Patrik Engellau

Bara några timmar efter terroristattackerna i Bryssel publicerar en brasiliansk sajt ett reportage om Belgien. Jag får information som förefaller relevant för Sverige (Lyssna här om du förstår portugisiska). Jag går inte i god för alla fakta, men jag vet av erfarenhet att det är överlägsen internationell klass på den här sajten.

Belgien är befolkningsmässigt ungefär så stort som Sverige. Där finns två befolkningsgrupper – flamländare och valloner – som talar olika språk – holländska respektive franska – och normalt inte förstår varandra. Landet skapades så sent som 1830 och har inte mycket till nationell identitet, flamländarna vill till och med hoppa av och bilda en egen nation. Det enda som förenar belgarna är ”ölet, fotbollen och kungafamiljen”.

Patrik Engellau

Nyligen höll jag föredrag på en herrklubb. Jag sa bland annat att jag förundrade mig över att politiker inte vidtar åtgärder för att komma till rätta med skolans kris. Förfallet har pågått i decennier utan att någon lyft ett finger, känns det som, knappt ens uppmärksammat saken i bekymrade valtal. (Så här skulle en utbildningsminister kunna resonera.)

Min förundran över de ansvariga politikernas valhänthet är så mycket större som kunskapen om vad som fattas skolan är så allmänt spridd. Världen har haft bra skolor i tusentals år. Mänskligheten vet vad som behövs för att skolan ska fungera väl. Det finns bra skolor i Sverige. Det är bara att gå och titta. Det behövs ingen spetsforskning. Vi vet precis vad det handlar om.

Patrik Engellau

Nu ska jag framföra några nya inopportuna synpunkter.

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare. De av oss som i modern tid har fått uppleva kulturer utanför den västerländska har sett att man där – utom kanske i de forna kommunistländerna – tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet.

Patrik Engellau

Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz är känd för sentensen ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”. I kriget handlar det, tror jag i alla fall, om att erövra och säkra fiendens landområden genom att döda eller skrämma bort fienden från hans territorier. Även politik handlar om erövring, men inte av mark, utan av problembeskrivningar, begreppsdefinitioner, rätten att fastställa vad som är rätt och fel, kort sagt av tolkningsföreträdet på verkligheten. Den politiska makten tillkommer det intresse som uppfattas ha den tillförlitligaste kartan över verkligheten och den mest övertygande uppfattning om hur vi ska orientera oss.

Patrik Engellau

När rikskanslern Axel Oxenstiernas son Johan var på väg att förhandla för Sverige inför den Westfaliska freden oroade sig sonen över sin eventuellt otillräckliga förmåga att klara av uppdraget. Men kanslern lugnade honom med orden ”Om du visste, min son, med vilken ringa visdom världen styres”. Jag tror att det betydde ungefär: ”Bekymra dig inte, Johan, det finns alltid tillräckligt med idioter på höga poster för att en klartänkt pojke som du ska klara sig alldeles utmärkt”.

Patrik Engellau

Jag menar alltså, vilket kanske till leda påpekats, att makten över Sverige, enkannerligen tänkandet i Sverige, innehas av ett organisationssystem som jag kallat det välfärdsindustriella komplexet.

Som alla inser har jag snott benämningen från USAs president Dwight Eisenhower, som i sitt avskedstal år 1961 varnade det amerikanska folket från det inflytande som utövades av vad han kallade det militärindustriella komplexet. Det är inget fel på militärer och militärindustrier, sa Eisenhower ungefär, men de ska inte få styra nationens idéer och tänkande, för ett särintresse som kontrollerar folks tankar kontrollerar nationen.

När Eisenhower kom med sin varning var det militärindustriella komplexets BNP-andel ungefär nio procent. Vår svenska motsvarighet – det välfärdsindustriella komplexet – tar ungefär 40 BNP-procent. Kan någon tro att en sådan apparat inte påverkar nationens tänkande och ideologi, särskilt som denna oerhörda maktfaktor knappt ens diskuteras?

Patrik Engellau

En vecka är ungefär vad som behövs för att man ska lära känna en ny orts eventuella charm utan att för den skull bli varse de högst sannolika defekter som just den orten i likhet med alla andra mänskliga samfund rimligen har.

Jag kom just från en skidsemester i en fransk alpby om 5 000 själar vid foten av Mont Blanc som heter Saint Gervaise. Till skillnad från det mondäna Megève, som ligger i samma skidområde, är Saint Gervaise ett ganska lågmält och medelklassigt ställe. Om man bortser från närvaron av en massa bilar och frånvaron av rumänska tiggare och MENA-migranter framstår orten som ett miljöpartistiskt paradis och med det menar jag just i detta fall inget nedsättande, tvärtom.

Patrik Engellau

Nu har jag skrivit så många cyniska och magsura betraktelser att jag tänkte pigga upp mig med att tänka på något positivt. En positiv grej är Internet.

Det här är förstås ingen ny eller särskilt djuplodande fundering. Men det är kul att göra den i alla fall. Internet är oerhört produktivitetsbefrämjande för alla som jobbar med kunskap.

Ett exempel: jag använde ordet ”betraktelse” ovan och ville inte upprepa i nästa stycke, men jag kom inte på något annat än ”djuplodande betraktelse”. Kvickt och lätt googlade jag efter svenska synonymer och fann ”fundering”. Visst hade jag kunnat komma på det själv med lite ansträngning, men det är skönt att slippa.

Patrik Engellau

I dessa dagar tänker jag på första världskrigets utbrott i juli 1914. Bara veckor och dagar innan kulorna började vina betedde sig folk som om inget särskilt var på väg. De reste på badsemester, till och med i blivande fiendeland, och de levde sina liv i sorglös förhoppning om att det hela skulle gå över av sig själv, i varje fall senast till jul.

Lever vi idag i en liknande bubbla? Migrantkrisen kan, i min upphettade och förhoppningsvis alltför fantasifulla hjärna, bli lika omvälvande för Europas folk som kriget. I förra veckan skulle EU och Turkiet komma överens om en Plan. Det gick inte. Nu ska de mötas igen på torsdag och fredag i denna vecka för att fastställa Planen i syfte att få ned migrationen till hanterliga nivåer.

Patrik Engellau

För lite mer än ett år sedan, i maj 2015, publicerade tanke- och handlingssmedjan Stiftelsen Den Nya Välfärden – vars ordförande jag råkar vara – en Demoskopundersökning som hette Allmänhetens uppfattning om invandringens omfattning. Otymplig titel, kan man tycka, men man får leva med sådant.

Då var det 58 procent som ansåg att invandringen var för stor. Åtta procent tyckte att den var för liten. 34 procent tyckte varken eller.

Fördelningen var den vanliga: män är mer negativa än kvinnor och äldre mer negativa än yngre. Detta har förmått mig att leva efter följande fördom som nästan alltid visar sig funka: män över femtio år är regelmässigt invandringskritiska medan kvinnor under fyrtio normalt ser positivt på invandringen. Om jag till exempel säger ”Migrantsituationen är jobbig” så svarar den äldre mannen ”Jag håller med, det måste bli ett stopp på invandringen”, medan den yngre kvinnan säger ”Jag håller med, det är dags att stoppa sverigedemokraterna”.

Patrik Engellau

För många år sedan arbetade jag i Indien. På den tiden var Indien känt som byråkratins förlovade land. Jag träffade några företagare som beskrev sin vardag och jag förstod att ryktet var sant. Allt var förbjudet. Eller rättare sagt: all förändring var förbjuden. Starta företag var förbjudet om inte en miljon villkor var uppfyllda, bygga hus var förbjudet annat än efter byråkratiska undersökningar som var så komplicerade att de egentligen aldrig kunde genomföras.

Efter ett tag förstod jag två saker om detta system.

Patrik Engellau

Jag stöter på en vän som är universitetsprofessor och flitig debattör om skolfrågor. Hon suckar och säger att det trots uppenbara och väldokumenterade – se PISA-undersökningarna! – missförhållanden i den svenska skolan inte görs någonting av de ansvariga politikerna för att komma till rätta med problemen. Den observationen överensstämmer med mina egna erfarenheter och fördomar om skolpolitiken, ja, politiken över huvud taget. Jag frågar om hon tror att skolpolitikerna själva anser att de håller på med någon sorts framåtriktad skolpolitik som har en chans att rå på situationen. Hon svarar att hon inte vet.

Så är det för närvarande i Sverige. Sakkunniga människor inom snart sagt alla gebit ser växande problem och söker efter de politiska åtgärder som borde finnas där utan att upptäcka några.

Patrik Engellau

Donald Trump är den värsta människa jag vet. Vladimir Putin är också den värsta människa jag vet. Jag kan inte nog förfasa mig över dessa två. Typiskt nog påstås de gilla varandra, ett nog så tydligt bevis för att jag har rätt.

Tänk bara om Trump blir amerikansk president. Jag ryser vid tanken.

Det första han skulle göra vore nog att resa till Moskva för att krama om sin polare Putin.