Ett samhälle består av ett antal skrivna och oskrivna regler för hur den mänskliga samvaron ska gestalta sig, till exempel vad som gäller om man ingår äktenskap eller rånar en bank eller cyklar utan lyse i mörka natten. Alla dessa regler – även de oskrivna som till exempel att det skulle vara oartigt för män att ha annat än svarta skor efter klockan sex – ändras förstås över tiden, men under normala förhållanden endast långsamt och gradvis och efter moget övervägande.

Det måste ju finnas något annat än ukrainakriget att tänka på och därför ska jag nu, i serien ”svar på frågor du aldrig ställt”, förklara snabel-at, alltså @-tecknet.

Det finns två ofta sammanblandade teorier om hur byråkratier förhåller sig till sina budgetar. Det borde höra till skattebetalarnas allmänbildning att känna till dessa teorier.

En av de många filosofer som jag inte lyckats begripa är René Descartes, inbjuden av drottning Kristina till Stockholm för att sprida tidevarvets nya idéer och där avliden efter fyra månader, enligt egen uppfattning för att det var så kallt. (Att tidevarvet var isande bistert bekräftas av klimatforskningen och är välbekant för alla som hört talas om Tåget över Bält, en vattenväg som numera aldrig fryser igen.) Jag har inte ens förstått den paroll med vilken han försökte sammanfatta och tydliggöra sitt av samtiden så hyllade tänkande, nämligen cogito, ergo sum, det vill säga jag tänker, därför finns jag. Helt obegripligt, har jag tyckt.

För mina ögon ser konflikten mellan USA och Europa mest ut som ett äktenskapsgräl med hot om skilsmässa på grund av lång och varaktig söndring som under de senaste åren eskalerat. Bakgrunden är att Europa har påtvingats nya amerikanska män vart fjärde år. Dessa har med tiden blivit alltmer bekymrade över den europeiska partnerns attityder och beteenden, men eftersom amerikanska män är respektfulla mot sina hustrur har inga distinkta klagomål framförts annat än diskreta antydningar att Europa kanske kunde tänka sig att betala sin andel av försvarskostnaderna.

Debattkonsten har två alternativa huvudstilar. Den ena är att säga vad man tycker och sedan förklara varför man har rätt. Den andra är framföra sin egen tolkning av vad motståndaren hävdar och sedan säga att det är fel. Den andra stilen försöker jag undvika, utom när jag ska vara polemisk varvid slag under bältet är tillåtna. Men om debattmotståndaren faktiskt har något att säga, vilket då och då förekommer, så är det orättvist att argumentera mot den nidbild man själv skapat av motståndarens uppfattningar.

Med spekulativt lagda bekanta diskuterar jag ibland den eventuellt förestående revolutionen i samhällets självförståelse. Det handlar alltså om den härskande samhällsideologins fortlevnad. Står vi inför någon sorts ideologiskt idéskifte av seismiska proportioner?

I början av 1990-talet drabbades det offentliga Sverige av en politisk väckelse. Den drevs främst av moderater men engagerade även andra partier, inte minst socialdemokraterna. Några menar att den inspirerades av Thatchers och Reagans konservativa tänkande, men jag tror att den var mer hemvävd. Denna rörelse gick under arbetsnamnet ”privatisering”.

I novellen ”Hunden som inte skällde” visar Sherlock Holmes sin oslagbara detektivhjärna. Stjärnhästen Silverbläsen försvann plötsligt före ett viktigt löp – det heter ”löp” i galopp men ”lopp” i trav; glöm inte det när du går på Jägersro nästa gång – och hästens tränare hittades mördad. Det underliga var att ingenting hörts. Inte ens vakthunden hade skällt. Helt obegripligt, kort sagt. Men Holmes förstod varför hunden hållit tyst. Hästtjuven och mördaren hade varit någon som hunden gillade, nämligen hans ägare. Så var det problemet löst.

Svenska kyrkan är kanske den mest bigotta och förljugna av alla statsfinansierade rörelser vi har i Sverige. Så har det varit sedan Gustav Vasa nationaliserade den katolska kyrkan och därmed förvandlade den till ett villigt propagandaverktyg i sin egen tjänst. Efter nationaliseringen, varigenom alla präster blev statsanställda, hade kungen kraftfullast tänkbara indoktrineringsapparat, ty genom prästerskapet och dess söndagspredikningar, som nådde hela den svenska menigheten, kunde han tala rakt i örat på varenda svensk. I jämförelse med detta propagandamonopol är dagens konkurrensutsatta svenska statstelevision en svag och pipig röst.

Ursäkta att jag tjatar så mycket om mina åtta år på SIDA och UD men den tiden var mitt livs universitet. Det var där jag lärde mig hur vår tids vanligaste och mest framträdande organisationer fungerar, nämligen anslagsfinansierade myndigheter av olika slag, kort sagt den politikerstyrda offentliga apparaten (jodå, storföretag har många likartade drag, men där finns trots allt vinstmaximeringsprincipen som nyttig, korrigerande motkraft).

Jag har svårt att dela den entusiasm med vilken många samhällsbedömare indelar världen efter vad de kallar en höger- och vänsterskala och där inplacerar aktuella uppfattningar och värderingar. På det viset kanske de kommer fram till att alla som demonstrerar för Palestina tillhör vänstern och att alla som går på Dramaten med efterföljande supé, utom skådespelarna själva, är högeranhängare.