En av de märkvärdigaste, mest vällyckade men samtidigt oslagbart kontraintuitiva insikterna som människan någonsin prövat på sig själv och sitt samhälle är tanken att de gemenskaper utvecklas bäst där ingen statlig myndighet ens försöker styra tingens ordning utan allt får förändras lite som det behagar enligt parollen laissez-faire som först formulerades av franska sjuttonhundratalsfilosofer men fick sitt internationella genombrott genom insatser av sådana som Adam Smith.

Dagens Nyheter har en krönikör som heter Alex Schulman som jag aldrig brytt mig om att läsa eftersom jag har haft… ja, fördomar mot honom. Men så läste jag en text (19 februari) och upptäckte att hans fördomar är mina. Liksom jag tycks han hela tiden söka efter tydligare sätt att formulera det förakt en vanlig människa måste känna inför samtidens enfald och bristande ansvarskänsla.

Addis ligger två och en halv kilometer ovanför havsytan vilket är illa nog eftersom som alla bussdäck är blankslitna i dessa trakter, något som jag särskilt betänkte på den sista branta sträckan tre mil från bergen en kilometer i höjdriktning ned till Massawa. En passagerare hade med sig tjugo bångstyriga getter för vilka han skulle köpa en brud. Getter har en tendens att stångas vilket gör att man måste binda dem varvid de i stället övergår till gälla bräkningar som stör mitt envetna och skräckslagna stirrande i golvet.

Kapitalister lyckas inte alltid i sitt uppsåt att ”ständigt ackumulera”, det vill säga spara och investera, som Karl Marx ironiskt formulerade vad han ansåg vara ”lagen från Moses och alla profeterna” för rika människor. (Notera att Marx, som själv var jude, kostade på sig att sprida retsamma kommentarer om sitt folk. Om tidevarvet varit lika politiskt korrekt som vår moderna epok så hade den store ekonomen troligen blivit avplattformerad och hela hans lära kanske fallit i vanrykte – särskilt om det kommit ut bland tidevarvets suffragetter och MeToo-anhängare att Karl bedragit sin fru baronessan Jenny – bilden – och fått barn med familjens piga.)

Jag har tänkt en del på FN:s mänskliga rättigheter sedan jag nyligen skrev om dem. Jag gillar inte det där med att miljardtals människor, enligt artikel 24 i rättighetsdeklarationen, skulle ha rätt att be mig om betald semesterledighet och att jag, eller kanske jag via svenska staten, skulle ha en motsvarande skyldighet att betala. Hur FN-förbundet menar att ingressbilden illustrerar min skyldighet att betala allas semesterledighet vet jag inte men det ser ut som om den vackra, blåbaskrade krigaren med sin mauser ska ut och råna mig under småflickornas beundrande blickar).

Jag har tillbringat en natt i sömnlöshet och ruelse. Det beror på att min portugisiskafröken igår kväll ställde mig på det hala med en självklar fråga som jag inte omedelbart – inte ens efter utsträckt svarstid – kunde ge ett vederhäftigt bemötande.

Nu är det säkert flera år sedan jag senast tjatade om hur vårt samhälle är konstruerat. Jag tror tills vidare att detta tjat är ett viktigt tjat eftersom den som inte begriper sig själv är dömd att hjälplöst famla i tillvaron ungefär som den som vandrar runt i ett kolmörkt rum och försöker orientera sig med de utsträckta fingrarna. Som Shakespeare sa: ”Den varelse som ej sitt ursprung vördar får inget säkert fäste i sig själv”. Jag tror i alla fall att citatet har någon sorts relevans för det jag vill säga; i vilket fall som helst är det från Shakespeare vilket är en kvalitetsmarkör som bör imponera på vem som helst.

Via det system av kablar, routrar och radiolänkar med mera som tillsammans med lite annan teknisk utrustning, om jag fattat rätt, bildar internet står jag i förbindelse med nästan hela världen undantaget Korea och andra ogästvänliga områden. Normalt är de signaler som når mig mycket varierade men häromdagen var de budskap som kom från alla håll tämligen enhetliga och gick ut på att presidentkandidat Trump är galen.

Enär självberöm luktar illa bör man inte i oträngt mål framhålla att man varit förste byråsekreterare på en statlig myndighet. Men å andra sidan finns det ingen anledning att undanhålla sådan information om den kan bidra till fördjupade kunskaper.

När samhällen ska försöka lösa något problem kan de ofta välja mellan två helt olikartade metoder. Den första har jag döpt till spermiemetoden. Den är helt decentraliserad och subsidiär. Man skickar ut några hundra miljoner pigga försök som sannolikt kommer att misslyckas allihop. Om ett av försöken lyckas är det en stor triumf. Man kan tycka att metoden verkar slösaktig och därför dömd till undergång. Men om man betänker att miljontals sådana emissioner inträffar i varje ögonblick på jordens yta så inser man möjligen metodens potential. Den som har svårt att rent intellektuellt ta till sig metodens kraft behöver bara betrakta resultatet för att bli övertygad.

År 1867 uppmärksammade Europas länder, skriver författaren Magnus Västerbro i Dagens Nyheter, en svensk svältkatastrof (). Hungern var fruktansvärd, särskilt i Norrland. Året efter drabbades Småland och Blekinge. Européerna vill hjälpa till. ”Bidrag strömmar in från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, men även från Spanien, Portugal och Ryssland. Det bildas nödhjälpskommittéer i Bremen, Lübeck och Flensburg.”