Igår skrev jag en krönika om samtidens två dominerande ideologier, dels PK-ismen, dels anti-PK-ismen (även känd som det sunda förnuftet). Det kom många erkännsamma kommentarer så jag tänkte att om läsarna gillade den texten så kan jag skriva en likadan till, den här gången med särskild inriktning på judar och palestinier.

För två och ett halvt år sedan uppmärksammade jag ett, som jag tyckte, ganska kreativt sociologiskt projekt vid Chalmers. som handlade om att klimatskeptiker, konservativa, invandringsskeptiker, folk som vill att det ska finnas en flygplats i Sälen (jag lovar!), #metoo-motståndare och en hel del andra slags anti-PK-ister är vita män över 40. Vidare är de högernationalister och ofta kopplade till konservativa tankesmedjor.

Filosofiska finlirare kan hävda att de postmoderna filosoferna har rätt i att det inte finns någon absolut sanning. (Jo, i specifika situationer kan absoluta sanningar finnas som till exempel att det är dumt att hoppa från femte våningen ned mot en asfalterad gata om man inte vill dö.) Men det som gör mig avogt inställd mot den postmodernistiska dogmen är inte dogmen själv utan de slutsatser folk drar.

Vid det här laget finns det väl ingen som förnekar uppenbara sanningar om det svenska samhället: att vi styrs av ett härskande politikervälde – oavsett partitillhörighet – som stödjer sig på administratörerna och klienterna i en uppsvullen offentlig apparat där välfärdssystemet är särskilt framträdande, att detta samhällsskick har en egen legitimerande religion, PK-ismen, som förklarar att upplägget i grunden är gott, att media liksom forna tiders präster predikar denna religion, att hela detta system kostar oändliga pengar som motvilligt betalas av en hunsad social klass av nettoskattebetalare.

I sin klassiker 1984 illustrerade George Orwell några av diktaturens härskartekniker. En favoritteknik var att förvirra folket genom att påstå motsatsen till de verkliga förhållandena. Att med troskyldigt bibehållen uppsyn ljuga folk rakt upp i ansiktet kan man också säga. Orwell säger att sådant funkar och exemplifierade med paroller som ”krig är fred”, ”frihet är slaveri” och ”okunnighet är styrka”.

”Ni har misslyckats med integrationen!” Så sa en framstående svensk partiledare med darr på stämman till sin politiske huvudmotståndare. Det var en anklagelse för svek och okänslighet inför de invandrade offrens lidanden. Man förstod att partiledaren var en god politiker som aldrig själv hade underlåtit att genast integrera invandrarna.

En av mina käpphästar är att den demokrati som inrättades för ungefär hundra år sedan i Sverige – och som faktiskt medförde ett avsevärt folkligt inflytande över landets styrelse – gradvis har förvandlats till ett politikervälde. Skälet kan vara vad den tyske sociologen Robert Michels kallade ”oligarkins järnlag”. Järnlagen innebär att partiproffsen alltid tar makten över medlemmarna. Jag förklarade så här:

Ett framträdande inslag i den uppfostran som samhället utsatt mig för sedan barndomen är den envetna uppmaningen att inte underskatta folk. Jag har fått lära mig att man varken får underskatta identiteter som svarta och homosexuella – identitetspolitiken har funnits så länge jag minns fastän den nu på senare år formligen exploderat – eller enskilda individer. Denna samhälleliga instruktion har alltid haft en stark moralisk laddning. Den uppfostrande människan har tittat mig i ögonen, sett bister ut och fått mig att känna skam som en hundvalp som kissat på mattan när jag sagt något som kunnat stöta en känslig människa.