Strax utanför Fjugesta, i natursköna Närke, ligger resterna av Riseberga kloster. Klostret grundades av kung Sverker den yngre i slutet av 1100-talet som ett dotterkloster till Vreta. Det äldsta bevarade dokumentet rörande klostret är ett gåvobrev från kung Sverkers svärfar, jarlen Birger Brosa. I dokumentet framgår att Birger Brosa gav betydande ägor och fiskevatten till klostret.

Framtidens historiker kommer att ägna mycket tid till att beskriva och försöka begripa vår tids ideologiska väckelse, nämligen PK-ismen. Fram till för bara ett par år sedan var den i de flesta länder utom Sverige – tror jag i alla fall – tämligen beskedlig. I Sverige blev den tidigt statsreligion medan den i andra länder, där den över huvud taget fick fäste, höll sig till särskilda miljöer, till exempel skolförvaltningar och universitetens humanistiska institutioner.

Hos Harry Potter, om vilken jag inte läst en enda bok, förekommer, har jag inhämtat, begreppet mugglare. En mugglare är en helt vanlig människa som saknar de magiska förmågor som Harry och hans skolkamrater äger och som de utbildar sig på internatskolan Hogwarts för att utveckla. När ett gäng magiker sitter och diskuterar sina yrkeshemligheter och en mugglare närmar sig gäller det för häxmästarna att samla sig, sila snacket och börja prata mugglarspråk om mugglarämnen.

Hon växte upp i Småland och Västergötland som Märta Helena Reenstierna. Nitton år gammal kom hon till Stockholm, gifte sig och blev herrgårdsfru. Idag är hon känd som Årstafrun och har gett eftervärlden en ovärderlig kulturskatt i form av sina dagboksanteckningar.

Märta Helena Reenstierna föddes i Småland 1753 och växte upp i Småland och Västergötland. Hon kom till Stockholm som 19-åring och mötte snart sin sin stora kärlek, den dubbelt så gamle ryttmästaren Christian Henrik von Schell. De gifte sig ett år efter första mötet och flyttade in på Årsta Gård, ett praktfullt gods invid Årstaviken söder om stan.

Klockan 01.00 natten till söndagen den 30 september 1888 hittades en död kvinna i Dutfield’s Yard, Berner Street i Whitechapel i östra London. Kvinnan tillhörde de så kallade ”glädjeflickorna” i kvarteret (den gängse benämningen på prostituerade i det viktorianska England) och det stod genast klart för både polis och allmänhet att hon var det tredje offret för den mördare som redan då gjort sig känd som Jack the Ripper – Jack Uppskäraren.

Jag tror inte att människan tidigare rent allmänt var mer principfast än hon är idag men när jag så här i coronatider studerar näringslivets organisationer börjar jag undra. Är de kravmaskiner för sina medlemsföretag eller existerar de för att värna om kapitalismen och marknadsekonomin?

Det är inget fel på intresseorganisationer. Jag är själv ordförande i en intresseorganisation för företag som samtidigt ägnar sig åt att försvara marknadsekonomins grunder. På något vis har den organisationen för det mesta, inbillar jag mig, lyckats undvika att ta ställning i frågor där de två uppgifterna kolliderar. Men just nu, alltså i coronatider, verkar det upplagt för jäv och självmotsägelser inom företagarvärlden eftersom ägarintressena så tydligt kommer i konflikt med allmännyttan.

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Ernst Josephson (1851-1906) var konstnär, målare och poet. Han föddes i Stockholm i ett judiskt borgarhem. Vid 16 års ålder började han på Konstakademien, där han studerade 1869-76. Därefter följde studier i bland annat Paris och Nederländerna. Redan som tjugoåring deklarerade han i ett berömt uttalande: ”Jag ska bli Sveriges Rembrandt eller dö”.

Valerie Kyeyune Backström har aldrig gillat Zorn. Just därför sänder Expressen ut henne för att recensera en Zornutställning.

Det blir faktiskt inte mer nysvenskt än så. Och då menar jag inte nysvenskt som i att Kyeyune Backström stolt förkunnar att hon ”aldrig kan assimileras”, utan nysvenskt i bemärkelsen det medielandskap där det trendigaste som finns är att kategoriskt förlöjliga, håna och rasiststämpla allt det som vi etniska svenskar känner glädje och stolthet över.

Det är oartigt att korsförhöra människor för att ta reda på vad de menar och om de har fog för sina föreställningar. Artigheten att avstå från tredje graden i vänkretsen har dock ett pris: man vet aldrig hur mycket skit ens bekanta pratar. Man vet inte en gång hur mycket ogenomtänkt strunt man själv sprider när alla andra är så väluppfostrade att de undviker att ställa kontrollfrågor.