Tänk dig följande alldagliga scen. Du sitter på restaurang. Så fylls bordet bredvid av en familj med två barn i fyra- och sexårsåldern. Barnen är gnälliga och ålar mellan stolar och mammas knä. Föräldrarna ler lite ursäktande för att barnen stör, men barn är ju barn och de måste ju få vara barn, så klaga inte! Budskapet går fram på en sekund. Du förstår att det är spänt. Ungarna har väl härjat i bilen och mamma och pappa smågrälat.

En karta är en ofta grovt förenklad bild av naturen men likväl ett praktiskt hjälpmedel för vandrare och andra resenärer. Som det är med naturen så är det också med det mänskliga. Samhället, liksom naturen, är oändligt komplext och skulle inte kunna konfronteras om vi inte gjorde oss förenklade kartor av hur det är beskaffat. Jag tror att det ord som bäst förkroppsligar dessa samhällskartor är ideologi.

Häromdagen skrev jag om det nu pågående kriget mellan israeler och araber eller närmare bestämt mellan palestinier och israeler eller ännu närmare bestämt mellan terroristorganisationen Hamas och Israel. Jag hade hämtat mitt tema från den tyske militärstrategen von Clausewitz som hävdade att det aldrig kan uppstå en varaktig fred mellan två fiender förrän de ena parten vunnit en så övertygande seger att den andra parten långsiktigt tappar lusten att fortsätta kriget. Teoretiskt är detta ingen svår tanke även om de praktiska konsekvenserna skulle bli fasansfulla.

Inför valet 2002 föreslog dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg att det skulle ställas språkkrav på medborgare som ville ha svenskt medborgarskap. Det räckte för att utnämna Leijonborg till rasist och att anklaga honom för att vilja dela in befolkningen i ett a- och ett b-lag. Men förslaget gick hem hos folket. Leijonborg blev glatt överraskad, om jag minns rätt, över hur bra hans idé togs emot. Folkpartiet blev störst någonsin och ökade efter valet från 17 till 48 mandat i Riksdagen.

Märta Stenevi, bilden, tillträdde tjänsten som svensk jämställdhets- och bostadsminister den femte februari i år. Hon måste ganska snart ha upptäckt att det fanns otillräckliga kunskaper om incels i regeringskansliet så hon gav redan den 12 maj 500 000 kronor åt Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) för att ”göra en analys om hat och hot mot kvinnor i digitala miljöer”.

Så här förklarar Stenevi varför hon vill satsa en halv miljon på denna studie:

PK-ister brukar hävda att samhälleliga företeelser som de av någon anledning ogillar inte är givna av naturen utan utgör sociala konstruktioner. Till exempel menar en del feminister att skillnaderna mellan män och kvinnor inte har med människans natur att göra utan är ett egennyttigt påhitt av den av män dominerade könsmaktsordningen. (Hur det kan finnas en av män dominerad könsmaktsordning när det egentligen inte finns några män som särskiljer sig från andra slags människor har jag inte förstått. Det är lite som hönan och ägget. Kom manschauvinismen före könsmaktsordningen eller tvärtom?)

Det finns ett perspektiv på konflikten mellan Israel och Palestina som sällan kommer fram i den svenska debatten. Perspektivet illustrerar en tes som den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz framförde, nämligen, ungefär, att om krig utbryter mellan två makter så kommer ingen varaktig fred att kunna upprättas förrän den ena makten har krossat den andra och vunnit en för alla parter övertygande seger.

Igår skrev jag en krönika om samtidens två dominerande ideologier, dels PK-ismen, dels anti-PK-ismen (även känd som det sunda förnuftet). Det kom många erkännsamma kommentarer så jag tänkte att om läsarna gillade den texten så kan jag skriva en likadan till, den här gången med särskild inriktning på judar och palestinier.

För två och ett halvt år sedan uppmärksammade jag ett, som jag tyckte, ganska kreativt sociologiskt projekt vid Chalmers. som handlade om att klimatskeptiker, konservativa, invandringsskeptiker, folk som vill att det ska finnas en flygplats i Sälen (jag lovar!), #metoo-motståndare och en hel del andra slags anti-PK-ister är vita män över 40. Vidare är de högernationalister och ofta kopplade till konservativa tankesmedjor.

Filosofiska finlirare kan hävda att de postmoderna filosoferna har rätt i att det inte finns någon absolut sanning. (Jo, i specifika situationer kan absoluta sanningar finnas som till exempel att det är dumt att hoppa från femte våningen ned mot en asfalterad gata om man inte vill dö.) Men det som gör mig avogt inställd mot den postmodernistiska dogmen är inte dogmen själv utan de slutsatser folk drar.

Vid det här laget finns det väl ingen som förnekar uppenbara sanningar om det svenska samhället: att vi styrs av ett härskande politikervälde – oavsett partitillhörighet – som stödjer sig på administratörerna och klienterna i en uppsvullen offentlig apparat där välfärdssystemet är särskilt framträdande, att detta samhällsskick har en egen legitimerande religion, PK-ismen, som förklarar att upplägget i grunden är gott, att media liksom forna tiders präster predikar denna religion, att hela detta system kostar oändliga pengar som motvilligt betalas av en hunsad social klass av nettoskattebetalare.

I sin klassiker 1984 illustrerade George Orwell några av diktaturens härskartekniker. En favoritteknik var att förvirra folket genom att påstå motsatsen till de verkliga förhållandena. Att med troskyldigt bibehållen uppsyn ljuga folk rakt upp i ansiktet kan man också säga. Orwell säger att sådant funkar och exemplifierade med paroller som ”krig är fred”, ”frihet är slaveri” och ”okunnighet är styrka”.