Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Varför är svensk TV så undermålig jämfört med många andra länder?
Den frågan har jag ställt mig många gånger, senast en kväll för någon vecka sedan då min man och jag satt och avnjöt en brittisk dramaserie. Jag säger avnjöt, för det var vad vi gjorde. Även om det börjat smyga sig in ett visst mått av tillkämpad pk-ism även i en del brittiska filmer och serier så görs fortfarande en stor mängd lysande produktioner. Till skillnad mot i Sverige.
Kanske vet du lika lite som jag om halvledare och då är även du att beklaga med tanke på vad bristen på halvledare nu ställer till i världen. Halvledare används i stora mängder i moderna tekniska produkter. De mäts i miljondelar av en millimeter och det kan finnas över 3 000 stycken i en elbil.
I Svenska Dagbladet (17/4 2021) i söndags kommenterade Lena Andersson Moderaternas rapport om migration och integration. Jag läser alltid henne med stor förtjusning. Numera har den respekt jag tidigare haft för henne alltmer ersatts av löje. Hon har blivit predikant, och en ganska tankelat sådan.
I ett inlägg på Facebook (18/4) skriver jämställdhetsministern Märta Stenevi att det är dags att stoppa mäns våld mot kvinnor. Detta våld förtjänar minst lika stort ”fokus” som gängkriminaliteten:
I förra veckan meddelade Morgan Johansson via Dagens Eko att regeringen ska tillsätta en parlamentarisk utredning, med målet att kriminalisera förnekelse av Förintelsen. Med all respekt för Förintelsens offer finns skäl att fråga sig varför. Förintelsen är en av världshistoriens mest dokumenterade händelser, och att vi skulle glömma bort den är ungefär lika sannolikt som att vi skulle glömma bort Egyptens pyramider eller att Gustav Vasa varit kung av Sverige. Däremot kan det ju hända att historiker nu och i framtiden tvistar om detaljer, men det ligger ju i historiens natur.
En släkting frågade mig vad jag ansåg att ”man” – underförstått landets härskare, alltså politikerna – borde göra åt sociala problem som kriminalitet och arbetslöshet särskilt som problemen, menade släktingen, troligen kommer att bli värre när den artificiella intelligensen tagit över alltfler mänskliga jobb.
Jag svarade att många menar att sociala problem som fattigdom, dryckenskap, brottslighet, arbetslöshet och analfabetism och liknande är en del av samhällets DNA och därför alltid kommer att finnas. Det enda ”man” kan göra åt det, hävdar samma människor, är vad den kommunala socialtjänsten lite valhänt men vänligt redan gör utan särskilt stor framgång. Så det blir väl att fortsätta med det så länge ”man” har pengar så det räcker.
Ett företags framgång eller undergång skapas av dess verksamhet. Självklart, visst, men detta styr hur makt och resurser fördelas mellan dess intressenter.
En offentlig verksamhets överlevnad säkras genom dess företrädares förmåga att hålla sig väl med den centralmakt som förser dem med makt och resurser.
Framtidens historiker kommer att ägna mycket tid till att beskriva och försöka begripa vår tids ideologiska väckelse, nämligen PK-ismen. Fram till för bara ett par år sedan var den i de flesta länder utom Sverige – tror jag i alla fall – tämligen beskedlig. I Sverige blev den tidigt statsreligion medan den i andra länder, där den över huvud taget fick fäste, höll sig till särskilda miljöer, till exempel skolförvaltningar och universitetens humanistiska institutioner.
I början av april ägde den första valomgången i Perus presidentval rum. Med 18 kandidater var det i praktiken omöjligt att få de 50 procent som behövs för att vinna direkt. De två bästa kandidaterna går till ett finalval som sker i början av juni. Peru har 76 procent katoliker och 18 procent övriga kristna.
Hos Harry Potter, om vilken jag inte läst en enda bok, förekommer, har jag inhämtat, begreppet mugglare. En mugglare är en helt vanlig människa som saknar de magiska förmågor som Harry och hans skolkamrater äger och som de utbildar sig på internatskolan Hogwarts för att utveckla. När ett gäng magiker sitter och diskuterar sina yrkeshemligheter och en mugglare närmar sig gäller det för häxmästarna att samla sig, sila snacket och börja prata mugglarspråk om mugglarämnen.
I ett kort inlägg, jag tror det var på Twitter, påstod någon nyligen att ”Regeringen hatar oss!”. Vilka ”oss” var framgick inte riktigt, men jag uppfattade det som att skribenten uppfattade sig som en av oss vanliga ”svennebananer”- medborgare, kanske med åtminstone några generationers svensk bakgrund.
Klockan 01.00 natten till söndagen den 30 september 1888 hittades en död kvinna i Dutfield’s Yard, Berner Street i Whitechapel i östra London. Kvinnan tillhörde de så kallade ”glädjeflickorna” i kvarteret (den gängse benämningen på prostituerade i det viktorianska England) och det stod genast klart för både polis och allmänhet att hon var det tredje offret för den mördare som redan då gjort sig känd som Jack the Ripper – Jack Uppskäraren.
För de flesta av oss, tror jag i alla fall, framstår byråkratin som ett grått, trögt, inåtvänt, formalistiskt och ineffektivt väsen som i första hand bor i offentlig förvaltning men också frodas i stora privata företag. Jag har svårt att föreställa mig att folk i allmänhet skulle betygssätta byråkratin över fem på en tiogradig skala.
Vänsterpartiets rättspolitiska taleshen Linda Snecker är mycket mån om vår hälsa. Det är viktigt att följa coronarestriktionerna, menar hon.
Snecker vill till och med införa coronaböter för ”överklassen”. För hon menar att just överklassen sprider corona och göra folk sjuka. Därför ska de straffas om de har ”champagnepicknick på Östermalm”.
Ibland stöter man på en skådespelare som har det där lilla extra, det där som skapar magi. En sådan skådespelare var Paul Ritter. Ett komiskt geni, som han visade med bravur i den brittiska komediserien Friday Night Dinner och en karaktärsskådespelare av rang.
Jag tror inte att människan tidigare rent allmänt var mer principfast än hon är idag men när jag så här i coronatider studerar näringslivets organisationer börjar jag undra. Är de kravmaskiner för sina medlemsföretag eller existerar de för att värna om kapitalismen och marknadsekonomin?
Det är inget fel på intresseorganisationer. Jag är själv ordförande i en intresseorganisation för företag som samtidigt ägnar sig åt att försvara marknadsekonomins grunder. På något vis har den organisationen för det mesta, inbillar jag mig, lyckats undvika att ta ställning i frågor där de två uppgifterna kolliderar. Men just nu, alltså i coronatider, verkar det upplagt för jäv och självmotsägelser inom företagarvärlden eftersom ägarintressena så tydligt kommer i konflikt med allmännyttan.
I den fristående socialdemokratiska dagstidningen Folkbladet skriver Köysti Tarvainen (13/4) en debattartikel där han beräknar att de etniska svenskarna kommer att vara i minoritet i sitt eget land inom 45 år.
Valerie Kyeyune Backström har aldrig gillat Zorn. Just därför sänder Expressen ut henne för att recensera en Zornutställning.
Det blir faktiskt inte mer nysvenskt än så. Och då menar jag inte nysvenskt som i att Kyeyune Backström stolt förkunnar att hon ”aldrig kan assimileras”, utan nysvenskt i bemärkelsen det medielandskap där det trendigaste som finns är att kategoriskt förlöjliga, håna och rasiststämpla allt det som vi etniska svenskar känner glädje och stolthet över.
Det är oartigt att korsförhöra människor för att ta reda på vad de menar och om de har fog för sina föreställningar. Artigheten att avstå från tredje graden i vänkretsen har dock ett pris: man vet aldrig hur mycket skit ens bekanta pratar. Man vet inte en gång hur mycket ogenomtänkt strunt man själv sprider när alla andra är så väluppfostrade att de undviker att ställa kontrollfrågor.
I Det Nya Sverige firas en högtid som kallas ramadan. Högtiden uppmärksammas varje år av Sveriges Television.
I ett inslag den 13 april, på den nysvenska högtidens första dag, har SVT anlitat en ”muslimsk feminist” för att krossa ”myter” som tydligen florerar bland fördomsfulla svennar i behov av upplysning.
Det är spännande att ligga i den intellektuella frontlinjen mot framtiden och följa hur andra människor i andra länder förhåller sig till samma slags frågeställningar som artikuleras på den här bloggen.
Vi kan alla lära oss något av ramadan. Det skriver Sofia Hvittfeldt på Sydöstrans ledarsida. Jag säger precis tvärtom: Vi har ingenting att lära av ramadan.
Ramadan är, resonerar hon drömmande, ”en månad som vigs åt självransakan (SIC), bön, välgörenhet och fasta från soluppgång till solnedgång. I slutet av dagen samlas man med släkt och vänner för att bryta den dagliga fastan. Det är mångkulturen som bygger Sverige starkt och rikt som land och vi kan alla lära oss något av ramadan.”
Sveriges kommuner har många ansvarsområden och många järn i elden. Det kommer dessutom nya lagar och regler. Diskussionen om framtiden är livlig. Ett område som kommunerna inte har ansvar för är elproduktion. Det följer av det faktum att vindkraften aldrig kan ha ansvar för landets elproduktion eftersom vinden kommer och går som den vill och aldrig går att lita på.
En intressant fråga som numera allt oftare kommer på tapeten är om våra styrespersoner politikerna är medvetna om hur illa det står till med Sverige om man radar upp de värsta till synes olösbara problemen såsom migrationen, skolan, integrationen, coronapolitiken, infrastrukturen, brottsligheten och den tilltagande otryggheten.
Standardsvaret bland bildat folk är nej. De bildade kan inte få in i sina skallar att politikerna kan se samma värld som de själva och ändå inte reagera som de själva, nämligen med att ge hals, riva sitt hår samt även visa andra tecken på förtvivlan.
Efter att helt ha försvunnit från rampljuset när #metoo svepte över världen är nu SVT:s egen husgud Soran Ismail på väg tillbaka igen – i alla fall om han och SVT får som de vill. I dokumentären ”Persona non grata” får han hjälp att sticka en offerkofta större än hela TV-huset och all tid han behöver för att berätta för hela svenska folket hur fruktansvärt synd det är om honom.
Läs inte det här. Läsekretsen vill bli engagerade och rättmätigt upprörd. Det här är inte en sådan text. Det här är en text för nördar. Jag har skrivit den bara för att dokumentera min egen förnöjelse över en aha-upplevelse.
Häromdagen skrev jag om skillnaderna mellan PK-ismens karaktär och beteende i USA och Sverige. Det är samma djur men det har utvecklats lite olika beroende på de lokala omständigheterna ungefär som Darwins finkar som trots att de tillhörde samma art såg olika ut i olika länder.
All offentlig makt utgår från folket enligt den svenska konstitutionen (Regeringsformen). När riksdagen den 24 mars beslutade att låta framtida svenska skattebetalare under åren 2028-2058 finansiera EU:s så kallade Återhämtningsfond (stödpaketet) röstade bara 27 riksdagsmän för beslutet. Detta räckte för att riksdagen skulle godkänna finansiering av Återhämtningsfonden. För Sveriges del handlar det om att garantera en summa som kan uppgå till uppskattningsvis 190 miljarder svenska kronor. Detta är pengar som EU lånar på kapitalmarknaderna och ger till andra EU-länder.
För några dagar sedan skrev Einar Askestad här på Det Goda Samhället (7/4 2021) om samtidens skattefinansierade så kallade ”konst”.
En oktoberkväll 1899 gick den unge stationsinspektören Ernst Cederberg och lade sig för att sova i sitt tjänsterum på Johannishus tågstation. Han var endast 19 år gammal, och ovanligt ung för att ha fått en inspektorsbefattning vid en så pass stor station. Men så var han också en skötsam och ordentlig person som var väl sedd av både kollegor och chefer. Han hade hela livet framför sig.
Jag har aldrig gillat Carl Fredrik Reuterswärds hopknutna pistolpipa, som bland annat kan beskådas på Kungsportsavenyn i Göteborg. Trots att den tillhör vår tids mest hyllade konstverk. För det första har den konstiga proportioner. Skulle man knyta upp pistolpipan till hela sin längd skulle den bli löjligt lång, ungefär som ett gammaldags muskedunder.
DET GODA SAMHÄLLET 