När ett nidingsdåd som det i Skärholmen för några dagar sedan inträffar, då den trettionioårige pappan Mikael Janicki (bilden) inför den tolvårige sonen blev så illa skjuten av gängkriminella barn att han strax avled av skadorna, reagerar det officiella Sverige på ett inövat sätt. Det handlar om att snabbt och övertygande manifestera sorg och deltagande, till exempel att partiledarna, i varje fall om de befinner sig i Stockholmstrakten, släpper vad de har för händer och låter sig transporteras till mordplatsen för att under lämplig tid delta i den allmänna sorgsenheten bland de representanter för allmänheten och de lokalboende som hunnit fram för att tända ljus och medverka i sorgearbetet.

Häromdagen blev en trettionioårig pappa ihjälskjuten inför sin tolvårige son i en gångtunnel i Skärholmen. Med rutinmässig säkerhet vidtog Sverige de anbefallda och intränade åtgärderna som gick ut på att situationen nu återigen under en sorgeperiod blivit outhärdlig (fast man, som det visade sig också denna gång, inte ville pröva några otestade metoder mot den våldsamma brottsligheten.)

För några dagar sedan publicerade ledarskribenten Erik Helmerson en (låst och ganska elak men angelägen) artikel om Folklistan där han bland annat jämställer listans valda ombud med ett antal oregerliga rättshaverister i en bostadsrättsförening.

Själv tror jag som sagt att det finns en koppling mellan staten och klimatindustrin. Med klimatindustrin menar jag hela den apparat av människor, institutioner, lagar och andra regler som under de senaste decennierna byggts på tesen att människans utsläpp i atmosfären av framför allt koldioxid hotar att höja jordens temperatur på ett för människan skadligt sätt. Ingen vet säkert om denna filosofiska grund på vilken klimatindustrin vilar är långsiktigt hållbar men det spelar ingen roll för industrins utveckling. Det räcker med att tillräckligt ekonomiskt välförsedda intressen tills vidare oroar sig tillräckligt för att sätta av resurser för systemets underhåll – vilket framför allt betyder ersättning för personal – och vidare utbyggnad.

Människan har, vad jag tyckt mig kunna iaktta, utvecklat två väsensskilda metoder att trassla sig fram i tillvaron. Under minst femhundra år har dessa metoder, för det mesta under gemensamma konflikter, kämpat om herraväldet över tänkandet.

Självklart talar jag om kampen mellan det religiösa och det vetenskapliga synsättet. Många menar, på ömse håll, att den matchen är avgjord med den egna sidans otvetydiga seger.

Med alla krig som omringar oss har jag inte kunnat undvika att observera att krigföring är en tekniskt avancerad verksamhet. Om exempelvis artificiell intelligens kan användas för att döda fler fiender så gör man det. När jag läst om pågående krig, särskilt kriget i Gaza har det slagit mig att IDF, den israeliska armén, tycks göra flitigt bruk av AI. (Läs mer i den israeliska tidningen + 972.

Lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall

Förr tiden, det vill säga innan staten år 1972 äntligen gjorde slag i saken genom att formulera tydliga regler för hur människors könstillhörighet ska kunna fastställas på ett hållbart sätt, så var det mycket människan inte kunde förstå. Från och med detta år började emellertid dittills oanad ordning och reda att bringas över hela könsfrågan exempelvis genom att individernas könstillhörighet och därmed könsidentitet kom att slutligt fastställas genom registreringar och ändringar i folkbokföringen i enlighet med ett väl genomtänkt system.

Förr i tiden – när folk i egenskap av redaktörer eller arbetsgivare betalade för mina texter – var jag mycket mer petnoga med ordföljder, semikolon och annat sådant som lätt kunde bli fel i utskriften. Numera har jag blivit mer tolerant inför mina misstag eftersom texterna ändå är gratis och den som läser betaltexter i dagliga tidningar ändå tvingas vänja sig vid slarv. (The Wall Street Journal är ett beundransvärt undantag. Om svenska journalister ville följa den tidningens höga föredöme så lovar jag att inte släppa ett enda jävla stavfel över bron.)

Paulina Neuding, ledarskribent på Svenska Dagbladet, är en av dem som under decennier ihärdigast beskrivit svenskarnas rasistiska tendenser. Rasistiska? Vet vi inte genom mängder av undersökningar att svenskarna är mer toleranta än nästan alla andra och att den rasism som förekommer i nationen nästan uteslutande gror i grupper av invandrare och riktas mot svenskar?

Richard Sörman skrev nyss en krönika där han i en recension av en nyutkommen debattbok ställde den utmanande frågan varför svenska universitet och högskolor är så dåliga. Ännu mer utmanande är kanske att varken Sörman eller författaren till den recenserade boken om det högre utbildningsväsendets oduglighet inte besvärar sig med att föreslå några lösningar. ”Det är kanske symptomatiskt”, säger Sörman, ”jag är nämligen inte så säker på att det finns några sådana”.

Försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén (bilden) har den andra april skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter. Eftersom jag har decenniers erfarenhet av att tolka myndighetschefers debattartiklar i exempelvis Dagens Nyheter tänkte jag att den här artikeln är väl som alla andra, närmare bestämt en påminnelse om att myndigheten behöver mer pengar (ofta för att de är på väg att gå in i väggen eller i övrigt snart går på knäna).

Jag råkade se en bild av kirurgisk spetsteknologi från femtonhundratalet där en medicinsk expert skulle göra hål i skallbenet hos en patient – det kallas att trepanera – för att avlägsna en sten i hjärnan som antogs göra patienten vansinnig. Jag kom genast att tänka på vår tids åtgärder mot global uppvärmning. Det som i min fantasi kopplade den femhundraåriga kirurgin till dagens miljöpolitik visade sig vara ett antal uppenbara likheter.