Den här artikeln är mest för nördar, dels för sådana, om de existerar, som är intresserade av min framväxande teori om vårt samhälles grundkonstruktion, det vill säga ett mänskligt samfund byggt av beståndsdelarna politikervälde, välfärdsbyråkrater samt välfärdsklienter (plus vårt samhälles motsvarigheter till indiernas kastlösa, det vill säga allmänna självförsörjande skattebetalare), dels för sådana som, liksom jag, tycker det borde ingå i den demokratiska allmänbildningen att veta exempelvis hur många människor som lever på välfärdssystemet.

För tio år sedan var migrantkrisen som mest akut. Jag har läst några av mina samtida texter för att påminna mig om stämningarna. Även om det kan vara svårt att nu föreställa sig opinionsläget så rådde ett slags karnevalsyra. Hösten 2015 kom det 9 000 migranter i veckan. Myndigheterna satte till alla klutar och gick upp i stabsläge för att klara krisen som framför allt bestod i att hitta tillräckligt med madrasser och andra förnödenheter för de nyankomna. I tidningarna markerades alla artiklar om det rådande tillståndet med vinjetten ”Flyktingkrisen”. På Centralen i Stockholm rådde närmast karnevalsyra när befolkningen vallfärdade dit med olika nyttiga presenter åt de tillresta.

Tänk dig att du vore en resenär från yttre rymden som gjorde ett kort stopp på Jorden för att äta en sjötungsfilé på Wedholms i Stockholm, som efter vad du hört håller interplanetär kvalitet. Då skulle du nog vilja ha en kort sammanfattning av de senaste hundra årens svenska historia att läsa medan du väntar på fisken.

Så inledde Lotta Edholm häromdagen en pressträff om en ny gymnasieutredning. Edholm är i egenskap av gymnasie-, högskole- och forskningsminister rimligtvis en av Sveriges mäktigaste personer, framför allt när det gäller det statligt finansierade danandet av det uppväxande släktet. Man skulle ha trott att det knappt skulle ha funnits en ståplats ledig när en så betydande makthavare inför folket ville presentera sina planer avseende ungdomens förkovran och därmed nationens framtid.

Till vår trygghet har vi medborgare i Sverige Riksrevisionen. Vi medborgare är revisionens uppdragsgivare vilket framgår av att revisionen lyder under riksdagen som ju består av våra egna aktade ombud. Själv är jag särskilt tacksam att Riksrevisionen, enligt ChatGPT, i sin effektivitetsrevision särskilt analyserar om statens insatser fungerar och ger resultat. Sådan kontroll gör att vi medborgare kan sova lugnt trots allt ont och upphetsande tal om offentligt slöseri från diverse rabulister.

Den här artikeln publicerade jag för över tio år sedan. Den handlar om hur Dagens Nyheter gjorde sig tlll språkrör för en italiensk-somalisk kvinna som anklagade oss västerlänningar för massutrotning av flyktingar som drunknade på Medelhavet och därmed också för brott mot mänskligheten.

För jättelänge sedan läste jag en rubrik i en lokaltidning som satte myror i huvudet på mig: ”Asta, 87, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det handlade om en gammal dam som bodde ensam i ett hus på landet och tydligen inte råd med mat eller saknade möjligheter att ta sig till handelsboden eller vad det var, jag minns inte.

Nyligen åt jag lunch med en begåvad muslim som visserligen var född i Sverige, men sa sig leva mest tillsammans med invandrade trosfränder. Han sa att han var rädd att rasmotsättningarna i Sverige skulle öka framöver.

År 1867 uppmärksammade Europas länder, skrev författaren Magnus Västerbro i Dagens Nyheter, en svensk svältkatastrof. Hungern var fruktansvärd, särskilt i Norrland. Året efter drabbades Småland och Blekinge. Européerna vill hjälpa till. ”Bidrag strömmar in från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, men även från Spanien, Portugal och Ryssland. Det bildas nödhjälpskommittéer i Bremen, Lübeck och Flensburg.”

Jag hade en förskräcklig mardröm. Högste Maktansvarige hade utsett mig till arbetsmarknadsminister.

För några månader sedan kom jag tillbaka från ett veckolångt besök hos en privat välgörenhetscentral i en slum i Fortaleza i norra Brasilien. Brasilianska slumområden – favelas – är inte att leka med. Den här heter Conjunto Palmeiras och har vid pass 40 000 invånare varav två, tre procent antas vara knarklangare och kanske 15 – 20 procent knarkare.

När man seglar och det knappt blåser något kan en femåring tillåtas leka skeppare. Han kan styra och ge order och mamma och pappa kan skratta när båten långsamt guppar åt fel håll. Under gynnsamma förhållanden kan allt tillåtas eftersom det inte gör någon skada.

Av omständigheter bortom min kontroll hamnade jag på en visning av Spectre, den näst senaste James Bond-filmen. Den var förskräcklig. Jag hade väl inte ägnat saken en tanke om det inte varit för de överflödande entusiastiska tidningsrecensionerna vid premiären. DN Kultur ägnade fyra panegyriska sidor på temana ”fullträff” och ”Pangrulle!” åt filmen.

Kanske har det hänt även dig att du i din sysslolöshet slötittat på YouTube där det finns mycket att se. Jag har exempelvis fastnat för militärparader, gärna med musik, där hundratals soldater marscherar i perfekt ordning och snirkliga mönster. Tyskarna och chilenarna, som tränat avancerade militära grupparader under tysk ledning allraminst sedan Kaiser Wilhelm II:s dagar, är särskilt vältränade och beundransvärda. Engelsmännen, ofta med säckpipor, är både anslående och excentriska. Till exempel kan en enskild soldat i leopardmantel och elfenbenshalsband tåga insprängd bland rödrockar, alla vandrande med taktfasta klackjärnssteg.