OPINION Nu vill regeringen ta ”hårdare tag” mot kränkande innehåll i sociala medier. Genom att företagen görs ansvariga för vad användarna skriver på sin sociala medier-konton kommer de att tvingas ta bort olagligt material. Regeringen vill helt enkelt kontrollera vad vi skriver på Facebook, Twitter och andra plattformar på internet och förbjuda sådant som de anser vara ”skadligt material”.

Det är ett högst oroväckande förslag, eftersom begreppet är synnerligen vagt och därmed ger utrymme för godtyckliga tolkningar. Och dessa tolkningar ska naturligtvis göras av regeringens, för ändamålet utsedda, ”experter” och av regeringens godmodiga samarbetspartners inom medierna.

OPINION Ibland frågar folk mig om det inte är svårt att alltid hitta saker att skriva om. Svaret blir då att jo, det kan faktiskt vara rätt svårt – men inte för att det finns för lite att skriva om. Faktum är att det finns så mycket att skriva om att man inte ens vet var man ska börja när man väl slår sig ner och fattar pennan, eller rättare sagt börjar knattra på tangentbordet. Och det mesta är fullkomligt absurt.

Den senaste veckan är ett bra exempel på det. Jag talar naturligtvis om ”SAS-gate”. SAS gör en reklamfilm, folk ogillar reklamfilmen, SAS påstår att de är under attack och de stora mediehusen knyter ihop säcken genom att påstå att det är ryska trollfabriker som ligger bakom alltsammans. Och alltsammans på bara en dag eller två.

KULTUR De flesta har en åsikt om Alla hjärtans dag och många tycker nog att det mest är kommersiellt trams. Men faktum är att Alla hjärtans dag – eller Saint Valentine’s Day som den heter i större delen av världen – har mycket gamla anor.

Alla hjärtans dag infaller den 14 februari, på Valentindagen, och förmodas knyter an till det katolska helgonet Valentin, en präst som levde i Rom under 200-talet efter Kristus. Arkeologer har hittat en katabomb och en kyrkoruin som bär hans namn och redan 496 fick han en egen dag i den katolska helgonkalendern.

OPINION När flygbolaget SAS gick ut med en ny reklamfilm, där de förklarade att det inte finns någonting som är genuint skandinaviskt, lät reaktionerna inte vänta på sig. För även om vi svenskar, efter att i åratal tvingats stå ut med kulturförnekare som Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och Ingrid Lomfors, är luttrade så gäller inte samma sak för norrmän och danskar. Och så gick det som det gick. Reklamen fick så mycket kritik att den plockades bort från offentlighetens ljus per omgående.

OPINION När Expressen nyligen intervjuade Carin Götblad, regionpolischef i Region Mitt, konstaterade hon att barn som rånar barn är offer.

– När vi pratar om barn är det enbart som offer, och de misstänkta är ju också offer i någon mening, men det här är ändå något vi måste ta itu med, att barn också begår brott, sa Götblad i intervjun.

I en enda mening sammanfattade hon en av de mer utbredda galenskaperna som fått fäste i Sverige, nämligen att gärningsmän betraktas som offer. Det är just den här skeva inställningen till brott och straff, till rätt och fel, som gjort det möjligt för kriminella att härja fritt i samhället – på hederliga människors bekostnad.

OPINION Den 4 februari var jag på ett spännande och intressant seminarium – det tredje och sista i en serie panelsamtal ledda av Paula Ternström på temat ”Mansrollen i förfall?”. I panelen medverkade Johan Hedenberg, skådespelare, Pierre Leander, modell och entreprenör och Aron Emilsson, riksdagsledamot och kulturpolitisk talesperson för SD.

OPINION Den som läser mina texter med någorlunda regelbundenhet vet att jag är en stor fantast av vita män. Inte bara för att jag älskar karlar (vilket jag i och för sig gör) utan för att jag älskar det som vita män stått för under det långa, mödosamma Sverigebygget och fortfarande står för. Moral, ansvar, pliktkänsla, fasthet och kärlek till familj och fosterland.

Men faktum är att det också finns vita män som förtjänar förakt. Och det är de vita män som jamsar med i manshatet och som dagligen och stundligen sticker upp fingret i luften för att känna av hur vinden blåser, innan de slår sig ner för att fundera ut en feministfjäskande mobbningsattack mot vita män som grupp.

OPINION Jag sitter och funderar på händelsen med den unga klimataktivisten från Uganda, som vi skrev en notis om i Det Goda Samhället nyligen. En ung afrikansk tjej klipptes alltså bort ur en bild från klimatkonferensen i Davos, och nämndes inte i artikeln.

Anledningen var, enligt Associated Press, att ett hus i bakgrunden var distraherande. Med tanke på att en av de andra tjejerna ser ut att ha en gran som växer på ena axeln kan man med fog ifrågasätta det påståendet – än mer då det dessutom fanns andra bilder att tillgå, där den ugandiska tjejen stod i mitten av bilden. Varför valde man inte den om det nu bara handlade om bakgrunden? Nej, jag är benägen att tro på Vanessa Nakates eget påstående om att det hela handlar om rasism, och jag ska förklara varför.

OPINION Nyligen träffade jag en bekant som bor ett par tunnelbanestationer ifrån mig, en bit längre inåt stan. Vi är inte de bästa vänner precis och för några år sen anklagade hon mig för att vara islamofob när jag talade om att jag inte tycker att böneutrop hör hemma i det svenska samhället. När allt kommer omkring är det ju ingen skillnad mellan kyrkklockor och böneutrop.

Jag förklarade vänligt att det i själva verket är väldigt stor skillnad. Kyrkklockor ringer (åtminstone historiskt) för att påminna om tiden för gudstjänsten men under de tusen år som gått sedan Sverige kristnades har ljudet smält samman med den svenska kulturen. Böneutrop är däremot något helt annat – här är det nämligen den muslimska trosbekännelsen som ska eka ut över nejden. Jag frågade vad hon skulle tycka om Sveriges kristna kyrkor plötsligt krävde att få ropa ut den kristna trosbekännelsen över våra städer, men det ville hon inte svara på eftersom det inte var samma sak.

OPINION Jag har fått många reaktioner på min text (29/1) om vita män. Det märks att det är ett ämne som engagerar och undra på det. Vita män utgör ju i stort sett hälften av Sveriges befolkning, så det vore märkligt om det inte skapade upprördhet och irritation att en så stor folkgrupp ständigt bespottas på grund av sin etnicitet och sin hudfärg.

Det skapar också upprördhet eftersom den här gruppen gjort så väldigt mycket gott, inte bara för Sverige utan för hela världen. Eller som det uttrycks i en av alla Facebooktrådar där artikeln diskuterats de senaste dagarna:

OPINION Ingenting är så föraktligt, om man får tro konsensus, som en vit man. I åratal har den vite mannen häcklats och hånats och hatats av allt från unga drivna skribenter till medelålders politiker av båda könen. Och när de vita männen reagerar med rättmätig ilska över att buntas ihop till ett ondskefullt förtryckande kollektiv börjar hatarna ömka sig själva – och anklagar de utsatta männen för att hata.

OPINION Lena Endre anser att ”de äldre generationerna” borde skämmas, läser jag i Aftonbladet. För vad, undrar du kanske. Tja, för allt från oljeborrningar, smältande isar till att Trump vill köpa Grönland, om jag uppfattat saken rätt. Det är häpnadsväckande arrogant. Och anledningen till att Lena Endre tar sig sådana här friheter är både infantil och skrattretande. Den stavas ”Tunn is”.

OPINION Jag minns när jag första gången på allvar kom i kontakt med den typen av människosyn som idag råder i många delar av samhället, och blir tydlig hos människor som Vänsterpartiets Linda Snecker och myndighetsaktivisten Dan Eliasson. Jag tänker på den perversa vurmen för kriminella. Och ingen av er kommer att bli förvånad när jag berättar att det skedde på Södertörns högskola.

Att jag har pluggat där en gång i tiden kan dock sannolikt förvåna en och annan. Ärligt talat är jag smått förvånad över mig själv. Men jag var studiesugen och kände att jag, mellan arkeologistudier och etnologistudier, ville läsa något mer samtida. Det blev migrationskunskap och det blev på den relativt nystartade Södertörns högskola, bara en kort bussresa från Högdalen där jag bor.

OPINION År 2020 började som 2019 slutade – med sprängdåd eller, som det numera heter hos de stora mediehusen, ”explosioner”. Man kan undra om det är ett medvetet val att hellre tala om det mer vaga begreppet ”explosioner” än det mer specifika ”sprängdåd”, för det kan ju faktiskt vara en viss skillnad. Ett sprängdåd omfattar alltid och utan undantag en gärningsman medan en explosion kan uppstå utan ett medvetet uppsåt. Ett numera klassiskt grepp när svenska medier vill underlätta för regeringen att sprida sitt budskap. Kriminaliteten ökar inte ett dugg och allt är lugnt, inte bara på västfronten utan i exakt hela landet, sa Bill. Aldrig varit tryggare, sa Bull.

OPINION Nyligen skrev jag en text om min längtan efter det Sverige som en gång fanns, men som nu befinner sig i en märklig gråzon, där det mesta känns upp och ner. Texten har fått över 100 kommentarer och många är ni läsare som känner igen er. Era kommentarer är guld värda, och jag har läst dem alla med stort intresse. Helst skulle jag ha velat svara på varenda en personligen men tiden räcker helt enkelt inte till. Det finns ju så mycket att säga att det blir svårt att få rum med det i en kommentar.

Jag har också fått många mejl och ett och annat telefonsamtal, och bland det som berört mig mest är ett samtal med en man i 80-årsåldern. Att han kände igen sig så väl i det jag skrev är inte bara intressant för att han är en generation äldre än jag, utan också för att han kommer från en helt annan samhällsklass.

OPINION Häromdagen var det partiledardebatt. Det som slog mig mest var att alla partier tycks sträva efter att vara så socialdemokratiska som möjligt. För inte så länge sen hade varje parti sin egen ideologi, och en trofast väljarkår som bara i undantagsfall bytte lojalitet. Idag är alla partier, eller i alla fall sju av dem – de sju som brukar omnämna sig själva som särskilt ”anständiga” – mer eller mindre likadana. Alla talar om välfärd och alla talar om trygghet men få kan ange något handlingskraftigt sätt att uppnå dessa mål.

Själv önskar jag, mer än något annat, att jag skulle kunde återfå förtroendet för politikerna – eller att det skulle dyka upp någon ny som kunde inge förtroende.

OPINION Ibland, när jag hör och läser våra politikers och andra makthavares yttranden, känns det som om jag lever i en fantasivärld. Jag hör vad de säger, jag ser deras ansiktsuttryck när de säger det, men jag förstår inte vad det är de vill ha sagt.

Ta det här med Mikael Dambergs uttalande om att Sverige behöver börja förbereda sig för ett ”gråzonsläge”. Vad innebär det? Enligt FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, är ett gråzonsläge ett tillstånd mellan fred och krig, präglat av oväntade händelser som sker öppet eller dolt och som belastar många delar av samhället. Och jag tänker, har vi inte redan ett gråzonsläge? Och har vi inte haft det ganska länge?

OPINION Morgan Johansson rivstartar det nya året genom att på sin favoritplattform Twitter basunera ut att den som är kritisk till regeringen också är respektlös mot demokratin. Det som föranledde attacken var ett yttrande från opinionsbildaren Ivar Arpi, där denne klargjorde att han anser den nuvarande regeringen vara en styggelse, något som man alltså inte ska få säga, enligt Morgan Johansson. Han anser nämligen att den rödgröna regeringen och dess stödhjul står över kritik.

Den inställningen till demokratin hittar man normalt i länder som Nordkorea och Iran och i det forna Sovjet – länder där regimen inte tål någon opposition överhuvudtaget. Och det är minst sagt illavarslande för den svenska demokratin, i synnerhet som Johansson innehar posten som justitieminister.

OPINION Nyligen klargjorde Erika Bjerström, som arbetar på SVT, att hon tänker lämna Twitter. Efter en granskning av klimatgurun Greta Thunberg, och hennes radikala vänstersväng, har Bjerström utsatts för smutskastning och brunstämpling i Twitterkloaken och nu har hon fått nog.

”På Twitter anklagas jag, efter 37 år som folkbildande miljöjournalist, vara nazist, klimatförnekare, köpt av oljebolagen. Ovärdigt. Hej då Twitter”, skriver Bjerström i en tweet.

OPINION Lagom till nyår, i slutet av manshataråret 2019, publicerade Aftonbladet en krönika av hipsterfeministen Linnea Claesson, där hon slog fast att det är en svensk jultradition att män slår och förnedrar kvinnor.

Att Aftonbladet publicerar sån smörja just under jul- och nyår är förstås ytterst medvetet. Det finns ingenting som förnöjer slaskpressen så mycket som provokationer mot svenska män, så det var en riktig lågoddsare. Det är helt enkelt en svensk jultradition att den här typen av tidningar, och de nya hipsterfeministerna, gör vad de kan för att dissa svenska jultraditioner.

OPINION Ett nytt år tar vid, och vi går dessutom in i ett nytt decennium. Tjugotalet är här och bakom oss lämnar vi ett tiotal präglat av oheliga politiska allianser, religiös fanatism och ett skrämmande förakt gentemot de skattebetalande medborgarna – en tid då de tre statsmakterna smälte samman till en och då överprivilegierade kändisar började agera moraltanter från sina champagnebestänkta piedestaler. Aktivister i kostym tog över riksdag och regering, och public service blev till sist skattefinansierat och tappade det sista unset av opartiskhet och oberoende. De politiska ambitionerna nådde den totala botten, då det som främst intresserade makthavarna var att tävla om vem som tog mest avstånd från demokratiskt valda Sverigedemokraterna.

OPINION Nu när julfriden förhoppningsvis ska infinna sig inom kort tänker jag på landets alla fattigpensionärer. De människor som genom sin livsgärning – ett helt yrkesliv av arbete och strävan och skatteinbetalningar – byggt upp välfärden men som idag får se sig bortprioriterade i den humanitära stormaktens iver att inte ställa grupper mot varandra. Ja, det är så de kallar det, våra tre statsmakter, när de ständigt ställer alla grupper mot just fattigpensionärerna. Det har rentav funnits en tendens att försöka brunstämpla människor som faktiskt uppmärksammat och försökt göra något åt de fattiga svenska medborgarnas situation.

KULTUR Om det finns någonting vi förknippar med jul så är det halmprydnader av olika slag. Redan innan julgranen gjorde sitt intåg i den svenska floran av jultraditioner pryddes stugorna med halmslöjd av olika slag; stjärnor, hjärtan och kanske allra mest julbocken. Godmodig och stillsam står den under granen i juletid, en symbol för julglädje och frid. Men förr i tiden var julbocken en riktigt äventyrlig och rentav farlig figur…

Julbocken är en av våra allra äldsta julsymboler och har flera hundra år på nacken. Vissa forskare påstår att den bygger på den så kallade skördebocken som hade en viktig plats i gammal folktro. Skördebocken var en symbol för fruktbarhet och det var vanligt att man tillverkade den av den sista kärven halm från det gångna året med önskan om god skörd året därpå.