En chefredaktör, Eva Burman på Eskilstuna-Kuriren, har tagit till orda. Hon konstaterar med yrvaken förvåning att Eskilstuna förvandlats, från fredlig stad till mångkriminellt helvete. Någon direkt koppling till att stan även blivit mångkulturell verkar hon inte göra. Däremot ser hon följande förklaring:
Jag blev häromdagen påmind om Steven Koonins (bilden) bok ”Unsettled” som kom ut för drygt två år sedan och som jag anmälde. Den illustrerar det märkliga problemet i Sverige där de ledande tidningarna och media i landet inte befattar sig med klimatfrågan såvida den inte är sensationell och dystopisk och där endast utvalda personer får uttala sig. Huruvida de besitter sakkunskap eller inte är helt irrelevant. Snarare tycks det vara en fördel om de inte besitter relevant vetenskaplig sakkunskap.
Idag firar vi Sveriges nationaldag. Vi firar också 500 år som nationalstat, något som det skrivs påfallande lite om i svenska medier. Nationalstaten har ju blivit något fult, det vill säga om det inte gäller en palestinsk eller kurdisk nationalstat som ses som en eftersträvansvärd självklarhet. Men den svenska nationalstaten är inte mycket att hurra för, om du frågar den dumdryga PK-eliten. Något större jubel över 500-årsjubileet märks därför inte av. Men det spelar ingen roll för mig. Mitt blågula hjärta klappar för Sverige precis som det alltid gjort, och mer än förr eftersom dagens Sverige är ett land i fritt fall, där etniska svenskar avkrävs skam för sin hudfärg och historia.
Numera blir man, jag i alla fall, sorgligt påmind om att vi lever i ett land på deken, ett land som därtill ingår i en kulturkrets, den västerländska, som också är på deken. Vad vår dekadens beror på är svårt att förklara. Hur skulle vi förresten kunna förstå vår nedgång när vi inte begriper – eller ens besvärar oss med att försöka begripa – hundrafemtio års uppgång som placerade Sverige bland gräddan av jordens framgångsländer?
Från Ekot 5 juni:
”Lisa är åtta år gammal, född i Sverige och har bott i Järpås utanför Lidköping större delen av sitt liv. Nu hotas hon av utvisning till Albanien och är orolig för vad som ska hända där: ”Jag vet inte vad som ska hända, för jag kan inte det språket, och kommer inte förstå andra”.
Den senaste tidens beteende från Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson har fått allt fler att ifrågasätta hennes lämplighet. Försvaret av den Hamasvänlige partikamraten och hotet att polisanmäla Liberalernas Gulan Avci för förtal är bara två händelser bland många som fått medborgarna att reagera.
Många som liksom jag är skeptiska till den politiskt korrekta politik som förs i Sverige menar att denna politik, som de gärna kallar ”vänster” eller ”socialistisk”, kunnat dominera eftersom de borgerliga politikerna förförts av socialdemokraterna att precis som dessa bedriva vad som i praktiken är socialdemokratisk politik.
Magdalena Andersson är i byggtagen och avgav något som kan liknas vid en socialdemokratisk programförklaring i Aktuellt 31 maj. Så här sa hon:
”Vi behöver bygga en ny samhällsgemenskap i Sverige! Vi behöver ha mötesplatser och träffas. Se till så att alla barn tar sig igenom skolan, att vuxna kan gå från bidrag till arbete. Att vi bygger en samhällsgemenskap som grundar sig på rättvisa, respekt men också att vi alla i Sverige tar ett gemensamt ansvar för utvecklingen. För det finns en otrolig potential i vårt land, och det är den som vi ska ta till vara!”
År 2006 sa vår statsminister Fredrik Reinfeldt så här: “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”
Han parafraserade diktaren Esaias Tegnér, som i ett tal år 1836 sa: “Blott Barbariet var en gång fosterländskt.”
I Eskilstuna har ett större antal högstadieelever firat den kommande skolavslutningen med att stöka till det lite. Det var under en friluftsdag som två gäng drabbade samman, och fyra elever fick föras till sjukhus med knivskador. Men, som Dennis Johansson, presstalesperson på polisregion Öst, sa till TV4 i samband med att polisen larmats till platsen:
– Det är i alla fall ingen skjutning.
Vilken lättnad! Bara ett vanligt litet oförargligt knivslagsmål mellan två ”kompisgäng” alltså, som ju alltid förekommit på friluftsdagar.
Idag är det, enligt de politisk korrekta, skämmigt att vara stolt över Sverige, över vår flagga, svenska historia och kultur samt över våra främsta uppfinnare, företagsledare och ämbetsmän. Enligt Mona Sahlin har vi ingen historia att vara stolta över, förutom midsommar och andra töntiga traditioner, enligt Reinfeldt tillhör inte Sverige svenskarna och Romson anser att alla, oavsett ursprung, som reser med tunnelbanan är svenskar.
År 1974 fick Sverige en ny regeringsform som artikulerar det då nymornade politikerväldets uppgifter och tydligt förelade dess medlemmar att deras gemensamma mission var att värna och vidareutveckla den svenska välfärdsmodellen så som den beskrevs i den nya grundlagen och på detta fundament förkunna Sverige som ett politiskt korrekt föredöme för hela världen.
Livet är fullt av mysterier eller i varje fall oförklarade händelser som genom det blotta töcken som omger dem ger människan ett mått av obehag, mig i alla fall. Så har jag exempelvis problem med det ryska anfallet på Ukraina i februari 2022. Hur kunde ryssarna åka på en sådan nit redan från början? De hade räknat med att underkuva Ukraina på någon vecka, stridsvagnsbesättningarna påstods ha packat finuniformer till den stora segerparaden som skulle anordnas i Kiev. Men nu är kriget inne på andra året och det finns inget slut i sikte. Hur kunde ryssarna felbedöma sina krigschanser så kapitalt?
I muslimska länder är det kriminellt att håna koranen, Muhammed, den muslimske guden och Muhammeds släktingar. I muslimska länder är det ej kriminellt att tala illa om homosexualitet.
Med risk för att upprepa mig påmindes jag om en text som jag skrev om Kärrtorps Gymnasium för ett år sedan. Detta föranleddes av att rektorn för skolan idag går ut och varnar Kärrtorpsborna i deras Facebookgrupp om vad som komma skall:
Karl Marx hade, sammanfattningsvis, två grundidéer, nämligen att:
För ett par år sedan skrev jag om Horndalseffekten: Detta begrepp blev känt i början på sextiotalet då Erik Lundberg publicerade sin bok Produktivitet och räntabilitet. Han hade gjort ett intressant fynd. Järnbruket i Horndal hade inte investerat något under ett femtontal år, men ändå ökat produktionen, och därmed produktiviteten, med 2 – 3 procent per år. Det var ett mycket väsentligt fynd, viktigare än man då förstod.
Ser vi här en ny trend bland svenskarna? En man i Eskilstuna som SVT Nyheter Sörmland kallar Anders Andersson, 50, är en listig och påhittig jävel.
Han lyckades skaffa sig dubbla identiteter och uppfann Sven Svensson, 58, som påstods dela lägenhet med honom. På så sätt lyckades Anders under fem års tid lura Eskilstuna kommun på hela 498 000 kronor i socialbidrag.
I morse läste jag morgontidningen vilket i det här fallet betyder Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, inte för att just dessa är de mest stimulerande nyhetsmedia jag kan tänka mig utan för att det är i dem, plus några andra, som den officiella samhällsdebatten förs. Det betyder att man har hygglig pejl på den socialt acceptabla diskursen i vårt samhälle ifall man genomögnar dessa blaskor. Man får då också reda på sidoinformation som kan vara användbar när man kalibrerar sina egna uppfattningar mot verkligheten, till exempel att sju av tio väljare tycker att Sverige är ett sämre land än för tjugo år sedan.
Jag har nyss fyllt 84 år. Livet, ibland ledsamt och stundom lite roligt, var länge något slags projekt som skulle drivas framåt i hård fart. Varje avslutad ansträngning födde en självgod belåtenhet. Den räckte inte så länge, förstås, varefter nästa uppgift tacklades med frisk energi.
Nu är det studenttider och SVT intervjuar tre kvinnliga Uppsalastudenter, med rötterna i Eritrea, som väljer att bära Eritreas flagga på studenten, för att hylla landet de kommer ifrån.
Eritrea är en av världens hårdaste diktaturer, från vilken Sverige tagit emot tusentals flyktingar genom åren. Situationen för medborgarnas mänskliga rättigheter är bland de värsta i världen och varken politisk opposition eller fria medier tolereras. Så sent som 2017 avslöjade GP att landet trakasserar eritreaner som flytt till Sverige. Detta land vill alltså de tre studenterna hylla, ungefär som om det vore där de erbjudits fri skolgång och studiebidrag under gymnasietiden. Hur hade det varit att visa respekt för det land de lever i, och som möjliggjort deras utbildning?
När jag gick i småskolan ägnades mesta tiden åt rättstavning, multiplikationstabellen och kristendom. Sexualitet var officiellt en icke-fråga – ända fram till slutet av mellanstadiet, då vi fick två timmars samtal om pubertet och fortplantning med magister Anders. På högstadiet ordnades skoldisko i matsalen och därefter förväntades vi bygga upp harmoniska relationer med det andra könet, vilket de flesta av oss lyckades med.
Den här artikeln publicerades för sex år sedan. En läsare bad mig nyss att publicera den en gång till ty hon hade slarvat bort den. Här kommer den alltså igen i serien Gamla Favoriter.
Hur bekämpar vi bäst inflationen? Detta var temat på söndagens Agenda. En mera rättvisande titel hade varit: Hur bekämpar vi programledare bäst högerregeringen?
Det här är en lite uppgiven kommentar till en debatt som pågår just nu och har väckt en del uppmärksamhet. Debatten handlar om huruvida barn i Sverige svälter för att deras föräldrar är så fattiga att de inte har råd att köpa mat och att barnen därför äter extra i skolan på måndagar efter den av ekonomin påtvingade helgfastan.
Medan sju av riksdagens åtta partiledare fortsätter vurma för mångkultur tvingas vanliga medborgare kämpa med konsekvenserna av den. Friheten för vanliga skötsamma ungdomar inskränks allt mer, då de nu riskerar att bli misshandlade, rånade och till och med mördade när de går ut. Efter mordet på en 15-åring i Hammarby Sjöstad nyligen berättar en tonårsmamma i en intervju att hon inte låter sina tonåringar gå ut efter 21 på kvällen.
Om föräldrarna till de tonåringar som beväpnar sig hade fattat samma beslut skulle den här pojken kanske ha levt idag. Men sånt ska man inte prata om, för föräldrar med kriminella barn är det så ofattbart synd om att de inte får kränkas med krav på ansvar.
I Strindbergs Röda rummet finns en berömd skildring av ett par överklassdamers besök hos fattiga människor på Söder i Stockholm. Det framgår mycket tydligt att deras välgörenhet har dem själva som föremål – de fattiga människorna ger dem tillfälle till en vällustig upplevelse av att vara ädla och goda.
På senare tid har det uppmärksammats att tonårsgäng trakasserat flickor i karusellköerna på Gröna Lund. Nu har asylaktivisten och vänsterpartisten Eva Märta Granqvist gått till storms mot dem som vill få slut på trakasserierna och kallar dem ”rasisthögern”.
Skam till sägandes var det först i relativt modern tid, kanske för tjugo år sedan, som jag började förstå självregleringens samhälleligt avgörande betydelse. Man kan kanske gå så långt som till att säga att det är företagens förmåga till självreglering som avgör hur pass framgångsrikt ett samhälles näringsliv har möjligheter att bli.
Föräldrar i Rinkeby kräver gratis lunch åt sina barn under sommarlovet, rapporterar vänstertidningen ETC. Men hur hungriga är egentligen Rinkebybarnen? Inte hungrigare än tidigare om man får tro Hans Ovsjö, som är rektor på Knutbyskolan i Rinkeby. I en intervju i Aftonbladet ger han uttryck för genuin förvåning över debatten som rasar eftersom han, trots att han jobbar i ett av de påstått mest utsatta områdena, inte märkt ett dyft av någon ökad hunger.
DET GODA SAMHÄLLET 