När jag inte har något att göra roar jag mig ibland med att titta i gamla böcker. Jag vill helst att jag ska ha läst dem tidigare och fyllt dem med långa, helst begripliga, resonemang i marginalen. För det mesta håller jag med mig om vad jag tyckte för ett antal årtionden sedan men ibland blir jag bara trött av författarnas pretentiösa funderingar och mina egna beskäftiga kommentarer.

Genom en kravlös invandringspolitik har Sverige och flera andra västeuropeiska länder fått stora utanförskap, då och då manifesterade i form av upplopp riktade mot ordningsmakten. Den höga arbetslösheten bland invandrarna kombinerad med ett stort inslag av lågavlönade jobb innebär en kommande belastning på vårt pensionssystem, så de tänkta pensionsräddarna kommer snarare att bli dess motsats.

Det finns en stor ilska bland många människor i Sverige att privata friskolor lyckas göra vinst på sin verksamhet och sedan ta ut åtminstone en del av vinsten ur bolaget och stoppa i ägarens ficka. Om det lönsamma skolföretaget gjort sina vinster på att leverera bättre utbildning så hade man inte haft så stor anledning att klaga, men så ser inte verkligheten ut. Snarare är det tvärtom ty det förekommer ingen seriös, nationell kunskapsmätning och därför kan vinstutdelningarna ha möjliggjorts genom att skolföretagen snålat på angelägna utgifter som exempelvis lärarlöner och förvandlat sådana besparingar till utdelad profit för ägaren medan elever och föräldrar hållits på gott humör genom att skolan skänkt de studerande överdrivna glädjebetyg.

Många läser nog tidningarna noggrannare än jag och är säkert ofta skickligare att förstå vad det står i artiklarna. Sådana nyhetskonsumenter är säkerligen medvetna om att EU befinner sig i slutändan av en tre och ett halvt-årig genomgripande byråkratisk skapelseprocess som går ut på att i början av nästa år lansera en ”Ny pakt för migration och asyl”. Pakten ska gälla alla unionens medlemsländer, något som just idag inte ser så lovande ut med tanke på att Bryssels maktkamp med Ungern och Polen nyss blossat upp igen. Eftersom jag blir uttråkad av att läsa om vad som händer i Bryssel är det endast av en tvingande pliktkänsla som jag masat mig till att lära mig elementa i ärendet.

Nyligen rapporterades om att Rom hade ett värmerekord på 41,6 grader – trots att termometern visade över 42 när jag var i samma stad vid samma tid för sex somrar sen. Tidningarna braskar på med rubriker om ”skräckvärme” medan väderkartan ovan (från igår), visar temperaturer som tycks ligga helt i linje med det normala för årstiden. Det är något som inte stämmer med journalistiken.

Dalasocknen Nås, sex och en halv mil nordväst om Borlänge, är hos åtskilliga svenskar känd, åtminstone till namnet, tack vare Selma Lagerlöfs framstående roman i två delar, Jerusalem I och II (1901–1902). Dubbelromanen är inspirerad av en verklig förlaga och handlar om en grupp Nåsbor och deras utvandring till Jerusalem år 1896.

I tisdags (18/7) var Göran Greider värd för Sommar. Han inledde med att spela Beatles och Cornelis Vreeswijk. De var programmets bästa inslag.

Greider är trevlig och han har ett eget språk, befriat från schabloner. Han är också helt skamlöst inkonsekvent. Han säger att han inte tycker om att tala om döden – och så gör han det, länge. Det är också sympatiskt, eller i alla fall roande.

Apropå amerikanska kvinnor, som jag skrev om igår, har jag gjort en observation när jag jobbat på svenska ambassader utomlands. Om man jobbar på en ambassad är det lätt hänt att man hamnar i den lokala diplomatsvängen vilket inte alls behöver vara så stelt och isolerat som det kanske låter. En av mina viktigaste observationer gällde just amerikanska kvinnor. De var alltid snabbast med att ta initiativ.

Svensk kultur handlar till väsentlig del om sådant som ger en känsla av samhörighet hos befolkningen i Sverige. Brister i känslan av samhörighet kan uppstå då traditioner inom kulturen försvinner. Kultur kan vara mycket. Att smycka omgivningen inför högtider såsom midsommar, jul och påsk ingår i svenska traditioner. Det kan omfatta våra gamla kyrkor och att bibehålla dem. Kultur kan även vara att överföra bibelns berättelser till våra barn. Det kan också innefatta att oljud från byggarbete undviks på midsommarafton. När sådan kultur istället försvinner så försvinner också känslan av samhörighet. Det kan handla om sådant som kan uppfattas som små ting som man kan tycka vara bagatellartade men som sammantaget utarmar vårt land.

Av olika skäl blev jag tidigt intresserad av Frankrike. Under gymnasietiden var jag tre gånger där under sommarloven. Senare har jag blivit mer intresserad av andra länder, bl.a. Finland men också Danmark (Jag har lärt mig finska och jag håller på att lära mig mer danska genom att se på TV -serier utan textning, t.ex. Olsenbanden – förebild till Jönssonligan, men mycket bättre. Framför allt är den nervige Kjeld Jensen, spelad av Poul Bundgaard, Nils Brands motsvarighet i Jönssonligan, obetalbar.)

”Ur led är tiden, så´n tur att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Så kunde man, med avseende på dagens politikervälde, travestera Hamlets berömda veklagan över att det fallit på hans lott att styra upp ett land som hamnat i någon sorts kris. Den kris jag tänker på är den alltmer besvärande politikerstyrda totala livsstilsomvandling som miljö- och klimatpolitiken med tilltagande tydlighet visar sig leda till.

Återkommande läsare märker nog att jag verkar ha snöat in på de medborgerliga eller mänskliga – jag har inte upptäckt någon skillnad på dem – fri-och rättigheterna. En fascinerande insikt eller åtminstone spännande förmodan som jag fått – fast jag vet inte säkert varifrån jag fått den, om jag hittat på den själv eller läst den någonstans – är att fri- och rättigheterna väller fram i två olika och i grunden helt olika vågor, först en på 1600-talet som gällde några hundra år framåt, sedan en annan med samma namn på 1900-talet som jag fruktar ännu inte nått sin fulla styrka.