Filosofen Peter Singer (bilden), vars skrifter jag inte besvärat mig med att läsa, har gjort sig känd för åtminstone två märkvärdiga uppfattningar, nämligen att det är OK att döda handikappade spädbarn samt att djur har rättigheter. Av följande skäl har han fel:
Nu ska jag analysera 2. i ytterligare detalj. 1. får vänta till en annan gång.
Uhu buhu! Vi och våra föräldrar fick flytta till Sverige från muslimska oroshärdar och krig i Mellanöstern och Afrika, och vad var tacken för att vi gjorde oss allt det besväret? Jo, vi fick gå i svensk skola. Men fattar ni – svensk!! Trots att vi kommer från Mellanöstern och Afrika. Och skolan tog inte minsta lilla hänsyn till oss som aldrig gått i en svensk skola tidigare.
Vänskap ser inte alltid ut som man tror. När jag började högstadiet skrämdes jag halvt till döds av skolans tuffaste tjej, som drog rökrutans djupaste halsbloss och kände exakt alla som man skulle känna. Om någon hade sagt då, att hon en dag skulle bli en av mina allra närmaste vänner skulle jag bara ha skakat på huvudet. Men så blev det. Och vänskapen höll i sig, genom stormar och stiltjen och trots att våra liv blev fullkomligt olika.
Jag vet inte om föreställningen om västerlandets skamkänslor är vedertagen, men jag tror det. Åtminstone är den uppenbar för mig. Idag läste jag i tidningen att några hundra kannibalskallar ska skickas tillbaka till Söderhavet från Karolinska Institutet som förvarat dem efter det att någon upptäcktsresande snott dem för 150 år sedan. Hela föreställningen lyser av skam. Hur kunde vi västerlänningar vara så ondskefulla att vi inte bara tvingade dem att jobba i gruvor och på sockerplantager, utan dessutom stal deras kranier?
Karin Wanngård, finansborgarråd i Stockholm (S), brinner för att få bort den etniska och ekonomiska boendesegrationen i Stockholm. Helt i enlighet med socialdemokraternas programförklaring mot brottslighet och segregation, vilken består av ”åtgärder som vi aldrig tidigare sett” när det gäller S-märkt social ingenjörskonst.
Efter påtryckningar från islamistvurmande krafter har allt fler artister börjat hoppa av Eurovision. Nu handlar det förstås inte om några storheter, utan om högst mediokra artister som Dotter och Titiyo, men det är uppenbart att den moraliska kompassen är en smula skev. Mest skev är den ändå hos ledningen för Malmö Pride, om det nu är så att de väljer att hoppa av för att de tar avstånd från Israel.
Som svenskar är vi vana vid att vara bäst och göra rättast i alla frågor där det (som Olof Palme lär ha sagt om Alva Myrdal) gäller att ”sjunga med änglarna” och få någon av Sverige finansierad ideell organisation att vitsorda vår internationella särställning. Vi är snällast mot djuren och har den lägsta barnadödligheten och slår andra länder i fråga om friheter utom friheten att aga sina barn.
Malmö stad tyngs ner av antisemitiska hot mot Eurovisionfestivalen och eventet ska skyddas av hundratals specialpoliser från flera olika länder. Den medför enorma kostnader för samhället, men också ett reellt hot mot redan utsatta judar. Varför genomför Sveriges Television Eurovision i Malmö?
Den 13 april sedan avfyrade den islamiska republiken Iran en salva raketer och drönare mot Israel. Det var första gången Iran attackerade Israel direkt.
Syftet var att visa muskler.
Och det verkar ha fungerat. För svaret på attacken tycks bestå av nya västerländska ekonomiska sanktioner mot Iran. Dessa är symboliska kommer knappast att orsaka någon större skada. Irans största handelspartner är Kina. Iran är medlem i två stora internationella ekonomiska organisationer: BRICS och Shanghai Cooperation Organisation.
Populärvetenskapen talar ibland om två hjärnhalvor, där den högra är intuitiv och den vänstra mer analytisk (eller om det var tvärtom). Har man gott om nervförbindelser mellan halvorna kan man vara både analytisk och intuitiv på samma gång och kanske bli en ny Einstein.
Journalisten Joakim Lamotte kritiseras efter att han lagt upp namn och adress till anhöriga till de misstänkta i ett aktuellt brottsfall. Inlägget spreds snabbt och fick hård kritik, bland annat av polisen Viktor Adolphson som twittrar från det officiella kontot YB Södermalm.
Som så många andra snåla pensionärer snokar jag hellre i mina egna hyllor på jakt efter något läsbart än jag köper dyra böcker i affärer. Bibliotek är det inte tal om ty de flesta böcker tröttnar jag på och glömmer i någon vrå i stället för att återlämna till kommunen. Förresten är jag rimligt säker på att hyllböckerna går att läsa eftersom jag tydligen gjort det tidigare utan att kassera dem.
Ofta klankar jag ner på Katia Elliot på SVT, men nu ska jag säga något snällt. Hennes insats i Agenda i söndags, när hon intervjuade Gunnar Strömmer och Karin Wanngård med anledningen av dödsskjutningen av 39-årige Mikael i Skärholmen, var mycket bra. Om hon säger något som jag gillar så blir jag genast mera vänligt sinnad.
Till skillnad från mig har du troligen djupa kunskaper i nationalekonomi vilket gör att du med dödsföraktet hos en mexikansk klippdykare kan kasta dig in i en debattartikel av finansministern om nationens ekonomiska tillstånd och sedan, som grädde på moset, mumla något insiktsfullt om att jodå, föralldel, så kan man nog lite förenklat se det hela, varmed du antyder att din egen analys är åtskilliga snäpp skarpare.
Jag växte upp i en högst ordinär arbetarfamilj, med en far som arbetade inom industrin och en mor som var hemmafru fram tills jag började skolan och som senare började jobba inom hemtjänsten. De var båda uppvuxna på landet och hade kärleken till småbruket och jorden med sig till det nya livet i stan. Något överflöd fanns det inte i vår familj – vi levde enkelt, fyra personer i en liten funkistvåa, åt enkel husmanskost i säsong och cyklade eller åkte buss när vi skulle ta oss någonstans.
Vad händer i byn när en missdådare och våldsverkare flyttar in? Byn begåvas med hans närvaro och konsekvenserna av hans närvaro, förstås. Men det händer inte så mycket mer. Alla känner honom och vet att de måste akta sig och sina tillhörigheter. Han må vara våldsam, men han kan inte gömma sig i anonymitet och blir därför alltid i ofarlig minoritet (om man inte råkar möta honom ensam på en skogsstig, förstås.)
Efter att jag flera gånger sett det filmklipp där en poliskvinna försöker tysta en medborgare som uttalar sig om gängkulturen, är jag så arg att jag har blodsmak i munnen. Rosenrasande, som man sa förr. Sverige är ett sjukt land. Svensk polis har inte bara ödmjukt överlämnat våldsmonopolet till de kriminella utan har dessutom mage att ta sig ton mot vanligt folk, när de öppnar munnen. Det är så oanständigt att jag måste bita ihop för att inte skriva något jag får ångra.
När ett nidingsdåd som det i Skärholmen för några dagar sedan inträffar, då den trettionioårige pappan Mikael Janicki (bilden) inför den tolvårige sonen blev så illa skjuten av gängkriminella barn att han strax avled av skadorna, reagerar det officiella Sverige på ett inövat sätt. Det handlar om att snabbt och övertygande manifestera sorg och deltagande, till exempel att partiledarna, i varje fall om de befinner sig i Stockholmstrakten, släpper vad de har för händer och låter sig transporteras till mordplatsen för att under lämplig tid delta i den allmänna sorgsenheten bland de representanter för allmänheten och de lokalboende som hunnit fram för att tända ljus och medverka i sorgearbetet.
Genom vår idiotiska och ansvarslösa asylpolitik har vi inte bara fått in runt en miljon människor från helt inkompatibla kulturer att hantera och försörja. Vi har även fått en lika stor mängd skattefinansierade anställda inom välfärden samt dito experter och tjänstemän inom olika organisationer som har till uppgift att möta de ökade och många gånger helt nya behoven och se till så att det går så bra som möjligt för de nyinflyttade, eller nyanlända som de kallas i Sverige.
Carin Götblad är en person som alltid intervjuas i samband med våldsamma händelser eftersom hon anses som en expert på området. Nu tar hon till orda i en intervju i DN, där hon säger sig önska ”en kultur där vi skämdes”.
Häromdagen blev en trettionioårig pappa ihjälskjuten inför sin tolvårige son i en gångtunnel i Skärholmen. Med rutinmässig säkerhet vidtog Sverige de anbefallda och intränade åtgärderna som gick ut på att situationen nu återigen under en sorgeperiod blivit outhärdlig (fast man, som det visade sig också denna gång, inte ville pröva några otestade metoder mot den våldsamma brottsligheten.)
Efter mordet i Skärholmen sprids nu ett filmklipp där en man ger uttryck för den växande vreden över den eskalerande gängkulturen. På filmen syns tydligt hur polisen försöker tysta honom men han ger svar på tal:
– Jag vågar stå upp! Jag tänker inte låta mig tystas av polisen! Det får vara nog nu!
Bilden till den här texten ger en rätt bra illustration av moderaternas politik efter valet 2023 och fram till nu. Arbetet började riktigt hyfsat men när man kom upp till högsta ledningen i en viss fråga, rätten att fritt få välja sitt kön, så gick allt åt helvete.
När frihetskämparna i Hamas den 7 oktober 2023 av en slump (genom Allahs försorg?) fick tag i skärmflygare och för första gången kunde ta sig ut från koncentrationslägret fick de se hundratusentals människor som dansade. Dansade! Inte undra på då att de blev så provocerade att de kände sig tvungna att skjuta ihjäl några stycken.
Det är budskapet i en föreläsning som hölls av Fjärde Internationalen-kommunisten Andreas Malm på Stockholms universitet i december förra året. Ett budskap som är helt i sin ordning och som absolut inte påverkar Malms lämplighet som lektor på Lunds universitet, enligt dekan Agnes Andersson.
För några dagar sedan publicerade ledarskribenten Erik Helmerson en (låst och ganska elak men angelägen) artikel om Folklistan där han bland annat jämställer listans valda ombud med ett antal oregerliga rättshaverister i en bostadsrättsförening.
Efter mordet i Skärholmen, och Magdalena Anderssons fiasko när hon försökte visa sig engagerad i folkets väl, ökar nu kritiken på sociala medier. ”Mitt förakt är oändligt”, skriver en användare på X.
Länge har de som förespråkat invandring också krävt anpassning, dvs att invandrarna skall ta sedan dit de kommer. Ofta har så skett. I många fall har anpassningen inte varit svår för de invandrare som kommer från ett EU-land eller annat angränsande land. I andra fall har det varit svårare.
I åratal har de skötsamma medborgarna anklagats för att avhumanisera kriminella. I själva verket är det de kriminella som avhumaniserat de skötsamma medborgarna. Nu låtsas politiker och mediefolk vara chockade över mordet i Skärholmen och hyckleriet känner inga gränser.
Journalister, programledare, opinionsbildare och en bred allmänhet på sociala medier har under det senaste dygnet deltagit i SM i floskler. Alla vann! Deras utsagor kan sammanfattas med:
”Fruktansvärt. Ofattbart. Sånt här [som återigen hänt] ska inte få hända! Hur mår, tänker, känner du? Mina tankar går till de anhöriga. En gräns har passerats. Otrygghet. Cyklade med sin 12-årige son. Mod. Civilkurage. Jag har swishat!”
Efter mordet i Skärholmen, där ett kriminellt gäng sköt en man i huvudet inför dennes son, hårdnar folkets ton mot de politiker som skapat det samhälle vi nu tvingas leva i.
DET GODA SAMHÄLLET 