över västerlandet vilket på statistiska grunder inte skäligen kan bero på att urvalet av tillgängliga politiker samtidigt försämrats över allt. Ganeshs tes är att det inte är politikerna som förändrats, utan vi medborgare och väljare.

Internet består till största delen av en massa tyckare, varav jag är en, som anser att alla andra är idioter. När man studerar världen så inser man att det finns en hel del fog för sådana uppfattningar. Lidandet i världen, som är ett resultat av att det finns så många idioter, förefaller oändligt. Jag tänker på de troligtvis illiterata tonårsmördargängen i förorterna, den onödiga svälten i Afrika, krigen med tillhörande död, lemlästning och våldtäkt, bögar som kastas från moskétak, telefonbedrägerier mot senila pensionärer, uteliggare, tjuvar, samt att Hizbollah ska ha byggt tvåhundratusen avskjutningsramper för tjugo meter långa missiler under folks hus i södra Libanon vilket, bortsett från olägenheterna, för mig framstår som ett logistiskt och ingenjörstekniskt bravurnummer, ursäkta att jag säger det.

Under mellankrigstiden, det vill säga perioden efter första och före andra världskriget, verkade en begåvad och med tiden alltmer hyllad engelsk ekonom som hett John Maynard Keynes. Hans storhet låg i att han på ett förment nationalekonomiskt sätt kunde bevisa att den nya härskande klass som växt fram i alla länder som tagit språnget till demokratin, alltså politikerna, hade den magiska förmågan genom att exercera sina verktyg, i det här fallet de statliga sedelpressarna, bekämpa tidevarvets främsta sociala gissel som var arbetslösheten. Om folk får mera pengar så köper de mer och då rullar produktionen igång, var den enkla tanken.