Idag är det ett år sedan terrorgruppen Hamas utförde den enskilt värsta massakern på judar sedan andra världskriget. Till en början fördömdes dådet men mycket snabbt flyttades fokus från terrorn till Israels försvar av sina medborgare. Nu bidrar påven och katolska kyrkan till att ytterligare förminska den antisemitiska massakern.
Jag tillhör en grupp i samhället som anses ha ansvaret för nästan allt som är dåligt, nämligen vita, västerländska, heterosexuella män. Att just jag eventuellt inte personligen medverkat i alla de vita männens skändligheter sedan århundraden tillbaka befriar mig inte från någon del av skulden ty vita män döms efter principen ”en för alla, alla för en”. En vit mans synder ska inte bara straffas i tredje eller fjärde led, som i Bibeln, utan till generationernas slut. Dessutom sprids skulden som en neslig smitta från vit man till vit man. Obönhörligt infekteras alla utan undantag. Det går inte att komma undan skulden annat än på ett sätt som jag återkommer till.
Tusentals svenskar ägnar sig åt körkortsfusk, skriver Dagens PS. Men naturligtvis handlar det inte om svenskar. Det handlar om utomeuropeiska invandrare, som bor i Sverige men som åker till andra EU-länder och får sina körkort omvandlade till europeiska.
Vad händer med en stat som sätter en subjektiv moralisk kompass före demokratins lagar och regler? Om det talar den oberoende debattören Henrik Jönsson om i veckans videokrönika.
Hallo, ist es Herr Professor Doktor Freud? Aus Wien? Was für ein Glück, jag har verkligen sökt Herr Doktorn länge! Was sagen Sie? Sind Sie tot? Då är det ju inte så underligt att vi inte får kontakt. Är Herr Doktorn mycket upptagen eller kan vi prata en stund?
Nu är Svenska kyrkans skogsutredning klar och på Supermiljöbloggen skriver Leif Öster ett inlägg som sjuder av stolthet. Svenska kyrkan ska bli ”klassens ljus” på skog, menar han. Men han glömmer att nämna att den familjeägda skogen mår betydligt bättre än den som ägs av de stora skogsbolag av vilka svenska kyrkan är ett.
Principen att både äta kakan och ha den kvar är en ledande dogm för det svenska politikerväldet och det ledande byråkratskiktet inom svensk offentlig förvaltning. Om valet står mellan att lösa ett faktiskt existerande problem, till exempel den svenska skolans vikande resultat, och att göra en utredning om hur man eventuellt kan försöka lösa skolornas kompetensproblem i framtiden framstår det senare alltid som det mest attraktiva alternativet. Med sådana utredningar behöver man inte störa de högre byråkratskiktens administrativa ordning med något så jordnära och konkret som hur man lär barn att läsa. Man kommer i alla fall att ha gjort nya utredningar innan planeringen ska konfronteras med verkligheten i form av stökiga elever som inte kan multiplikationstabellen.
Det pågår ett krig mot yttrandefriheten och de som krigar är de som borde stå på barrikaderna för den. Det är i sanning en märklig tid vi lever i.
I denna märkliga tid kan man bli sedd som en god antirasist när man önskar vita människors död, och få anställning i universitetsvärlden.
Alla vet i dag vad som händer med jordens klimat. AI eller någon flitig räknenisse kan dagligen lätt räkna ut jordens medeltemperatur med en hundradels grad. Detta anses viktigt eftersom alla skall kunna avläsa om Parisöverenskommelsen kommer att uppfyllas eller inte. Vi ligger nu farligt nära +1.5 graders gränsen när diverse farligheter som tipping points kan inträffa!
Den katolska organisationen Opus Dei anklagas för trafficking och extremt utnyttjande av kvinnor. Minst 44 kvinnor, flera av dem unga, har hållits i slaveriliknande omständigheter, enligt åklagarmyndigheten i Argentina.
”Det finns många med svenska pass som inte borde ha något.” Det sa Jimmie Åkesson när han debatterade med socialdemokraten Magdalena Andersson i SVT:s Aktuellt.
Ända sedan 1999 har den högt älskade kanelbullen haft en alldeles egen festdag här i Sverige. Och även om man ibland kan sucka lite över alla matdagar som ploppar upp i almanackan så tycker jag ändå att kanelbullen är värd en egen dag. Den är liksom en del av vårt DNA. Än idag får doften mig att minnas mamma i sitt vita förkläde, när hon nynnande bakade ut sina fantastiska bullar för att jäsa på plåten.
Många frågar sig varför just Västerlandet – som nått en så häpnadsväckande grad av välstånd och trygghet jämfört med andra civilisationer – plötsligt ser ut att rusa mot sin undergång. Här är några vanliga förklaringar:
De två berättelser jag nu återger har båda samma besvärande budskap. Jag påstår inte att de skulle vara representativa för hur framgångsrika invandrare eller framgångsrika barn till invandrare ser på den svenska skolan. Hur det ligger till på den punkten har jag ingen aning om. Jag är bara bekymrad över att två av de två sådana människor med vilka jag diskuterat saken har likartade uppfattningar.
I åratal har det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd fått statliga bidrag för att sprida sin samhällsfientliga och antidemokratiska propaganda. Nu lägger de ner och det är naturligtvis mycket bra. Men det borde ha skett för länge, länge sen.
Carl Bildt ifrågasätts nu av folket, när han på sociala medier ger uttryck för djupt rotade fördomar mot Israel samtidigt som han uttrycker stark sympati för den muslimska världen.
I en känd psalm presenterade Johan Olof Wallin en spännande idé:
Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!
Det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd läggs ner. På sociala medier ses det som en seger för de demokratiska västerländska värderingarna.
En av de anställda på kärnteknikföretaget Studsvik utanför Nyköping har jobbat för det kinesiska kommunistpartiet. Det rapporterar TV4:s Kalla fakta.
Innan jag berättar om det som föranleder denna lilla krönika ska jag direkt erkänna att jag och min man har två ganska besvärliga hundar. Med familjen är de rara som lamm, men främlingar tycker de inte om, och det visar de högljutt. Det finns goda skäl till deras skepsis för båda två har haft det tufft tidigare i livet, men ändå. De är skälliga, jobbiga och framstegen tar tid trots att vi är en hundvan familj.
De är dock alltid kopplade och dessutom är den störste av dem en liten parvel på knappt 7 kilo så det är inga pitbulls vi talar om här. De är alltså inte särskilt svåra att hålla in och hålla i när de får för sig att omgivningen är ett hot.
Eftersom jag har anslutit mig till den marxistiska tumregeln att ”ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi” har jag mycket lätt att förklara Sverige. Vår härskande klass är politikerväldet (vilken skulle den annars vara – prästerna? arbetarna? kapitalisterna? – hö, hö; härskare är bättre än andra på att tillgodogöra sig gemensamma pengar så räkna hur mycket var och en av dessa kontrollerar av BNP så får du se).
När man försöker fördela skuld mellan krigande parter och därmed fastställa sina egna preferenser – om inte den frågan löser sig själv genom att man har speciella skäl som till exempel att vara medborgare hos den ena sidan eller ägare av lönsamma företag i den andra – verkar de flesta följa en beslutsregel som säger att man ska placera sina sympatier hos den sida som det är mest synd om. Det är visserligen ingen som säger sig följa någon sådan tumregel men om man lyssnar på debatter om de olika sidornas relativa förtjänster så upptäcker man att argumenten mest handlar om att understryka motståndarsidans omänskliga grymhet och oöverträffat barbariska läggning. Båda sidor hatar den andra för att den andra är så mycket mer skoningslöst brutal än den egna.
Den årliga apporten ”Svenskarna och internet” från Internetstiftelsen visar att historiskt få svenskar betalar för nyheter.
Det rådde en olustig stämning när jag klev på bussen i torsdags, på väg från mitt vanliga köpcentrum. Chauffören, en spenslig karl som såg ut att komma från något Medelhavsland, klev ut från förarhytten med siktet inställt på de bakre sätena. Alla kunde se att han var ursinnig.
Efter terrorledaren Hassan Nasrallahs död tonar skattefinansierade Rapport den 28/9 ner hans kriminella gärningar. Man visar istället ett långt inlägg där en annan terrorist beskriver honom som ett helgon
Den här helgen har gått i äpplenas tecken. Jag har fått mängder med fantastiskt goda äpplen av olika slag från en generös och supertrevlig DGS-läsare som ville dela med sig av sin härliga höstskörd. Så den här helgen har det kokats äppelmos och bakats äppelkakor i parti och minut. Jag inte tänka mig någon mer passande sysselsättning en helg som denna, när regnet vräkt ner mest hela tiden. Men har man hund så har man, så ett antal regnpromenader blev det också – plus en klimatkatastrof.
Sverige ska vara världsledande på ny teknologi och nya innovationer. Det är något som regeringen har bestämt i sin försvarsinnovationsstrategi, som främst kommit till eftersom det behövs civil innovation för att kunna ge försvaret den upprustning som behövs.
Det viktigaste som åtminstone under det senaste seklet har hänt i svensk politik – kanske ”i svensk historia” är ett bättre uttryck – har egentligen aldrig varit föremål för någon seriös diskussion bland eftertänksamma människor och långt mindre för partiledardebatter. Folkomröstningar ska vi inte ens tala om. Ändå har sakens innersta kärna varit ständigt närvarande i praktiskt taget allt som nationens sysslat med. Men den innersta kärnan har uppträtt i så lurig förklädnad att man inte förstått vartåt det hela ganska tidigt började barka.
I en artikel i Financial Times gör skribenten Janan Ganesh en av de där enkla men insiktsfulla observationerna som skiljer goda skriftställare från den normala typen av aftonbladsmurvlar som jag håller mig borta ifrån för att inte få eksem i hjärnan. Han påpekar att politikerföraktet, fast han inte använder ordet, på senare år lagt sig som ett kompakt, grått, muttrande moln över västerlandet vilket på statistiska grunder inte skäligen kan bero på att urvalet av tillgängliga politiker samtidigt försämrats över allt. Ganeshs tes är att det inte är politikerna som förändrats, utan vi medborgare och väljare.
Även om du inte vet vad den heter så har du garanterat hört den. Kanske i Vivaldis tappning – kanske i Jan Johanssons, på skivan Musik. La Folia, som först dokumenterades i mitten av 1600-talet, har använts i olika former av fler än 150 kompositörer.
