Samhällena förändras ofta mer radikalt än vad som riktigt kan tålas av oss lite erfarnare medborgare som sätter hyfs och plikt högre än bjäfs och kyld champagne särskilt om hålldamen – på bilden den undersköna Odette, Swanns ständigt lika åstundade hålldam i Prousts På spaning efter den tid som flytt; en bok som i våra dagar endast läses i kvinnliga bokcirklar för att hålla romantiken vid liv och stå ut med madeleinekakorna och att behöva betrakta den ändlösa skildringen av en rosenbuskes levnad.

Ursäkta, men man kanske kan få ställa frågan även om den är förbjuden och bara leder till att frågeställaren (jag) får skämmas. För en tid sedan, när frågan om ett svenskt Nato-medlemskap kom på tapeten, hade jag inga dubier om det ens uppstod någon undran min skalle. Att Sverige i själ och hjärta hörde till Nato var en sådan där sak som man som svensk bara visste och om man inte visste det så hade man fått lära sig i lumpen. (Bara en sådan liten propagandistisk detalj som att ”lede fi” i läroboken identifierades som ”Stormakten Röd” gav ett tips om tänkesätten inom försvarsmakten. Att officerarna åkte på kurser i San Diego fick man reda på ryktesvägen.)

En för mig tankeväckande men kanske meningslös observation av sociala förhållanden är att när något nytt uppträder i samhället som är stort nog att utöva inflytande under lång tid så kommer människor redan i början av företeelsens existens att ana vilka konsekvenser som kommer att uppträda. Puh! Vad kan det betyda?

Du kanske tycker jag tjatar för mycket om att den enda samhällsgrupp som kan utgöra ett alternativ till dagens politikervälde är medelklassen. Med medelklass menar jag människor med småborgerliga och gråsossiga värderingar som utgör motsatsen till det PK-istiska idégods som idag styr Sverige.

Jag talade nyligen med en samhällsforskare som forskade om de sociala konsekvenserna av ett rejält genombrott för den artificiella intelligensen. Han sa att allraminst halva befolkningen skulle blir arbetslös.

Åh fan, sa jag. Varför tror du det?

Som så ofta tidigare ska jag nu skriva en krönika om saker jag inte förstår. Min enda ursäkt är att de flesta andra som formulerar sig i ärendet tycks vara lika borttappade.

En god vän som är mer noggrann än jag med litteratur, särskilt nyutkommen, ledde mig fram till det vanliga skrivbordet med nyanlagda boktorn. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna tillgodogöra mig så mycket litterärt förnuft som förevisades – det fick räcka med att jag erkände att det kanske handlade just om litterärt förnuft vilket var nog så mycket erkänsla för att komma från mig som inte tål stora doser skriftkonst.

Sådär fyrtio svenska mil söder om Irans huvudstad Teheran ligger den påstått pittoreska staden Nain. Jag vet inte om staden är pittoresk och jag har inte besvärat mig med att ta reda på det. Mitt fördomsfulla jag utgår från att det är en dammig stad med elkablar i härvor på stolpar, tusentals butiker och miljoner mopeder som allihop tutar ikapp med böneutropen. Men Nain rymmer en kulturskatt som jag inte vet ett dugg om men sedan en kort tid tillbaka kan ägna långa stunder åt att avnjuta och förundras över.

Mitt Alma Mater i bemärkelsen livets mest betydande lärosäte har nog varit byråkratin, i någon mån den privata som visar sig fungera ungefär likadant, men framför allt den offentliga. Det var inga planer utan endast omständigheter som förde mig ihop med Alma. Till exempel formulerade jag inga långsiktiga idéer om hur jag bäst skulle förvalta de insikter som jag rönte under mitt liv som ämbetsman. Observationerna bara kom i lättförvanskad form ungefär som Platons skuggor i grottan och min uppgift var bara att betrakta och försöka förstå mina kollegor, det vill säga de andra grottborgarna.