En av familjelivets konstituerande komponenter är middagen. Den inleds i de flesta familjer mellan klockan fem och klockan åtta och utgör, i välfungerande familjer, den lilla gemenskapens dagliga sammanträde där viktiga ärenden hanteras, till exempel hur julhelgens alla känsliga krav ska klaras så smärtfritt som möjligt och hur man ska få Fredrik, 10, att göra läxorna. I tidningarna skrivs mycket om hur viktigt det är med ett harmoniskt sexualliv (framför allt då mellan mamma och pappa) men jag tror att ett harmoniskt och välfungerande middagsliv är nog så betydelsefullt för den allmänna lyckan i samhället.

Under det senaste året har den nya amerikanska ideologin ”wokism” slagit igenom med skrämmande och våldsam kraft i USA. Vi svenskar borde inte vara förvånade ty wokism är inget annat än en lite mer högljudd och aggressiv variant av den svenska politiska korrektheten, PK-ismen, som har varit statsbärande svensk ideologi i ett par decennier. (PK-ismen uppträder även under artistnamnet ”värdegrunden”, ett av staten uppfunnet begrepp som knappt får några träffar av Google före 1990 vilket jag tolkar som att företeelsen då ännu inte hade utvecklats och tagits i bruk.)

Som jag redan har rapporterat fick jag i början av juli en mycket smärtsam skada i höger ben. Till en början kunde jag inte gå annat än i etapper om några meter i taget och då med käpp och hopkrummad som ett gem. Efter den korta transporten var den snälla frun framme med en stol som stadigt förflyttades i den oländiga färden. Så fördes jag femton meter från semesterhuset ned till motorbåten för vidare färd till bilparkeringen och därefter till sjukhusen i Uddevalla och Trollhättan.

Den ökända propositionen som brukar kallas mångkulturpropositionen antogs av en enig riksdag och går ur på att invandrare och minoriteter själva ska bedöma om de vill anamma den svensk kulturen och identiteten eller om de vill leva kvar i sin medhavda. Den som inte vill anpassa sig till svensk kultur ska via sina riksorganisationer kunna beviljas bidrag för att värna om ursprungskulturen.

Nästan varje dag träffar jag en person, ej sällan vit och manlig, som säger att han för det mesta knyter händerna i byxfickan när han lyssnar på den statliga radion eller ännu mer när han ser på den statliga televisionen. Då ler jag vänligt och konspiratoriskt mot honom för att visa att vi båda är medlemmar av motståndsrörelsen.

I trettiofem år har jag med tilltagande konkretion förklarat att Sverige styrs av ett politikervälde som en gång i tiden gjort ett acceptabelt jobb men som sedan 90-talet levat på historisk övertid och numera är till aktiv skada för nationen.

Jag tillhör den, som det känns, växande skara radioapparatsinnehavare som inte lyssnar på statsradions sommarpratare och som nästan skryter med denna avhållsamhet. Med det menar jag inte att alla statsradiopratare skulle vara dåliga, ty så är det inte, men inslaget av politiskt korrekta och värdegrundmässigt inställsamma tänkare är så stort att risken för att jag ska bli på dåligt humör om jag lyssnar är långt större än chansen att jag ska bli glatt förvånad över motsatsen.

Ju mer jag förstår vad kultur betyder – eller tror att jag förstår – desto mer upprörd och föraktfull blir jag av Mona Sahlins ord till ett turkiskt ungdomsförbund:

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.

Bitte Assarmo är på goda grunder upprörd över att den sommarpratande polisen Nadime Ghazale (bilden) med ursprung i Libanon anser att vita, infödda svenska män har fått allt gratis beviljat i det svenska samhället eftersom de till sin natur är inkvoterade i det svenska systemet medan sådana som han själv har fått kämpa för varje ynka framgång. Vita, svenska män är helt enkelt medfött privilegierade vilket är skäl nog att ge alla andra särskilda förmåner.

Sedan åtminstone fem år tillbaka har sjukvårdens varit svenska folkets viktigaste fråga enligt Novus. Politikerna har varit fullt medvetna om detta och ändå inte lyckats något annat åt sjukvården än att följa sina instinkter och plocka fram ett antal miljarder kronor (av dina och mina pengar) för att strö över verksamheten. Det har inte fått några mätbara effekter.

Att världen är så ond som den är kan man verkligen inte skylla mig för eftersom jag har ett ständigt lika konstruktivt sinnelag. Knappt kommer jag på ett problem så vill jag lösa det. Fort går det också, ritsch, ratsch, även om det förekommer att mina fiender, som nästan uteslutande är män, gör vad de kan för att sticka käppar in mina ständigt lika konstruktiva hjul.

På radio hörde jag en fasaväckade berättelse om 1600-talets häxjakter, särskilt i Ångermanland omkring 1675, där vid ett tillfälle omkring 75 personer, mest kvinnor, halshöggs och brändes för häxeri. Under en åttaårsperiod kring 1670 tog man i Sverige livet av nästan 300 häxerianklagade.

En del saker går det med insats av avsevärda resurser att forska kring och förhoppningsvis få goda resultat. Till exempel har batteriforskningen på senare år kommit fram till bättre metoder att tillverka mer långlivade batterier som låter elbilar gå allt längre mellan tankningarna.

Dan Korn är en av de svenska samhällsdebattörer som jag sätter högst. Men den 11 juli verkade han, troligen av missriktad snällhet, ha hamnat fel i en betydelsefull politisk fråga.

Korn exemplifierar med begreppsparet tiggeri/tiggare. Han ogillar tiggeri men ger ibland pengar till tiggare:

Det är först på senare tid som Sverige börjat fundera på Sverigebilden. Med detta Sverige menar jag inte folk som du och jag som inte kan påverka saken annat än om just vi vinner ett antal OS-guld eller blir världsbäst i någon kocktävling. Jag menar i stället dem som har kontrollen av Sverigebilden i tjänsten, till exempel befattningshavare inom Svenska Institutet som snabbt fått Sverigebilden på sin att göra-lista.

Poetens och filosofens Thomas Thorild bevingade ord på Uppsala universitetet om det är större att tänka rätt än att tänka fritt har satt myror i huvudet på generationer av studiosi, mig till exempel. När jag doktorerade i ekonomisk historia i Uppsala var det självklart för mig att fritt var större än rätt. Rätt kunde ju vem som helst ha; det var ju bara att slå upp i facit, men fritt kunde inte sökas i lexikon utan krävde både särskild talang och Guds välvilliga medverkan.

Själv vill jag med kraft ta avstånd från den uppfattning om samtidens ideologiska strider som avslöjas i rubriken (som jag skrivit själv). Höger och vänster är inte längre särskilt relevanta begrepp. En annan och bättre formulering vore ”Är det populismen (tänk Trump) eller PK-ismen (tänk Märta Stenevi) som på senare år blivit alltmer extrem?”. Men eftersom gamla begrepp, som tidigare faktiskt fungerade, har blivit alltmer flytande tvingas man uttrycka sig lite konturlöst och obestämt. Snart kommer tidsandan att stabilisera sig i mer ordnade former, hoppas jag, och då blir det lättare att förstå vad folk säger.

Sommarferierna brukar frun och jag tillbringa på en ö i Bohuslän söder om Fjällbacka. För fyra dagar sedan fick jag plötsligt infernaliskt ont i högra höften. Efter ett dygn stod jag inte ut och beslöt att begära hjälp av Västra Götalands landstingsregion. Det finns två sjukhus på sex respektive åtta mils avstånd, dels i Uddevalla och dels i Trollhättan samt några vårdcentraler här och där.

Eftersom jag har varit av staten anställd och lönegradsinplacerad och därmed legitimerad framtidsforskare så vet jag en hel del om Sveriges framtid. Framtidsforskning går i normalfallet till på det sättet att man drar ut existerande trender och därför känns det tryggt och evidensbaserat att använda den metoden för den aktuella framtiden.

Häromdagen skrev jag en text om att staten måste sätta sig i respekt för att ordningen i nationen inte alls ska vittra bort. Att sätta sig i respekt, förtydligade jag, betyder att använda den statliga våldsapparaten, i första hand polisen, till att slå ned missdådare med sådan kraft att luften går ur dem och de, åtminstone tillfälligt, ber om nåd. (Strax efter det att jag publicerade texten inträffade motsatsen till min rekommendation, nämligen att buset sköt ihjäl en polis i Göteborg, i stället för att polisen gav buset på skallen.)

De förra två hoten mot friheten förkroppsligades i första och andra världskriget och nästa hot, som nu tornar upp sig allt mörkare och mer åskmolnsaktigt, är PK-ismen eller wokeismen som ideologin eller kanske religionen kallas i USA.

Jag har i sex år eller mer på denna sida tjatat om att vår tids samhälleliga huvudmotsättning står mellan å ena sidan det PK-istiska politikerväldet med vidhängande offentliga välfärdsapparat och å den andra den i Sverige helt oorganiserade gruppen av sunt förnuft-inspirerade nettoskattebetalande medelklassare. Det som förvånar mig är att ingen annan tycks se skärpan och förklaringsvärdet i denna tolkning men jag får trösta mig med att det säkert kommer andra tider.

Det är lätt att vara teoretiker. Exempelvis skrev jag häromdagen en text om att stat och polis när det gäller brottsbekämpning måste välja mellan å ena sidan Hobbes-doktrinen från 1651 som går ut på att en förskräcklig statlig våldsapparat, som Hobbes kallar Leviathan, aggressivt ska skrämma buset så att ingen törs ens tänka på brott och å den andra sidan Dan Eliasson-paradigmet som bygger på tanken att polisen ska göra sig kompis med buset och vinna dess förtroende.

Vem som helst fattar vilken metod som är den rätta. Men nu visar det sig att det är svårare än man tror eftersom allt hänger ihop.

Det finns en mycket enkel logik i två steg enligt vilken demokratin troligen gör slut på sig själv.

Det första steget börjar med att allmän rösträtt införs. Om man ställer upp hela den röstande befolkningen efter ekonomisk ställning – ja, jag vet att det är ett komplicerat begrepp, det kan betyda inkomst eller förmögenhet eller andra saker, men strunt i det nu – så kommer det alltid att finnas 51 procent som har det sämre ställt än de andra. Före den allmänna rösträtten fick dessa 51 procent höra att de gärna fick bli rikare men då skulle det ske genom att de jobbade mer, utbildade sig och fick bättre jobb eller blev framgångsrika företagare. I vilket fall som helst fick de greja sina framsteg på egen hand bäst de kunde.

Den som läser och förstår följande tre meningar av debattören Mats Skogkär i Bulletin får antingen en aha-upplevelse eller sina värsta fördomar om svensk politik bekräftade:

En fortsatt rödgrön regering ledd av Stefan Löfven och uppbackad av Vänsterpartiet och Centern är inte vad Sverige behöver. Det är inte den bästa lösningen, eftersom en sådan regering inte skulle föra den politik Sverige behöver. Men det är en lösning.

Polska arbetare är enligt min erfarenhet starka, vänliga och mycket flitiga och skiljer sig fördelaktigt från svenska arbetare särskilt när det gäller flit. Det känns som om polackerna skyndar sig mellan arbetsuppgifterna. Knappt har de slutat rensa ogräs förrän de ger sig på gräsklipparen och trimmern. Svenskarna hittar i allmänhet något annat viktigt att göra som oftast involverar deras mobil.

Med morgontidningen följde ett reklamblad där olika mer eller mindre statsfinansierade organisationer fick annonsera om sig själva. Två på något vis sammankopplade organisationer som heter Hjärnkoll och Stockholms NSPH anser att vi ska ”Våga prata om psykisk ohälsa” och börjar så här:

Jag är en fysiskt feg människa så om jag efterlyser mer våld så är det inte för att jag personligen har lust att slå någon på käften. Men Sverige behöver en statlig våldsmakt som skrämmer folk till underkastelse och lydnad. Det räcker inte med att våldsmakten visar upp sina våldsinstrument för att bli tagen på allvar. Den måste också bruka dem för att sätta sig i respekt.

Rudyard Kipling dog 1936 vid 70 års ålder. Dessförinnan hade han skrivit storverk som Djungelboken och Den Vite Mannens Börda, tagit emot Nobelpriset men tackat nej till att bli Storbritanniens poeta laureatus, det vill säga hovpoet. Samtiden ansåg honom för ett geni. Om han bara inte varit död så hade jag bjudit in honom till ett samtal på YouTube.

Mina första riktiga jobb – jag räknar inte med skollovsjobb som julbrevbärare och pommes frites-kokare – var i statens avdelning för u-landsbistånd. Det var trevligt och intressant på alla sätt och jag hade kloka och välutbildade kollegor. Men en sak slog mig. När verket skulle göra sitt anslagsäskande inför kommande budgetår mörknade världen. Det fanns ingen gräns för det internationella elände som myndigheten hade fått på sin lott att hantera. Därför behövdes det ökande anslag.

För ett tag sedan skrev jag en krönika om att Sverige har fel sorts folk i politiken. Jag sa att vi borde ha folk med livserfarenhet och handlingskraft i de valda församlingarna. Lite på skoj föreslog jag att vi borde fylla riksdagen med ICA-handlare.