8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag läser med intresse kommentarerna till krönikorna på den här sajten, inte minst synpunkterna på mina egna texter. Kommentarerna är ofta insiktsfulla och ger inte sällan anledning till eftertanke. En del kommentatorer har invänt mot min gårdagskrönika, där jag hävdade att politiker inte kan styra verksamheter om de inblandade tjänstemännen inte gillar politikernas avsikter.

Som vänstersinnad oroas jag över den högervåg som drar över landet. Nej, jag talar inte om de stadigt växande men politiskt isolerade Sverigedemokraterna, eller ett fåtal borgerliga ledarskribenter som närmar sig deras ståndpunkter. Jag talar om något djupare och mer grundläggande, som utspelar sig på den metapolitiska nivån. Jag talar om klickmonstret Hans Rosling.

Jag är förstås medveten om det vanskliga i att dra slutsatser ifrån mitt personliga flöde, som inte utgör en objektiv bild av sakernas tillstånd. Men ändå: jag är en kulturman som gått waldorfskola och bott i Järna, Hägersten och på Österlen, varför mina sociala nätverk domineras av vänstersympatisörer. Så mitt flöde i de sociala medierna ger mig i alla fall en grov uppfattning om vad som rör sig i ”vänstern”, och i och med flyktingkrisen börjar jag bli allvarligt oroad.

Birro, bild 2

Marcus Birro

Jag sitter här på krönet av den här gatan och skriver och skriver. Romanen tar form. Långsamt. Som en andlig katedral bygger jag den, varsamt, noga, är mån och noga med detaljerna. Människor tar form, ju mer jag skriver, ju längre in i verket jag hamnar, desto verkligare blir de, snart är de verkligare än jag själv, än de skuggor jag har omkring mig, med- och motmänniskor förvandlas till skuggor.

Ja, det är förfärligt att se bilderna på de drunknade barnen, de trötta människorna, till synes ensamma syskon som hjälper varandra på oländiga flyktvägar. Det skär i hjärtat på mig som förälder, som humanist och människa. Det är lätt att känslomässigt fara iväg med tankar och hjärta och kräva öppna gränser för alla flyktingar. För man har faktiskt rätt att fly och försöka skapa sig än bättre tillvaro än den man lämnar.

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Alla tidsåldrar före vår har varit vidskepliga, eller hur. De har befolkat tillvaron med övernaturliga väsen som gripit in i och påverkat människornas liv, i allmänhet, tror jag, på ett negativt sätt. Den bladbekrönta näcken rör gigan i silverbäcken för att lura människor att falla i vattnet och drunkna. I de svenska skogarna och fjällen fanns hur mycket oknytt som helst vid sidan av tomtarna, älvorna, skogsrået, vättarna, huldrorna, vittrorna och lyktgubbarna. Det gällde att ta sig i akt.

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Söndagen den 6 september var möjligen höjdpunkten av intensiva, emotionella och i stort sett likalydande skriverier som pågått i media – i huvudsak papperstidningarna och SvT – sedan ett par dagar på temat att svenskarna bör öppna inte bara sina hjärtan utan även sina plånböcker för invandrare eftersom invandrarnas lidande är oerhört. Ledmotivet har varit bilden av den drunknade treåringen Aylan Kurdi på en turkisk strand.

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, även nu. Med detta vill jag inte säga att de bekymrade är ute i ogjort väder; det kan ju vara på allvar den här gången. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i boken Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och vad staten då ska ta sig för.

Många har grubblat över varför unga muslimer dras till terrororganisationen IS. Den brittisk-amerikanske journalisten Roger Cohen menar i en artikel i Dagens Nyheter, ”IS erbjuder en flykt från friheten” (31/8 2015), att de vanliga förklaringarna – religiös radikalisering, fattigdom, rotlöshet, vrede över Västs krig i Mellanöstern – inte är tillräckliga. Han söker efter en djupare förklaring och – till synes utan att veta det – finner han en i en sociologisk teori med rötter i 1930-talet.

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Med ett halvt öra lyssnade jag på ett radioprogram från Program 1 där folk uttalade sig om livets mening. I ett inslag framförde ett antal barn sin uppfattning. Alla dessa verkade tycka ungefär samma sak: livets mening är att ha kul, livets mening är att man ska trivas, livets mening är att alltid ha roligt för att det annars blir så tråkigt.

Nils Lundgren

Nils Lundgren

Patrik Engellau (PE) skriver ofta på denna blogg om något han kallar ”det välfärdsindustriella komplexet”. I ett blogginlägg häromdagen tar han upp begreppet och utbrister mot bakgrund av offentliga sektorns enorma storlek: ”så himla enfaldigt av oss att inte bromsa när välfärden blivit en födkrok och geschäft”. Vad PE menar är att våra politiker och tjänstemännen i välfärdssektorn har ett egenintresse av att ”deras” sektor växer. Det ger makt, fler tjänster, fler chefs- och styrelseposter osv.

Birro, bild 2

Marcus Birro

Jag lever mitt i en brytningstid.

Inte nog med det. Jag ÄR i högsta grad i mitt yrke en livs levande brytningstid. Min bakgrund är autodidakt. Självlärd. Jag har inte gått någon utbildning i skrivande. Jag har aldrig tillhört etablissemanget eller eliten. Jag har ibland blivit inbjuden dit och fått betalt av dem, men jag var aldrig en av dem. I början accepterades en sådan som jag. Det jag skrev var unikt på ett lite pikant sätt. Jag vann priser (alltid sådana priser som läsarna fick rösta fram, aldrig sådana som etablissemanget själva utsåg) och jag uppskattades eftersom jag var en sorts felande länk mellan Nisse i Hökarängen (som du som läsare tilltalas av mediekåren själv) och den skrivande eliten (som mediekåren ofta ser sig själv).

När jag låtsades att jag rättade mig i det sylvassa ledet som är det här landets inbillade demokratiska mediedramaturgi gullade makten med mig. Men när det visade sig att gullungen hade ett eget hjärta, en egen begåvning och när det visade sig att jag faktiskt tänkte utnyttja min position åt att skriva sanningen så som sanningen faktiskt ser ut, drog alla skyndsamt in sina händer och sitt stöd.

Det Goda Samhället har nu funnits i drygt ett halvårs tid. Glädjande nog har vi lyckats få en stor och återkommande läsekrets, vilken dessutom hjälper till att sprida våra texter på sociala medier. Det är väldigt uppskattat och hjälper dessutom nya läsare att hitta till bloggen.