IPCC har just kommit med sin sjätte Assessment Report (AR6) om klimatförändringar. Den förra bedömningsrapporten kom för sju år sedan. Jag har studerat AR6 i några timmar – vilket inte är mycket med tanke på att jag knappt vet något om ämnet och att skriften har 3 949 sidor – för att se om jag kunde dra några åtminstone för mig själv nyttiga slutsatser. Jag kanske kunde det.

Läkaren Hans Rosling gjorde sig världsberömd på att med pedagogiska illustrationer visa att världens tillstånd inte alls var så eländigt som experter och media ofta påstår. Han menade till exempel att överbefolkningen inte är någon fara och att världsmedborgarnas hälsa stadigt förbättras. Han sa att hans liv var en ”kamp mot den förödande globala okunskapen”.

När den här bloggen startades för ungefär sju år sedan blev jag kontaktad av en kvinna med diffusa litterära ambitioner. Hon var 24 år och invandrare. Hon hade tillbringat någon studietid på Stockholms universitet. Hon ville skriva debattartiklar men om det inte fanns utrymme för debattartiklar kunde hon skriva något annat för hon var en mycket vass och mångsidig skribent förklarade hon utan att hymla.

Det är tur att man av och till träffar förnuftigt folk så man kan stämma av sina egna funderingar. I bästa fall kan man få funderingarna underkända så att man slipper tänka vidare på dem och därmed sparar lite tid.

Det heliga romerska riket av tysk nation befann sig i krig och förlorade nästan vartenda slag. Kaiser Fritz kallade till sig general Albert von und zu Kragenschlange-Wisshaven och bad om en analys. Generalen kom strax tillbaka och sa att det fanns tre möjligheter:

Häxorna hos Macbeth sitter på en hed i Skottland och rör ihop en trollsoppa med vars hjälp de ska göra sina konster. Man fattar att det är jobbigt att göra trollsoppa, åtminstone enligt detta recept som innehåller såväl ”fjäll av drake” och ”ulvatand” som ”finger av ett mördat barn som fötts i diket av ett skarn”. Men det som ger brygden kraft verkar inte vara ingredienserna utan den energi som de tre häxorna trycker in i projektet. Omkvädet går:

Fördubbla mödan, mödan fördubbla; Heta kittel, sjud och bubbla!

Samhället håller sig med ett antal intuitiva uppfattningar som känns så självklara att de inte behöver ifrågasättas. Alla idag vuxna svenskar inhämtade sin bild av samhället under det kalla kriget. Det kalla kriget erbjöd två alternativ: demokrati representerat av västerlandet och diktatur representerat av Sovjetunionen och en del andra likasinnade kommuniststater.

Sherlock Holmes besvärades av en oförklarlighet. Det handlade långt ifrån om den hårdaste nöt han tvingats knäcka under sin karriär men ändå en svårighet som satte hans skarpsinne på prov. Han bedömde att lösningen skulle kräva åtminstone en pipa tobak, kanske två.

Händelsen med Simpson hade visat att det fanns en hund i stallet när någon kom dit för att stjäla tävlingshästen Silverbläsen. Men hunden hade inte givit skall som den borde ha gjort om något ovanligt eller obekant inträffade, det var mysteriet.

Ursäkta att jag påpekar det men texter som författas av reklamfolk, PR-personer och andra ordkonsulter är nästan alltid fjäskigt inställsamma och ofta farligt tendentiösa åt något olämpligt håll. Den första augusti damp det ned ett par morgontidningar i lådan som båda hade samma helsidesannons för det svenska försvaret på framträdande plats. Annonsen förklarar att den svenska försvarsmakten anser att Pride-flaggan, åtminstone nu under Pride-veckan, ”är värd att försvara”. Motivet har säkert kostat några miljoner att låta PR-folk komponera och låter så här:

Vi försvarar mänskliga rättigheter, allas lika värde och vår rätt att leva som vi själva väljer.

I Dagens Nyheter pågår en kampanj med många bottnar som i sista hand, tror jag, som vanligt handlar om att PK-istiska politruker, till exempel journalister på DN, ska få vanliga medelklassare, till exempel jag, att skämmas. Ett skamset folk är ett lydigt folk som är lätt att styra.

Anders Leion skrev nyss en artikel som sätter fingret på en känslig punkt nämligen hur det skulle gå till att utforma en ny invandringspolitik. Betänk följande två svårförenliga fakta:

Allt som här ska berättas är sant. Det finns ingen baktanke med det jag säger. Jag vill exempelvis inte dra några slutsatser av hur ungdomsbrottslingar behandlades av rättvisan förr och nu. Men hur det kunde gå till förr i tiden därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.

En nyfiken människa med huvudet på skaft i min bekantskapskrets frågade mig häromdagen på vilka grunder jag är klimatskeptiker. Efter en kort betänketid beslöt jag att inte försöka snacka bort vederbörande genom att hänvisa till kända experter i USA som jag aldrig träffat och som också påstås vara skeptiker. (Jag är för övrigt tacksam att han inte frågade vad som menas med skeptiker eftersom schatteringarna verkar oändliga så att om det blev diskussioner på allvar skulle nog även skeptikerna fara i luven på varandra.)

Den sista augusti ska all amerikansk militär lämna Afghanistan. Det blir en storslagen och sorglig dag.

I flera hundra år har USA varit symbolen för kapitalism, ekonomisk utveckling, kolonialism och fred. USA har varit älskat och hatat. Men framför allt har det varit västvärldens mäktiga räddare. USA har kommit till undsättning när Hitler och Stalin hotat.

En av familjelivets konstituerande komponenter är middagen. Den inleds i de flesta familjer mellan klockan fem och klockan åtta och utgör, i välfungerande familjer, den lilla gemenskapens dagliga sammanträde där viktiga ärenden hanteras, till exempel hur julhelgens alla känsliga krav ska klaras så smärtfritt som möjligt och hur man ska få Fredrik, 10, att göra läxorna. I tidningarna skrivs mycket om hur viktigt det är med ett harmoniskt sexualliv (framför allt då mellan mamma och pappa) men jag tror att ett harmoniskt och välfungerande middagsliv är nog så betydelsefullt för den allmänna lyckan i samhället.

Under det senaste året har den nya amerikanska ideologin ”wokism” slagit igenom med skrämmande och våldsam kraft i USA. Vi svenskar borde inte vara förvånade ty wokism är inget annat än en lite mer högljudd och aggressiv variant av den svenska politiska korrektheten, PK-ismen, som har varit statsbärande svensk ideologi i ett par decennier. (PK-ismen uppträder även under artistnamnet ”värdegrunden”, ett av staten uppfunnet begrepp som knappt får några träffar av Google före 1990 vilket jag tolkar som att företeelsen då ännu inte hade utvecklats och tagits i bruk.)

Som jag redan har rapporterat fick jag i början av juli en mycket smärtsam skada i höger ben. Till en början kunde jag inte gå annat än i etapper om några meter i taget och då med käpp och hopkrummad som ett gem. Efter den korta transporten var den snälla frun framme med en stol som stadigt förflyttades i den oländiga färden. Så fördes jag femton meter från semesterhuset ned till motorbåten för vidare färd till bilparkeringen och därefter till sjukhusen i Uddevalla och Trollhättan.

Den ökända propositionen som brukar kallas mångkulturpropositionen antogs av en enig riksdag och går ur på att invandrare och minoriteter själva ska bedöma om de vill anamma den svensk kulturen och identiteten eller om de vill leva kvar i sin medhavda. Den som inte vill anpassa sig till svensk kultur ska via sina riksorganisationer kunna beviljas bidrag för att värna om ursprungskulturen.

Nästan varje dag träffar jag en person, ej sällan vit och manlig, som säger att han för det mesta knyter händerna i byxfickan när han lyssnar på den statliga radion eller ännu mer när han ser på den statliga televisionen. Då ler jag vänligt och konspiratoriskt mot honom för att visa att vi båda är medlemmar av motståndsrörelsen.

I trettiofem år har jag med tilltagande konkretion förklarat att Sverige styrs av ett politikervälde som en gång i tiden gjort ett acceptabelt jobb men som sedan 90-talet levat på historisk övertid och numera är till aktiv skada för nationen.

Jag tillhör den, som det känns, växande skara radioapparatsinnehavare som inte lyssnar på statsradions sommarpratare och som nästan skryter med denna avhållsamhet. Med det menar jag inte att alla statsradiopratare skulle vara dåliga, ty så är det inte, men inslaget av politiskt korrekta och värdegrundmässigt inställsamma tänkare är så stort att risken för att jag ska bli på dåligt humör om jag lyssnar är långt större än chansen att jag ska bli glatt förvånad över motsatsen.

Ju mer jag förstår vad kultur betyder – eller tror att jag förstår – desto mer upprörd och föraktfull blir jag av Mona Sahlins ord till ett turkiskt ungdomsförbund:

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.

Bitte Assarmo är på goda grunder upprörd över att den sommarpratande polisen Nadime Ghazale (bilden) med ursprung i Libanon anser att vita, infödda svenska män har fått allt gratis beviljat i det svenska samhället eftersom de till sin natur är inkvoterade i det svenska systemet medan sådana som han själv har fått kämpa för varje ynka framgång. Vita, svenska män är helt enkelt medfött privilegierade vilket är skäl nog att ge alla andra särskilda förmåner.

Sedan åtminstone fem år tillbaka har sjukvårdens varit svenska folkets viktigaste fråga enligt Novus. Politikerna har varit fullt medvetna om detta och ändå inte lyckats något annat åt sjukvården än att följa sina instinkter och plocka fram ett antal miljarder kronor (av dina och mina pengar) för att strö över verksamheten. Det har inte fått några mätbara effekter.

Att världen är så ond som den är kan man verkligen inte skylla mig för eftersom jag har ett ständigt lika konstruktivt sinnelag. Knappt kommer jag på ett problem så vill jag lösa det. Fort går det också, ritsch, ratsch, även om det förekommer att mina fiender, som nästan uteslutande är män, gör vad de kan för att sticka käppar in mina ständigt lika konstruktiva hjul.

På radio hörde jag en fasaväckade berättelse om 1600-talets häxjakter, särskilt i Ångermanland omkring 1675, där vid ett tillfälle omkring 75 personer, mest kvinnor, halshöggs och brändes för häxeri. Under en åttaårsperiod kring 1670 tog man i Sverige livet av nästan 300 häxerianklagade.

En del saker går det med insats av avsevärda resurser att forska kring och förhoppningsvis få goda resultat. Till exempel har batteriforskningen på senare år kommit fram till bättre metoder att tillverka mer långlivade batterier som låter elbilar gå allt längre mellan tankningarna.

Dan Korn är en av de svenska samhällsdebattörer som jag sätter högst. Men den 11 juli verkade han, troligen av missriktad snällhet, ha hamnat fel i en betydelsefull politisk fråga.

Korn exemplifierar med begreppsparet tiggeri/tiggare. Han ogillar tiggeri men ger ibland pengar till tiggare:

Det är först på senare tid som Sverige börjat fundera på Sverigebilden. Med detta Sverige menar jag inte folk som du och jag som inte kan påverka saken annat än om just vi vinner ett antal OS-guld eller blir världsbäst i någon kocktävling. Jag menar i stället dem som har kontrollen av Sverigebilden i tjänsten, till exempel befattningshavare inom Svenska Institutet som snabbt fått Sverigebilden på sin att göra-lista.