En av de många förmåner som en generös tillvaro har bjudit mig på är att under många år låta mig driva en tankesmedja (som heter Stiftelsen Den Nya Välfärden). Det började med att världsalltets härskare (eller vem det nu var) gav mig en chans att pröva på tankesmideriet i det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier, vilket strax ingav mig lusten att starta en egen låda i siarbranschen.
Gustaf Fröding tillhör de svenska kulturikonerna par preference, August Strindberg och Selma Lagerlöf är två andra, samtliga födda vid mitten av 1800-talet. Sverige upplevde en kulturell blomstring utan motstycke från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet med författare som de nämnda tillika Karlfeldt och Heidenstam, målare som Zorn, Larsson, Josephsson, prins Eugen och Liljefors samt tonsättare som Stenhammar, Alfvén, Peterson-Berger m.fl. Under den kulturella storhetstiden stod nationen och romantiken i centrum. De nämnda författarna, målarna och tonsättarna är självfallet centrala i en svensk kanon och högkulturellt relevanta som motpoler till den svenska woke-kulturen.
Att det kan både vara motiverat och klokt att inte göra Väst och USA helt beroende av kinesisk tillverkning skriver nog många under på. Hur långt man ska gå när det gäller handelsbarriärer som tullar är dock en öppen fråga.
Så länge Sverigedemokraterna var en paria som ingen ville ta i med tång, ökade deras väljarstöd med ungefär en fördubbling varje riksdagsval. Så länge de vägrade kompromissa i sina kärnfrågor, varav invandringen var den viktigaste, spelade det ingen roll hur illa omtyckta de var. Kurvorna pekade ändå uppåt.
Några populära värderingar bland svenska eliter – det vill säga sådana vars uppfattningar på grund av deras samhällsposition inte utsätts för mycket kritisk granskning – är att vi i Sverige har exemplariska värderingar som troligen har världsrekord.
När den 19-årige Julius Åkerlind steg ombord på passagerarångaren Prins Carl i Arboga
den 16 maj 1900 anade han inte att det skulle bli han sista dag i livet. Han hade nyligen
flyttat tillbaka till föräldrahemmet i Norra Finnåkers by, då hans far blivit änkling, och en dag skulle det torpet med åkrar och djur bli hans. Men med bland passagerarna fanns en man med onda avsikter.
Det svenska politikerväldets första frön såddes vid demokratins genombrott (ty det var först då som en ny klass av professionella representanter för medborgarna med uppgift att styra sina uppdragsgivare dök upp på historiens världsscen). Men inget föds färdigt. Det tog några årtionden för dessa nya härskare att finna sin form. 1974 var det äntligen dags för svensk del. Då firade politikerväldet sin kröningsfest i och med antagandet av Sveriges nya regeringsform. (Historienördar vet att stora politiska skiften och avgörande maktförändringar brukar sammanfalla med att nyordningen förkroppsligas i nya grundlagar.)
Denna artikel är en uppdatering av en DGS-artikel som publicerades för fyra år sedan. Under dessa år har befolkningsförändringarna fortsatt i nästan samma takt som tidigare, se bilden. Den är direkt hämtad från uppgifter från de statistiska centralbyråerna (Sverige, Norge, Finland, Danmark, Tabell EB4). Diagrammet visar att om utvecklingen fortsätter kommer de nordiska ursprungsbefolkningarna att förbli en minoritet under detta århundrade. Detta resultat bekräftas av noggranna demografiska beräkningar (Tarvainen, 2024).
Vad får vi för skattepengarna? Frågan har ställts många gånger och de senaste decennierna med allt större frustration. För svenska politiker har det blivit allt viktigare att visa omsorg om omvärlden än att sköta sina plikter gentemot svenska folket och myndigheterna tycks inte ens klara av att tillhandahålla de mest basala skyddsnäten för de skötsamma skattebetalarna.
Omständigheter utom vår kontroll, som i det här fallet styrs av den engelska tidskriften The Economist, har tagit […]
När man lossar lite på de intränade föreställningarna – någon kanske skulle säga de hjärntvättade uppfattningarna – så får man se upp ty nästan vad som helst kan hända. Exempelvis är jag uppfostrad att betrakta Ryssland som mitt lands medfödda och, sedan Poltava, naturligt överlägsna fiende. I hela vår kultur ligger den nedärvda meningen att ryssen vill döda oss medan vår roll är att likt den enfaldige patrioten Sven Dufva offra oss för fosterlandet i ett på förhand förlorat krig. Att över huvud taget föra krig mot den ondskefulle ryssen, vilket alltså var ett i förväg undergångsdömt projekt, räknas som en seger även om man förlorar. Karl XII, som slutgiltigt förödde ett helt svenskt imperium åt ryssen vid Poltava, blev trots debaclet utsedd till Moder Sveas störste son av diktaren Tegnér.
När minnet av novemberpogromen, den så kallade kristallnatten, natten mellan 9 och 10 november 1938 uppmärksammades i Göteborg kapades högtidlighållandet av pro-palestinier.
Det skriver Helene Bergman, journalist och debattör, på Kärringbloggen:
En ”lätt och lekfull tillbyggnad” som ”anknyter till Liljevalchs folkliga anda”.
Så beskrevs Gert Wingårdhs arkitektoniska missfoster vid Liljevalchs av konsthallens chef Mårten Castenfors. Men tillbyggnaden, som mest liknar sarkofagen över reaktor 4 i Tjernobyl, har ingen folklig förankring överhuvudtaget. Den är i själva verket en ren provokation – mot Stockholms invånare, mot konstintresserade besökare och mot allt som är estetiskt tilltalande. Nu måste den dessutom renoveras för dyra pengar – bara tre år efter invigningen.
Denna text ansluter till artikeln ”Vem var Stellan Arvidson (S)?” i Det Goda Samhället och handlar primärt om lärarlag som Stellan Arvidson förmedlade och införde i svenska skolan. Texten vidgas också till arbetslag i kommunal byråkrati och tjänsteverksamhet som skribenten kunnat studera på nära håll. Texten är varken tillämplig på eller avser de arbetslag som förekommer på exempelvis byggarbetsplatser. De har en helt annan bakgrund och effektivitet.
Jag har några gånger tidigare presenterat följande tankegång men eftersom ingen bryr sig om den finns det två möjligheter: antingen tänker jag fel eller också kan jag inte förklara de självklarheter jag tror mig ha iakttagit.
Idag firar vi Fars dag. Jag avundas alla er som fortfarande har era pappor i livet – jag skulle ge mycket för att få fira honom med starkt, gott kaffe och något av de bakverk han tyckte mest om. Arrakskrans var en favorit, minns jag, och så mammas goda gräddtårta förstås. Han var också barnsligt förtjust i wienerbröd och drömtårta så det brukade bli ganska välfyllda kakfat när han skulle firas.
Varför firar vi då Fars dag?
Idag är det 86 år sedan novemberpogromen – den så kallade kristallnatten – inträffade, natten mellan den 9 och 10 november 1938. Den var ett medvetet led i den eskalerande antisemitism som frodats i Tyskland efter nazisternas makttillträde – en natt då judiska butiker, synagogor och hem sattes i brand. Tusentals judar misshandlades, hundratals mördades och tiotusentals judar fördes till koncentrationsläger.
Nu ser vi på nytt hur antisemitismen förgiftar Europa. Men idag är det är islamister och vänsterextremister som går i främsta ledet.
Så länge jag har läst tidningen så har ett samhälleligt orosmoment varit permanent närvarande: risken för arbetslöshet, särskilt industrins – hur industrin nu definieras – tillbakagång från kanske en tredjedel av de sysselsatta vid andra världskrigets slut till drygt en tiondel nu.
Med tanke på förskräckelsen, oron, ojandet och den allmänna uppståndelse som USA-valet föranlett, särskilt det lidandecrescendo som svenska tidningar flagellerat sig med sedan det visat sig att Trump vann – vann! – har jag försökt att begripa mig på upprördheten och de starka känslorna.
Det blir tyst när den pro-palestinska demonstrationen ska gå genom Malmö på söndag. Det säger arrangören, Nabil Abdulmajid, i en intervju i SVT. Anledningen är att det har förekommit ”slagord”. Nu vill man ”testa” att demonstrera under tystnad.
Nu vill man det. NU! Efter mer än ett år av eskalerande antisemitism och jihadism. Vilken värld lever han i om han tror att det här kommer att mildra svenska folkets vrede över de allt mer aggressiva demonstrationerna?
Frågan om abort väcktes under senaste valrörelsen. SD hade i sitt program förslag att gränsen när abort skall vara tillåtet sänks från 18 till 12 veckor. Detta väckte givetvis omedelbart övriga partiledares indignation – Annie Lööf ansåg t.ex. att ”kvinnan skall ha rätt till sin kropp”. Skall detta tolkas så att C anser att abort skall tillåtas intill födseln? Innebär ”att kvinnan skall ha rätt till sin kropp” att hon har exklusiv rätt till fostret? Att mannen/fadern inte har några rättigheter vad gäller fostret, ett av många lågmärken i den politiska debatten. En allvarlig fråga som därmed inte blev seriöst behandlad vilket den förtjänar.
Den så kallade islamistiska/muslimska ”kampanjen” mot socialtjänsten är inte en kampanj och kommer inte att ta slut på många år.
Man kallar problemet en ”kampanj” för att förminska det och få det att framstå som något konstruerat och övergående.
Donald Trump vann valet och i Sverige råder förstämning. Depressionen ligger som en våt filt över tv-huset, radiohuset och de stora tidningsredaktionerna. Nu gäller det att överleva de kommande fyra åren, som viktigpettern Carl Bildt ödesmättat uttryckte sig i en intervju i Aftonbladet.
Jag funderar mycket över maktförhållandena i vårt samhälle eftersom en i mitt tycke överspelad huvudmotsättning mellan arbete och kapital, mellan socialism och borgerliga ideologier, tar upp alldeles för mycket av vår – därför falska – samtidsförståelse. Det är ett artigt sätt att säga att samtidens politiska debatt mest består av irrelevant skitprat eftersom debatten ännu inte upptäckt demokratins förvandling till politikervälde och därför inte heller förstår att vår tids politikervälde är en ny samhällsbildning som följer sina egna regler.
Nyligen skrev jag en krönika om skamindustrin, alltså hela den apparat eller rörelse som dagligen påminner oss om skälen till att vi bör skämmas, till exempel:
De många bland verklighetens folk och de få modiga bland de lärda som sedan länge varnat för vart Sverige och Västeuropa barkar, har de tongivande PK-etablissemangen klassificerat som primitiva och onda, i det första fallet, och i det senare som oberörbara.
Bland sociologer och andra samhällsgrubblare utövas en sport som aldrig tycks trötta dem, nämligen att slutgiltigt förklara det största undret som vederfarits människan. Fina försök har gjorts men aldrig med en sådan kraft att sporten kunnat avdankas såsom färdigspelad och historiskt onödiggjord.
Idag går USA till val och omvärlden håller andan. Särskilt hårt håller de svenska mediehusen andan. Ska deras kandidat vinna – eller blir det deras hatobjekt som tar hem spelet?
I min ungdom pratades det mycket om politiska fångar. Den som ville göra en insats för mänskligheten kunde gå med i Amnesty International och bidra till att ”samvetsfångar” runt om i världen släpptes ur fängelset. Amnesty’s lista över politiska fångar innehöll inte bara internationella namn som Nelson Mandela och Andrej Sacharov, utan också lokala samvetsfångar i Sudan, Indonesien, Gambia eller Turkiet. Det tycktes inte finnas någon fängelsehåla någonstans, dit inte Amnesty’s granskande blick nådde. Så här skrev man på sin hemsida 1996:
USA-valet närmar sig, ett av historiens viktigaste enligt både Trumpanhängare och Harrisanhängare. Självklart hålls det valvakor även i Sverige. Här är några av dem:
