Fakta ligger på bordet och alla är medvetna om dem. Kriminaliteten är värre än någonsin och verkar bara tillta. Folk blir rädda och törs inte röra sig fritt som förr i tiden (förr i tiden betyder för fem år sedan och tidigare). Bekymrade och kreativa medborgare kommer med förslag: sänk beviskraven, stäng gränserna för invandring, strunta i de juridiska finesserna, förläng straffen och låt den tredje domen för vilket brott som helst ge minst tio års fängelse, upphäv medborgarskapet för nysvenskar som begår brott inom fem år, utvisa hela familjer om någon familjemedlem blir dömd.

När politiker griper in för att lösa problem används de två redskap de har i sin låda, nämligen regler, det vill säga lagar och andra föreskrifter, och pengar, som kan omvandlas i tjänster, byggnader, vägar etc. Det känns som om samhället gradvis blir alltmer komplicerat medan detta pågår (även om användningen av IT till stor del döljer graden av komplexitet eftersom så många interaktioner sker osynligt i bakgrunden – men tänk dig bara att varje datakörning vore en blankett så inser du att Sverige vid det här laget ljutit stämpel-, register- och arkivariedöden). Möjligen är detta en sociologisk järnlag.

Vid det här laget vet alla att Afghanistan är ett korrupt land och att de satsningar som västerlandet gjort under tjugo år försvunnit genom olika slags bestickning. Men det där med mutor och underslev är mycket mer komplicerat än man kanske anar.

Många okunniga människor typ Mona Sahlin har hävdat att Sverige inte har någon särart eller svensk kultur. På samma tema har feministerna hävdat att svenska män har samma grovt kvinnofientliga attityd som alla män i hela världen enligt principen ”samma talibaner här som där”.

När något så oväntat och obehagligt händer som att talibanerna på nio dagar övervinner västvärldens samlade militära krafter och västvärlden med svansen mellan benen flyr för sina liv från Afghanistan blir man nästan tvungen att reflektera. Hur kunde det gå så här? Och när man sedan reflekterat en stund kan man inte annat än undra om det hela inte var ödesbundet. I varje fall undrar jag det. Kunde utfallet ha blivit något annat?

För ungefär fyrtiofem år sedan hade jag förmånen att som Sida-anställd vikariera för någon annan Sida-anställd ett tag i New Delhi. Jag gillade och vämjdes av Indien. Jag gillade att bo några dagar på ett hotell i nedre Himalaya. Dit reste de som hade råd att anse hettan i Dehli outhärdlig. Man serverades early morning tea av en två meter lång sikh i vit uniform med rött skärp och röd turban klockan sex på morgonen.

En vän till mig som är begåvad och erfaren nog att se klart är naturligtvis bekymrad över nationens framtid. Jag ser inget hopp någonstans, säger han. Det beror på att våra hjärnor är felprogrammerade.

Vad menar du? frågar jag.

Det räcker egentligen med ett enda ord för att du ska förstå, svarar han.

Vilket ord? undrar jag som inte förstår ett dugg.

Brottsförebyggande rådet har som bekant nyligen kommit fram till att utlandsfödda från vissa ursprungsländer är mer kriminella än inrikes födda av inrikes födda föräldrar och att den mest brottsbelastade av alla undersökta grupper i Sverige är inrikes födda till utrikes födda föräldrar. Sedan ägnar sig Brå åt ett tjugotal sidor i Rapport 2021:9 åt att fundera över vad detta kan bero på och kommer fram till att det inte finns någon ”enkel förklaring till överrisker för brott” och att det behövs ”fortsatt forskning”. (Har man någonsin sett en offentlig utredning inom det sociala avslutas på annat sätt än med begäran om mer forskning?)

Jag har gjort en observation vars sanningshalt är osäker men som känns viktig om den faktiskt skulle vara sann. Det handlar om en av mig påstådd avgörande skillnad mellan vad staten gjorde för hundra år sedan och nu.

Enligt en konsultrapport från Göteborgs kommun – som verkar ha publicerats flera gånger tidigare men det må väl vara hänt eftersom innehållet är intressant – råder en tystnadskultur i kommunen. Tystnadskulturen går ut på att kommunens tjänstemän inte törs rapportera om trakasserier de utsätts för i tjänsten, till exempel hotelser från en socialbidragstagare som blir nekad tilläggsbidrag. Tjänstemännen är rädda inte bara för att bidragstagarna ska förverkliga sina hot utan också för att tjänstemännens kommunala chefer, som inte vill erkänna problem som förnekas av ledande PK-ister, ska ta avstånd från de utsatta underlydande och förvägra dem olika förmåner i tjänsten. Ungefär så har jag förstått det.

Liksom det i familjer kan finnas saker som man inte talar om, inte nödvändigtvis för att de skulle vara skamliga utan bara för att allt inte mår bra av att dryftas, så finns det i samhället förhållanden som inte diskuteras. (Detta är egentligen inte konstigare än att folk inte drar ned brallorna och visar rumpan på Stureplan trots att inga skumma hemligheter därmed skulle avslöjas.) Ändå döljs därigenom fakta som kan vara nödvändiga för förståelsen av hur folk beter sig.

Det som hände i Afghanistan i början av augusti är helt obegripligt om man betraktar det med de västerländska glasögon vi med så stor framgång använt sedan länge – där länge betyder sedan drottning Victorias av England tid eller i varje fall sedan andra världskrigets slut. Det västerländska världssamfundet administrerat av USA har nu emellertid åkt på mer stryk än vi trodde var möjligt. Vi har i tjugo år ägnat oss åt att med gemensamma krafter bekämpa Afghanistans talibaner för att skapa demokrati och installera mänskliga rättigheter, till exempel flickors rätt att gå i skola. Över fyrtio västländer har varit inblandade i detta nationsbygge. Sverige har varit en framstående deltagare. Vi har haft ett halvt tusen soldater på plats och Afghanistan har varit det största mottagarlandet för svenskt bistånd. Talibanerna tillintetgjorde oss på lite mer än en vecka.

Birgitta Sparf skrev häromdagen att Sverige är ”en failed state på spikrak väg mot totalt sammanbrott”. ”Failed state” och ”sammanbrott” kan jag hålla med om, men inte ”spikrak”.

Vad göras skall är allaredan gjort. I herredagsmän, resen inte så fort!

Så beskriver Carl Grimberg i Svenska folkets underbara öden de utrop med vilka bönderna mötte herremän på väg till 1686 års riksdag i Stockholm. Karl XI hade gradvis tagit makten från adeln och gjort sig enväldig. Bönderna som gärna såg att adeln näpstes passade på tillfället att håna sina herrar för att de förlorat kontrollen över riksdagen. Poängen var att de reguljära beslutsfattarna hade blivit omkörda av en som hade mer handlingskraft och eld i baken, nämligen kung Karl.

Om du vill ha en genomarbetad och troligen vederhäftig utvärdering av den svenska coronastrategin så har Statsvetenskaplig tidskrift just kommit ut med en rapport på 598 sidor skriven av 34 akademiska forskare från olika lärosäten. Det är nog inte så sannolikt att dessa skulle ha missat någon betydelsefull statsvetenskaplig aspekt av frågan.

Som daglig textförfattare tycker jag att jag måste säga något nytt varje dag för att inte tråka ut eventuella läsare. Men jag har upptäckt att det i hela Sverige sammantaget inte presenteras en ny idé vareviga dag – leta själv så får du se – så sannolikheten är just jag skulle välsignas på det sättet är försumbar.

Den femtonde augusti föll Kabul och därmed hade talibanerna gjort sig till herrar över Afghanistan. Situationen var besvärande inte minst för Sverige. Sverige hade deltagit militärt med femhundra man under tjugo år. Vi var i krig och talibanerna var våra fiender som alltså nu hade vunnit kriget. Afghanistan var det största mottagarlandet av svenskt utvecklingsbistånd med runt en miljard kronor om året varav 200 miljoner till Svenska Afghanistankommittén (SAK) som med närmare 6 000 lokalanställda liksom skött det svenska biståndet på entreprenad.

Så vad ska Sverige göra nu? Det finns två extremlösningar plus ett antal däremellan.

En vän bjöd på lunch och ville diskutera ett viktigt ämne.

• Vet du varför vänstern alltid har det psykologiska övertaget i alla politiska diskussioner? frågade han.

Jag svarade med min i sammanhanget rätt ovidkommande käpphäst att det inte handlar om vänster och höger utan om PK-ister och nettoskattebetalande medelklassare. Då såg han medlidsamt på mig och sa att det är enklare att säga vänster och höger och att han tänkte fortsätta med det.

Det finns en i Sverige kvarhängande drift hos kloka och politiskt intresserade människor att tolka allt som sker i samhället som ett resultat av socialdemokratiskt inflytande. Denna uppfattning är naturligtvis inte gripen ur luften eftersom socialdemokratin har varit den ledande politiska kraften under hundra år och väl fortfarande är det även om rörelsen sedan den händelse som visas i bilden går åt ett annat håll.

Ett av de stora mysterierna med den afghanska situationen är att alla tycks ha blivit tagna på sängen av talibanernas maktövertagande. Den första stora afghanska staden föll i talibanernas händer den nionde augusti och den sista, Kabul, kapitulerade mindre än en vecka efteråt. Afghanistan blev talibanernas nästan utan strid.

Sverige styrs som bekant av ett politikervälde som hämtar sin legitimitet i en nationell myt om att vårt land är en humanitär stormakt som bättre än andra länder vet hur sociala myndigheter kan lyfta människor ur svaghet och misär och skapa ett gott samhälle. Vad vore det för särskilt med det officiella Sverige om föreställningen om Sveriges unika förmågor inte kunde upprätthållas? Det är detta den ängsliga omsorgen om den internationella ”Sverigebilden” handlar om.

Med tanke på hur mycket utbildning jag med godkända betyg genomgått i livet så borde jag vara säkrare på mig själv. Man väntar sig att en person med fyra betyg i nationalekonomi från en fin skola och en nästan färdig doktorsexamen i ekonomisk historia – ett jobb kom emellan – från en annan fin skola plus en hel del annat akademiskt bråte skulle kunna ge snabba och klara svar på frågor om en optimal räntebana för framtiden och sådant där som skickliga ekonomer fattar beslut om hela dagarna. Men så är det inte med mig. När det gäller ekonomi, särskilt om det handlar om mer komplicerade saker än att läsa av saldot på mitt bankkonto, begriper jag mycket litet.

”Om du visste, min son, med hur ringa visdom världen styres”, lär Axel Oxenstierna (bilden) ha sagt till sin son Johan när sonen skickades för att förhandla om westfaliska freden. Bra idé. Det betyder att om världen inte uppför sig som vi tycker att den borde uppföra sig så är det mer sannolikt att det beror på att någon eller några har missförstått och klantat sig än att de med vilje och list styrt tingen till din och min nackdel.

Min tolkning av historiens allmänna utvecklingsprincip är att det tid som oftast uppstår något nytt som till allas häpnad på sikt visar sig vara bra för människorna fastän de inte från början fattat det. 1700-talets begynnande industrikapitalism kan vara ett exempel. Det etablerade samhället gjorde motstånd mot nydaningar som systemet krävde, exempelvis upphävandet av skråväsendet och slaveriet. Men materiens krav är hårdare än det mänskliga tänkandet så snart kommer det flexibla och nytänkande filosofer och förklarar varför det nya är mycket bättre än det gamla. Så skapas modernare ideologier och tänkesätt.

För ett tag sedan skrev jag om ett av demokratins mysterier, nämligen att de fattigare 50 + procenten, som definitionsmässigt befinner sig i majoritet, inte utnyttjar sitt demokratiska övertag för att skinna de rikare 50 – procenten. Tendenser har väl förekommit men aldrig med någon verklig beslutsamhet och övertygelse. Hur kan sådan återhållsamhet förklaras?

Cementhistorien i Slite, där Mark- och miljööverdomstolen har förbjudit fortsatt kalkbrytning av miljöskäl, väcker inte bara ondsint hån i mitt sinne utan även en tilltagande oro för vad som kan hända om världens länder tar IPCC och Parisavtalet på allvar och verkligen försöker genomdriva statliga initiativ för att rekonstruera världens samlade produktionsapparat med tillhörande livsstil.

Det har hänt mycket i Sverige på ett halvsekel och jag har ibland gett mig in i skeendet för att, som jag trott, försöka hjälpa till att ställa till rätta, ibland för att bara betrakta och försöka förstå vad som pågår.

Om man tar allt som skett i Sverige – jag begränsar mig till Sverige för annars så blir det så komplicerat – och lägger i en stor kastrull och kokar tills utvecklingstendenserna framträtt och reducerats till sin mest grundläggande essens så noterar man tydligt att det handlar om obändig centralisering.

Plötsligt slår mig en banal fråga som jag – och många andra, men nu handlar det inte om att förringa min egen skuld – borde ha ställt mig för länge sedan. Det har att göra med Sveriges relativt nyskapade sociala problem exemplifierade av sådant som gängkriminalitet, utsatthet, bidragsberoende och bråk i skolan. Den banala frågan är hur dessa obehagliga företeelser har kunnat uppstå. Eller mer tillspetsat: vem är skyldig, vems är felet, vem borde ha någon sorts straff eller i varje fall reprimand för tillståndet?

IPCC har just kommit med sin sjätte Assessment Report (AR6) om klimatförändringar. Den förra bedömningsrapporten kom för sju år sedan. Jag har studerat AR6 i några timmar – vilket inte är mycket med tanke på att jag knappt vet något om ämnet och att skriften har 3 949 sidor – för att se om jag kunde dra några åtminstone för mig själv nyttiga slutsatser. Jag kanske kunde det.