Angela Merkels parti blev störst, men den stora händelsen i det tyska valet var att invandringskritiska Alternativ für Deutschland (AFD) blev tredje största parti och kom in i förbundsdagen. EU- och handelsminister Ann Linde (S) tycker att det är ”väldigt oroväckande”.

Hon blev inte orolig hösten 2015 då EU:s gränser brakade samman. Kanske tycker hon inte att massinvandring från islamvärlden till Europa är ett problem? Hon tvekade ju inte att klä sig i huckle och buga underdånigt inför mullorna under sin resa till den islamiska diktaturen Iran.

Samtidigt som Linde tycker att det är viktigt att hålla goda relationer med mullorna, tycker hon att det är ”väldigt skönt” att de gamla etablissemangspartierna i Tyskland vägrar att prata med AFD.

Fredagen den 15 september drabbades London återigen av en jihadattack, en explosion utlöst av en hemmagjord bomb i en tunnelbanevagn vid stationen Parsons Green. 29 personer skadades i attacken. Terrorgruppen Islamiska Staten har tagit på sig ansvaret.

Man har höjt hotnivån till den allra högsta. Poliser och soldater är ute på gatorna. Londons borgmästare Sadiq Khan uppmanar Londons invånare att vara särskilt vaksamma.

Men kommer vaksamhet att hjälpa? För anledningen till att London, men också Madrid, Paris och Stockholm drabbas av jihadattacker är inte brist på vaksamhet. Det är inte framför allt européernas skyldighet att vara vaksamma, det är ledarnas skyldighet att vaka över oss. Och det har de inte gjort.

I stället för att prioritera sina egna medborgares välfärd och trygghet har europeiska ledare öppnat sina gränser för en i stort sett okontrollerad massinvandring från islamvärlden. Det är detta som gett upphov till de problem vi har idag.

I två nya videos berättar Mohamed Omar om sina erfarenheter av både Svenska kyrkan och islam och om […]

När vi talar om Islamiska Staten (IS) i bestämd form singular glömmer vi att det finns flera islamiska stater i världen. Den som är mest lik terrorgruppen IS är Saudiarabien, som jag brukar kalla Islamiska Staten i Saudiarabien (ISS).

Kalifatet leds av en kalif medan Saudiarabien leds av en kung. I båda staterna har man ambitionen att följa Koranen och profeten Muhammeds lära till punkt och pricka. Det betyder att kvinnan ska lyda sin man, annars kan hon agas. Det betyder att en man kan ha fyra fruar. Det betyder ingen yttrandefrihet. Det betyder halshuggning och prygel.

Visst, IS är ett omedelbart hot mot Europas säkerhet. Dess fanatiska anhängare kan slå till när som helst. Men det är Islamiska staten i Saudiarabien (ISS) också. Den är ett hot genom att den finansierar islamistisk extremism i vårt land. Den står bakom extremistiska moskéer och delar ut stipendier till unga muslimer för att studera i Saudiarabien.

En jihadist attackerade folk med kniv i Åbo, Finland. Det skedde fredagen den 18 augusti och enligt vittnen ropade han ”Allahu akbar” när han gick till attack. Jihadisten var en invandrare från Marocko. Det har nu kommit fram att han valde ut kvinnor som offer. Två kvinnor dödades i attacken. Även de flesta av de skadade är kvinnor.

Varför attackerade han kvinnor? Jag tror att det beror på att, för muslimska fundamentalister, den obeslöjade och självständiga kvinnan är en symbol för den ”sataniska” västerländska kulturen. När muslimska fundamentalister talar om det man hatar med väst så kommer alltid detta fram: kvinnorna täcker sig inte, kvinnorna är ”horor”.

Egyptiern Sayyid Qutb (1906-1966) är en av den moderna islamismens viktigaste ideologer. På 1940-talet reste han till Amerika. Det han framför allt reagerade på – med fasa – var det könsblandade sociala umgänget och de lättklädda kvinnorna.

Qutb kom inte hem till Egypten för att berätta om Amerikas demokrati eller dess blomstrande vetenskap, litteratur och musik. Han kom hem för att berätta vilket vidrigt samhälle det var eftersom kvinnorna var lättklädda!

Under nästan åtta hundra år styrdes delar av Spanien under islam. Men bit för bit lyckades spanjorerna återta sitt land. Detta kallades reconquistan, återerövringen. Vändpunkten var den kristna segern i slaget vid Las Navas de Tolosa den 16 juli 1212.

I dagens Spanien, liksom i övriga Västeuropa, växer den muslimska befolkningen genom den pågående massinvandringen från Afrika och Mellanöstern. Muslimska fundamentalister tenderar att identifiera sig som en del av den muslimska umman, en transnationell gemenskap, som också är politisk. Man lever i Europa, men känner sig i första hand som muslim. Man möter heller inga krav att anpassa sig till europeisk kultur och bli en del av vi:et.

Det är likadant i Sverige. I moskéerna predikar man om situationen i Afghanistan, Syrien, Somalia och Palestina. Det är sällan man talar om Sverige. Man talar om ”våra bröder och systrar” och om att vara solidarisk och hålla ihop. Då är det hela tiden muslimerna man talar om, inte att vara solidarisk eller känna sig som ett med svenskarna. I alla moskéer jag har varit i, och det är många, är det en självklarhet att svenskar och muslimer är olika saker.

Har vi slutat bry oss om jihadterrorn? För mindre spektakulära attacker flimrar numera bara förbi i nyhetsflödet. De följs inte av någon diskussion i mainstreammedia. Risken finns att vi vänjer oss vid jihadterrorn som en del av vardagen.

Jag måste erkänna att jag ibland drabbas av utmattning, stundtals närmar det sig depression. Då kan jag känna att det inte spelar någon roll vad jag skriver: det är som att skriva i vatten. Det ligger uppe en dag, sen är det borta. Men om jag inte skriver, vad ska jag då göra? Ge upp? Att ge upp är inte ett alternativ. Jag har barn som ska växa upp i Sverige. Det vore att svika dem. Jag känner att det är min plikt att fortsätta, fast mina krafter ibland inte räcker till, att påtala detta problem.

För jihadterrorn slutar inte för att vi slutar bry oss. Onsdag den 9 augusti körde en jihadist rakt in i en grupp franska soldater i Paris. Sex soldater skadades. Jag är inte ett dugg förvånad. Jag var på semester i Paris denna sommar och upplevde den spända stämningen mellan militären och de muslimska fundamentalisterna. Man ser det i blickarna.

Den nya Tarzanfilmen från 2015 med Alexander Skarsgård i rollen som djungelhjälte utspelar sig i Kongo någon gång efter Berlinkonferensen 1884-85. Skurkarna är belgiska slavhandlare och storskurken heter Léon Rom (Christoph Waltz). Han är en europeisk gentleman i linnekostym och panamahatt, därtill from katolik.

Hans katolska fromhet uttrycks dock på ett ovanligt sätt: Rom stryper folk med ett radband, en så kallad rosenkrans som katoliker använder för att räkna när de läser Ava Maria och andra böner. Är inte detta kristofobiskt? Tänk om man istället hade haft en arabisk slavhandlare som skär halsen av folk med en kroksabel samtidigt som han ropar Allahu akbar? Det hade förmodligen setts som islamofobiskt. Trots att sådant faktiskt har varit vanligt förekommande i islams historia.

Islamiska föreningen i Karlstad, en salafistisk förening, ska bygga en ny, stor moské. Detaljplanen godkändes av kommunfullmäktige den 19 juni.

I en debattartikel i Nya Wermlands-Tidningen den 26 juni uttrycker två förbundsstyrelseledamöter från Grön Ungdom stolthet över bygget, trots att de är väl medvetna om att föreningen är salafistisk och att den har låtit imamer utbildade i Saudiarabien predika i dess nuvarande lokal.

”Vi är stolta över att kommunfullmäktige i Karlstad gör just det.”, skriver ledamöterna från Grön Ungdom och hänvisar till bygget av moskén i Karlstad.

Stolta? Hur kan man vara stolt över att salafismen tillåts flytta fram sina positioner i Sverige? Ett framsteg för salafismen är ett, eller flera, steg tillbaka för vetenskapen, demokratin, kvinnans ställning och det kritiska tänkandet.

På 80-talet fanns varken internet eller smartphones. När vi inte spelade spel på hemdatorn Commodore 64 roade vi oss med att läsa och samla på serietidningar. Framför allt Fantomen, men även andra, som till exempel Agent X9. Där publicerades agent- och deckarserier i svart/vitt. Tidningens populäraste serie var den lika snygga som tuffa Modesty Blaise. Men där fanns också den brittiska dagspresserien om äventyraren Garth, som började komma ut 1943.

I Agent X9 nr 2/1990 finns Garth-äventyret ”Slavhandlaren” som utspelar sig någonstans i Nordafrika. Det publicerades första gången som dagsstripp mellan 11 juli 1949 och 26 november 1949 under titeln ”Selim The Slaver”. Skurken är en arabisk slavhandlare vid namn Selim, även kallad den förskräcklige. En brittisk karavan blir överfallen av slavhandlarna som tar två vita kvinnor tillfånga. ”Aha – vita kvinnor! Selim kommer att bli nöjd”, utropar en av rövarna.

Mohamed Omar I år krockar ramadan med studentfirandet. Det innebär att troende muslimer, sådana som fastar, inte kan […]