Visserligen går vetenskapen bevisligen framåt. Människor kan resa till månen, eller i varje fall till Thailand, och tandläkarbesöken är inte alls så plågsamma som när jag fick min första plomb. Men jag har en molande känsla av att mänskligheten, varmed jag menar folk som du och jag, inte lyckas förvalta våra otvivelaktiga ekonomiska framgångar. Det känns som om vi är eller gör oss fullt lika okunniga och förvirrade som någonsin tidigare. Hur kommer det sig att vi lyckas bekämpa sjukdomar som förföljt oss i hundratusentals år men inte klarar enkla saker som att integrera invandrare?

Frugan och jag har just avslutat en semestervecka på Teneriffa. Det var kallare än man hade kunnat hoppas och det tycktes inte säljas några tidningar på ön. Men man fick ett glas vitt vin för halva priset mot i Sverige. Hotellet ansåg att detta borde vara inspiration nog.

Den amerikanske science fiction-författaren Ray Bradbury (bilden), en av nittonhundratalets främsta skribenter, skrev år 1953 en berättelse som då ansågs överdrivet skruvad. Jag minns själv att jag frynte på näsan. I själva verket var novellen den kanske mest profetiska som världslitteraturen någonsin levererat. Den handlar om hur ett kollektiv efter en sorts demokratiskt samråd enar sig om att avrätta en misshaglig figur bara genom att med väldig gemensam beslutsamhet hata honom till döds.

På ett nästan förstulet sätt, liksom för att inte väcka uppmärksamhet, verkar det som om Tidöregeringen och dess medhjälparparti nu så här fem i tolv, det vill säga kort före riksdagsvalet, börjat strama upp sig i invandringspolitiken. Migrationsminister har gått i bräschen för så kallade tonårsutvisningar och blivit vederbörligen utskälld för det. Bara häromdagen kom finansminister Svantesson med en drös bidragsförsämringar som ska drabba nyanlända från nästa år. Efter ankomsten får dessa vänta i fem år med att få föräldrapenning, barnbidrag, sjukersättning, bostadstillägg och ett halvdussin andra bidrag som hittills utgått från dag ett (eller till och med retroaktivt såsom föräldrapenning avseende tid i hemlandet före ankomsten till Sverige).

Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.

För många år sedan arbetade jag i Indien. På den tiden var Indien känt som byråkratins förlovade land. Jag träffade några företagare som beskrev sin vardag och jag förstod att ryktet var sant. Allt var förbjudet. Eller rättare sagt: all förändring var förbjuden. Starta företag var förbjudet om inte en miljon villkor var uppfyllda, bygga hus var förbjudet annat än efter byråkratiska undersökningar som var så komplicerade att de egentligen aldrig kunde genomföras.

Efter ett tag förstod jag två saker om detta system.

På 1950-talet startade Barnängens Tekniska Fabrik, som bland annat tillverkade skönhetsmedel, en stilskola i Alvik utanför Stockholm. Den kallades Shantungskolan efter en produktserie som företaget nyss lanserat. Poängen med denna högre kosmetiska utbildning var att eleverna inte bara fick lära sig normala skönhetsorienterade färdigheter såsom ansiktsrengöring och peeling, dag- och kvällsmakeup samt lash lift, utan även grundläggande stil. Vad hjälper det att vara perfekt mejkad på ett flott party om man hela tid blåser bubbelgum och snavar på stilettklackarna?

En gång skrev jag en text, som fått många intressanta kommentarer, om att Jesus ställde oerhört höga krav på människorna och att kyrkan antagligen inte skulle ha haft några medlemmar, och därför vittrat bort, om prästerna ärligt vågat redovisa Jesu sanna budskap.

Antag att du under dina vidsträckta resor till oupptäckta länder hamnar i ett samhälle där alla människor en gång vart fjärde år samlas på en öppen plats för att utse en kommitté som under den kommande fyraårsperioden ska lösa samhällets alla problem. Att jag formulerar mig på detta sätt beror på att jag själv faktiskt råkat hamna i ett sådant samhälle.

I balett finns fem grundpositioner. Den första är hälarna ihop med fotbladen lätt vinklade utåt och armarna rundade […]

Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (bilden) är känd för sentensen ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”. I kriget handlar det, tror jag i alla fall, om att erövra och säkra fiendens landområden genom att döda eller skrämma bort fienden från hans territorier. Även politik handlar om erövring, men inte av mark, utan av problembeskrivningar, begreppsdefinitioner, rätten att fastställa vad som är rätt och fel, kort sagt av tolkningsföreträdet på verkligheten. Den politiska makten tillkommer det intresse som uppfattas ha den tillförlitligaste kartan över verkligheten och den mest övertygande uppfattningen om hur vi ska orientera oss.

Ett problem med marxismen är att den aldrig, ens för njutningen att fantisera, gjort några allvarliga försök att beskriva livet i det framtida, paradisiska samhälle den avsåg att bygga. Jag skriver inga recept för framtidens soppkök, lär Marx själv ha sagt. Sedan begränsade han sig några få rader om att alla, under kommunismen, skulle leva som engelska lantjunkare, jaga på morgonen, filosofera på eftermiddagen och dricka portvin på kvällen, ungefär så i alla fall.

Jag tycker själv att jag är rimligt insatt i hur det svenska samhället fungerar, men när jag hör ledande politiker och andra framstående människor resonera undrar jag ibland om jag överskattar mig själv. Jag kanske inte fattar någonting. Eller också är det dessa prominenta personer som inte begriper.

Bästa Det Goda Samhället,

Vi är många här i arabiska öknen som läser er blogg via de översättningar till arabiska som den i Sverige, särskilt i trakterna kring Tomtebogatan, så välkände herr Omar, boende i oasen Kaf, låter publicera i staden Djofs främsta nyhetsavisa – Ökenkuriren – i syfte att lära oss hur de intellektuellt mest avancerade tänkarna i Sverige ser på världen och tillvaron. Ni har säkert rätt i mycket ni säger, men på en viktig punkt har ni enligt min ringa mening mycket att lära, nämligen i frågan om sexuella relationer.

En av mina osäkra observationer är att historien går mycket fortare man tror. Det beror på att yngre människor är fler än äldre människor och därför utövar ett starkare inflytande på samhällsandan. Yngre människor har av naturliga orsaker inte upplevt så mycket samhällsförändring. När människan blir äldre upptäcker hon emellertid, till sin förvåning, att det under den tid hon kan överblicka skett stora saker.

En gång blev jag tillfrågad av Expressens dåvarande kulturchef, Maria Schottenius, numera på DN Kultur, om jag ville bli krönikör. Visst. Det var på den tiden när den offentliga sektorns intäkter motsvarade 60 procent av BNP.