Ju mer jag tänker på den historiska tid jag kan överblicka desto mer övertygad blir jag att Tocqueville hade rätt i att det största hotet mot demokratin är att staten genom en kombination av härsklystnad och patriarkalisk välvilja och omtanke gentemot medborgarna uppmuntrar dem i deras ständigt ökande oro i syfte att beröva dem deras frihet och i stället ge – åtminstone ett sken av – trygghet (se exempelvis här).

Patriarkalisk, förresten? Ursäkta mina könsstereotyper men det är knappast en patriarkalisk despoti som vi ser växa fram i ett land som Sverige utan i stället en matriarkalisk eller feministisk. Välfärdsstaten är inte någon barsk pappa. Barska pappor säger åt sina arbetslösa söner att de får gå till sjöss eller fixa någon annan försörjning bäst de kan. Barska pappor kräver disciplin och rättning i leden och utdelar gärna bestraffningar.

Inom EU pågår en ”extraordinär återhämtningsinsats” i syfte att ”hjälpa medlemsländerna att hantera de ekonomiska och sociala konsekvenserna av coronapandemin och samtidigt se till att deras ekonomier genomför den gröna och digitala omställningen och blir mer hållbara och motståndskraftiga”. Insatsen ska kosta runt 750 miljarder euro vilket motsvarar i storleksordningen två svenska bruttonationalprodukter. EU ska låna pengarna på finansmarknaderna och låna dem vidare till sydeuropeiska länder som anses nödlidande. Det blir ett rimligtvis ett antal nordeuropeiska länder inklusive Sverige som i slutändan ska betala fast riktigt hur det hela ska utvecklas vet man inte.

Inom coronapolitiken finns två alternativa huvudstrategier. Den ena är att hålla samhällena öppna så att ekonomierna inte ska ta för mycket stryk (eventuellt kompletterat med lite nedstängning så att inte vårdapparaten blir för stressad). Den andra strategin är att samhällena i möjligaste mån ska stängas så att folk inte träffas och smittan därför inte kunna spridas. (Jag har inte fattat om smittan därmed förväntas självförintas.)

Här ska du få en nationalekonomisk nöt som inte jag har lyckats knäcka på mer än trettio år.

Rekordåren var en tidigare mycket omtalad period i Sveriges historia som sträckte sig från andra världskrigets slut till början av sjuttiotalet. Ekonomiskt sett var det ett för Sverige enastående framgångsrikt skede. Bruttonationalprodukten steg med nästan fem procent per år. Det fanns ingen arbetslöshet så när alla norrlandsbönder flyttat till industrierna i Göteborg importerades arbetare från Sydeuropa. Greker och italienare kom på en söndag och stod vid svarven måndagen därpå. Alla fick vattentoalett och varmt och kallt vatten inomhus. Socialdemokraterna styrde och borgarna lät dem styra ty de styrde ganska bra (vilket ledde till att borgarna abdikerade från politiken, ett tillstånd som fortfarande råder). Alla såg Hylands Hörna på teve. Sverige blev ett föredöme för världen. Vi var snälla och effektiva och bråkade inte med varandra.

Även en cyniker som jag – där cyniker betyder luttrad idealist – kan ibland höja ögonbrynen över med hur mycket falskhet svensk politik kan bedrivas. Genom tiderna har det brukat vara England som anklagats för politiska, framför allt utrikespolitiska, nedrigheter (se bilden) – ofta med det kränkande epitetet ”det perfida Albion”. Sverige må vara litet i jämförelse med England men är ändå naggande gement.

Jag tänker till exempel på den svenska utrikespolitiken under 1793. Fakta kommer från en serie historieböcker jag hittat i min bokhylla men först efter trettio år besvärat mig med att öppna, Minnen ur Sveriges nyare historia, Stockholm 1852, av överste B. von Schinkel, före detta adjutant hos Karl XIV Johan.

En svala gör ingen sommar men å andra sidan blir det nog ingen sommar om inte en första svala visat sig. Med det menar jag att man inte, som jag har en tendens att göra, att man alltid behöver grotta ned sig så djupt i det nattsvarta framtidsperspektivet att man inte ser de enstaka fåglarna i skyn.

Amerikaner, som jag känner dem, har en mer ohämmad och gränslös attityd än svenskarna. Vi är mer flockdjur och kollektivister som inte gillar avvikelser. Ska vi förändra något vill vi helst göra det i grupp. Vi väntar på varandra. ”Alla ska med”.

Det finns två slags mänskliga rättigheter. Den första sorten artikulerades på 1700-talet och dokumenterades i aktstycken som den amerikanska konstitutionens rättighetskatalog. Den andre sorten lanserades på 1900-talet i dokument som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Dessa två typer av mänskliga rättigheter är så olika och rentav motsatta att man kan förvånas över att de tillåts uppträda under samma benämning. 1700-talsrättigheterna – sådant som yttrandefrihet, pressfrihet, näringsfrihet, äganderätt etc – handlar om att begränsa statens makt över medborgarna. Dessa rättigheter etablerar ett slags frizoner där medborgarna är fredade. Dit får staten inte kliva in och störa med olika regler och andra för den utsatte medborgaren besvärande kränkningar. Frizonerna skyddar medborgarna från staten.

I sex år har jag varje dag på den här bloggen skrivit mer eller mindre förtvivlade artiklar om nationens tillstånd. Ibland har texterna varit mindre förtvivlade och då har jag till och med kostat på mig att skämta (låt vara cyniskt men i alla fall). Ibland har de varit mer förtvivlade och mer att betrakta som ett slags nödrop utslungade i etern i en desperat förhoppning om att mina MAYDAY skulle uppfattas av någon galaktisk räddningskryssare som skulle komma hit och rädda Sverige.

Barnsligt förstås. Men så barnsligt tryggt har mitt och alla andra nu levande svenskars liv varit. Inga storskaliga nationella katastrofer har inträffat under våra liv. Vad är tsunamin och coronat mot en riktig afrikansk svältkatastrof med åtföljande inbördeskrig? Tryggheten har varit fastskruvad i den svenska tillvaron. Ingen har behövt uppleva sådant som händer allt som oftast världen över, nämligen samhälleliga sammanbrott.

En fördel med att få vara med när tiden går, det vill säga bli äldre, är att man har upplevt förändringar och vet hur olika saker och ting kändes för några decennier sedan. Kanske kan folk i framtiden förstå äldre tiders tänkesätt genom att läsa böcker i idé- och beteendehistoria fast sådan kunskap kan nog aldrig mäta sig med den självupplevda.

Lenin sa klarsynt och föraktfullt att kapitalisterna är så profitlystna att de sista av dem kommer att konkurrera om att få tillverka det rep varmed de ska hängas. Det ligger mycket i den observationen. För kapitalisten har kunden alltid rätt. Kapitalisten tillverkar det som kunden vill betala för.

Av det inser man att det spelar stor roll vilka som är kunder och vad dessa personer har i skallarna. Under det moderna stora ekonomiska miraklets tid – från andra världskrigets slut och ett kvartssekel framåt – var näringslivets huvudsakliga kunder den breda medelklassen av vanliga människor. I Sverige tänkte de ungefär likadant vare sig de var överläkare eller löpandebandarbetare. De vill ha bil och villa och resor till solen och därför inriktades produktionsapparaten på att tillfredsställa sådana önskemål. Det var de vanliga människornas vilja och värderingar som bestämde vad företagens skulle producera.

Tesen om alla människors lika värde är mycket farlig. Rätt tillämpad kan den ge ett samhälle väldiga framgångar medan den feltolkad och missbrukad kan leda till sönderfall. ”Vi anser det självklart att alla människor är skapade lika” står det i USA:s självständighetsdeklaration från 1776 och sedan dess har jämlikhetsprincipen varit västerlandets ledstjärna (i varje fall i högtidliga ögonblick och kanske inte riktigt när det gällde Nordamerikas slavar men jag hoppar över komplikationerna för att koncentrera mig på principfrågan).

Deklarationsförfattarna ansåg att alla människors lika värde var självklart. Menade de allvar och vad betydde det i så fall? Det är svårt att föreställa sig något annat än att deras utgångspunkt var den kristna uppfattningen om att Gud älskar alla människor lika mycket. De amerikanska grundlagsfäderna var för det mesta deister vilket innebär att de menade att Gud hade skapat världen men sedermera slutat lägga sig i skapelsens vidare öden.