Dan Korn är en av de svenska samhällsdebattörer som jag sätter högst. Men den 11 juli verkade han, troligen av missriktad snällhet, ha hamnat fel i en betydelsefull politisk fråga.

Korn exemplifierar med begreppsparet tiggeri/tiggare. Han ogillar tiggeri men ger ibland pengar till tiggare:

Det är först på senare tid som Sverige börjat fundera på Sverigebilden. Med detta Sverige menar jag inte folk som du och jag som inte kan påverka saken annat än om just vi vinner ett antal OS-guld eller blir världsbäst i någon kocktävling. Jag menar i stället dem som har kontrollen av Sverigebilden i tjänsten, till exempel befattningshavare inom Svenska Institutet som snabbt fått Sverigebilden på sin att göra-lista.

Poetens och filosofens Thomas Thorild bevingade ord på Uppsala universitetet om det är större att tänka rätt än att tänka fritt har satt myror i huvudet på generationer av studiosi, mig till exempel. När jag doktorerade i ekonomisk historia i Uppsala var det självklart för mig att fritt var större än rätt. Rätt kunde ju vem som helst ha; det var ju bara att slå upp i facit, men fritt kunde inte sökas i lexikon utan krävde både särskild talang och Guds välvilliga medverkan.

Själv vill jag med kraft ta avstånd från den uppfattning om samtidens ideologiska strider som avslöjas i rubriken (som jag skrivit själv). Höger och vänster är inte längre särskilt relevanta begrepp. En annan och bättre formulering vore ”Är det populismen (tänk Trump) eller PK-ismen (tänk Märta Stenevi) som på senare år blivit alltmer extrem?”. Men eftersom gamla begrepp, som tidigare faktiskt fungerade, har blivit alltmer flytande tvingas man uttrycka sig lite konturlöst och obestämt. Snart kommer tidsandan att stabilisera sig i mer ordnade former, hoppas jag, och då blir det lättare att förstå vad folk säger.

Eftersom jag har varit av staten anställd och lönegradsinplacerad och därmed legitimerad framtidsforskare så vet jag en hel del om Sveriges framtid. Framtidsforskning går i normalfallet till på det sättet att man drar ut existerande trender och därför känns det tryggt och evidensbaserat att använda den metoden för den aktuella framtiden.

Häromdagen skrev jag en text om att staten måste sätta sig i respekt för att ordningen i nationen inte alls ska vittra bort. Att sätta sig i respekt, förtydligade jag, betyder att använda den statliga våldsapparaten, i första hand polisen, till att slå ned missdådare med sådan kraft att luften går ur dem och de, åtminstone tillfälligt, ber om nåd. (Strax efter det att jag publicerade texten inträffade motsatsen till min rekommendation, nämligen att buset sköt ihjäl en polis i Göteborg, i stället för att polisen gav buset på skallen.)

De förra två hoten mot friheten förkroppsligades i första och andra världskriget och nästa hot, som nu tornar upp sig allt mörkare och mer åskmolnsaktigt, är PK-ismen eller wokeismen som ideologin eller kanske religionen kallas i USA.

Jag har i sex år eller mer på denna sida tjatat om att vår tids samhälleliga huvudmotsättning står mellan å ena sidan det PK-istiska politikerväldet med vidhängande offentliga välfärdsapparat och å den andra den i Sverige helt oorganiserade gruppen av sunt förnuft-inspirerade nettoskattebetalande medelklassare. Det som förvånar mig är att ingen annan tycks se skärpan och förklaringsvärdet i denna tolkning men jag får trösta mig med att det säkert kommer andra tider.

Det är lätt att vara teoretiker. Exempelvis skrev jag häromdagen en text om att stat och polis när det gäller brottsbekämpning måste välja mellan å ena sidan Hobbes-doktrinen från 1651 som går ut på att en förskräcklig statlig våldsapparat, som Hobbes kallar Leviathan, aggressivt ska skrämma buset så att ingen törs ens tänka på brott och å den andra sidan Dan Eliasson-paradigmet som bygger på tanken att polisen ska göra sig kompis med buset och vinna dess förtroende.

Vem som helst fattar vilken metod som är den rätta. Men nu visar det sig att det är svårare än man tror eftersom allt hänger ihop.

Det finns en mycket enkel logik i två steg enligt vilken demokratin troligen gör slut på sig själv.

Det första steget börjar med att allmän rösträtt införs. Om man ställer upp hela den röstande befolkningen efter ekonomisk ställning – ja, jag vet att det är ett komplicerat begrepp, det kan betyda inkomst eller förmögenhet eller andra saker, men strunt i det nu – så kommer det alltid att finnas 51 procent som har det sämre ställt än de andra. Före den allmänna rösträtten fick dessa 51 procent höra att de gärna fick bli rikare men då skulle det ske genom att de jobbade mer, utbildade sig och fick bättre jobb eller blev framgångsrika företagare. I vilket fall som helst fick de greja sina framsteg på egen hand bäst de kunde.

Den som läser och förstår följande tre meningar av debattören Mats Skogkär i Bulletin får antingen en aha-upplevelse eller sina värsta fördomar om svensk politik bekräftade:

En fortsatt rödgrön regering ledd av Stefan Löfven och uppbackad av Vänsterpartiet och Centern är inte vad Sverige behöver. Det är inte den bästa lösningen, eftersom en sådan regering inte skulle föra den politik Sverige behöver. Men det är en lösning.

Polska arbetare är enligt min erfarenhet starka, vänliga och mycket flitiga och skiljer sig fördelaktigt från svenska arbetare särskilt när det gäller flit. Det känns som om polackerna skyndar sig mellan arbetsuppgifterna. Knappt har de slutat rensa ogräs förrän de ger sig på gräsklipparen och trimmern. Svenskarna hittar i allmänhet något annat viktigt att göra som oftast involverar deras mobil.

Med morgontidningen följde ett reklamblad där olika mer eller mindre statsfinansierade organisationer fick annonsera om sig själva. Två på något vis sammankopplade organisationer som heter Hjärnkoll och Stockholms NSPH anser att vi ska ”Våga prata om psykisk ohälsa” och börjar så här:

Jag är en fysiskt feg människa så om jag efterlyser mer våld så är det inte för att jag personligen har lust att slå någon på käften. Men Sverige behöver en statlig våldsmakt som skrämmer folk till underkastelse och lydnad. Det räcker inte med att våldsmakten visar upp sina våldsinstrument för att bli tagen på allvar. Den måste också bruka dem för att sätta sig i respekt.

Rudyard Kipling dog 1936 vid 70 års ålder. Dessförinnan hade han skrivit storverk som Djungelboken och Den Vite Mannens Börda, tagit emot Nobelpriset men tackat nej till att bli Storbritanniens poeta laureatus, det vill säga hovpoet. Samtiden ansåg honom för ett geni. Om han bara inte varit död så hade jag bjudit in honom till ett samtal på YouTube.

Mina första riktiga jobb – jag räknar inte med skollovsjobb som julbrevbärare och pommes frites-kokare – var i statens avdelning för u-landsbistånd. Det var trevligt och intressant på alla sätt och jag hade kloka och välutbildade kollegor. Men en sak slog mig. När verket skulle göra sitt anslagsäskande inför kommande budgetår mörknade världen. Det fanns ingen gräns för det internationella elände som myndigheten hade fått på sin lott att hantera. Därför behövdes det ökande anslag.

För ett tag sedan skrev jag en krönika om att Sverige har fel sorts folk i politiken. Jag sa att vi borde ha folk med livserfarenhet och handlingskraft i de valda församlingarna. Lite på skoj föreslog jag att vi borde fylla riksdagen med ICA-handlare.

Den 24 juni presenterade Svenska Dagbladet en stor intervju med Adrian Wooldridge (bilden), den journalist på det engelska veckomagasinet The Economist som innehar uppdraget att skriva prestigekolumnen Bagehot. Han säger inget nytt men han säger det igen och det kan sägas hur många gånger som helst ty bigotta och egennyttiga makthavare strävar alltid efter att borttränga det. Det handlar om meritokratin.

De flesta som jag träffar förfasar sig över regeringskrisen och över svensk politik överhuvudtaget. Även de jag inte träffar men får kännedom om i alla fall, till exempel för att de skriver i tidningar, verkar också förfasa sig av ungefär samma anledning. Frågan är om situationen är så mycket förfasa sig över.

Grunden till den pågående krisen är att riksdagen ogillar regeringen Löfven och har avsatt den samtidigt som riksdagen inte vill ha någon annan regering som eventuellt skulle kunna vaskas fram ur den sump som dess partier och ledamöter utgör.

Den svåra frågan är egentligen två: går välfärdsstaten att bevara och, om ej, hur kan den avvecklas?

Välfärdsstaten är ett lokalt projekt, en utvidgning av familjen. Socialdemokraten och sedermera statsministern Per Albin Hansson beskrev år 1928 i sitt linjetal om Folkhemmet hur han tänkt sig att det svenska samhället -personifierat av den offentliga sektorn fast han inte sa detta uttryckligen – skulle bli ett ”medborgarhem”.

Efter att under lång tid ha funderat mycket skarpt på samhällenas öden har jag kommit fram till samma uppfattning som jag tror de flesta människor har skaffat sig utan särskild ansträngning, nämligen att det är folkens mentalitet och värderingar som bestämmer vad det ska bli av dem.

På undanskymd plats i Dagens Nyheter råkade jag läsa en nyhet som i all sin alldaglighet ger djupa insikter i det svenska samhällets, eller snarare politikerväldets, tänkesätt – om nu nyheten inte är fake news.

Min forskning har nu kommit så långt att jag vågar mig på att definiera den politiska korrektheten – eller ”wokeism” som är samma sak fast på amerikanska – och dess roll i historien.

PK-ismen är inget en gång för alla fastställt regelverk som Bibeln eller det periodiska systemet utan en flexibel och ständigt föränderlig uppsättning teser eller trossatser. Alla dessa teser – nytillkomna, etablerade och utrangerade – har två saker gemensamt.

En spelevink som jag känner sa att han såg fram emot möjligheterna att vi får ett extraval och strax därefter ordinarie val. Det ger oss två chanser, sa han.

Två chanser till vadå? frågade jag.

Att bli av med miljöpartiet, svarade han. Men du, fortsatte han och såg ännu mer exalterad ut. Vi får ju dessutom två chanser, och mycket större chanser, att bli av med liberalerna!

Som Max Weber påpekade var den moderna byråkrati som slog igenom under 1800-talets andra hälft ett stort steg framåt för mänskligheten. I de nya och allt större organisationer som växte fram i takt med produktivkrafternas väldiga expansion, kanske framför allt i det privata näringslivets administrativa avdelningar, behövdes smidiga och opersonliga metoder som fick organisationen att fungera i alla väder.

Nyligen hade Svenska Dagbladet en nyhetsbilaga som verkade finansierad av Verket för innovationssystem (Vinnova) ty så mycket pretentiöst samtidsnonsens om företag med obegripliga produkter var det länge sedan man såg. Eftersom du kanske missade bilagan har jag klippt bitar ur artiklarna och konstruerat en ny text för att du ska kunna stilla din nyfikenhet. Jag har försökt behålla originalets vassa logik och stringenta formuleringar.

Sverige har ett antal politiskt finansierade och kontrollerade verksamhetsområden som inte fungerar tillräckligt bra och borde styras upp. Skolan, försvaret, energipolitiken och polisen är exempel. Ett märkvärdigt faktum som de flesta vid det här laget har noterat är att inga seriösa försök görs att reda ut problemen trots att de i många fall har varit kända i decennier. Vi ser ett land vars ledare tycks ovilliga att ta itu med sina uppgifter.

I studenttider kan man se och höra staden fyllas med tutande bilar där studenter sitter i de nedvevade sidofönstren och viftar med flaggor. Jag kunde urskilja en spansk och en chilensk flagga plus ett antal flaggor som jag inte kände igen men blandade vita, gröna, svarta och röda färger antydde Mellanöstern. Studenterna med de utländska flaggorna såg ut att ha sitt ursprung i de trakterna.

Jag har med åren kommit fram till det som eftertänksamma människor redan visste, nämligen att en människas och ett folks öde till största delen bestäms av deras värderingar. Det som sitter i det enskilda huvudet respektive det kollektiva medvetandet avgör saken. Om man vill kan man säga värdegrund i stället för värderingar.

Bland framtidsforskare som ritar upp mer eller mindre sannolika scenarier för framtiden finns det användbara begreppet ”den överraskningsfria utvecklingen”. Saker händer, man vet inte om några oväntade svarta svanar tänker dyka upp och kullkasta alla teorier, men bedömarna har något slags föreställning om vart det lutar, nämligen just mot det överraskningsfria förloppet.