OPINION Det är något obehagligt över svenska myndighetsrepresentanter. Och då menar jag inte bara Dan ”#tafsainte” Eliasson, även om han måhända är ett av de mest bisarra exemplen i modern tid. Nej, det finns något olustigt över dem rent generellt. Det spelar ingen roll om de representerar Försäkringskassan, polisen eller något annat – de är alla stöpta i samma form och intar samma attityd. I kontakten med vanligt folk – som betalar deras löner och förmåner – är de på samma gång arroganta och vaga, som om deras yttersta mål är att hålla människor ovetande snarare än informerade.

OPINION Budskapet går inte att missta sig på när goda antirasister, eller vad de nu kallar sig för stunden, tar till orda: Vita svenskar är rasister och Sverige har ingenting att erbjuda utsatta rasifierade, punkt slut.

OPINION För en tid sedan blev jag tvungen att uppsöka akutmottagningen. Det händer ibland, eftersom jag har en astma som ibland kan vara svårbehandlad, men det är en enkel procedur eftersom den svenska sjukvården (i alla fall enligt min erfarenhet) ibland är väldigt effektiv. Har man tryck över bröstet, eller svår andnöd, behöver man bara gå rakt fram till receptionen och så blir man insläppt direkt. Jag har alltså inga klagomål när det gäller den akutvård jag själv fått ta del av.

Vad som däremot har stört mig de sista åren är de plakat som numera sitter uppsatta på akutmottagningarna. Jag använder plural här, för det är rimligt att anta att det inte gäller bara just det sjukhus dit jag brukar åka. På ren svenska – men inte på något annat språk – klargörs att hot och våld är förbjudet och medför polisanmälan, samt att endast två anhöriga får följa med in i behandlingsrummet.

KULTUR Idag, när det svenska kulturarvet är under ständig attack från PK-etablissemanget, har jag letat i gömmorna och rotat fram mina gamla romaner av Margit Söderholm. Som få andra kunde hon förmedla just det där kulturarvet som så många idag förnekar, dels genom bygderomanerna som utspelar sig i det trolska Hälsingland under tidigt 1800-tal, dels med sin romanserie om livet för en adelsfamilj i Sörmland.

Margit Söderholm föddes i Stockholm den 17 mars 1905. Hon studerade till fil mag och arbetade som läroverksadjunkt. Men skrivandet var alltid viktigt för henne och hon debuterade som trettiofemåring med boken Skolflicksbekymmer.

OPINION När jag hade småbarn var jag omgiven av småbarnsmammor som inte kunde kunde prata om annat än hur mycket de längtade efter att gå på krogen, tjejfester eller annat som inte involverade barnen. Det var så tråååkigt att inte ha någon vuxen att prata med på hela daaagarna, hette det – trots att de jämt och ständigt umgicks och fikade och pratade så det stod härliga till. Det var helt enkelt det barnfria livet som hägrade.

Själv var jag en hopplös tråkmåns, för jag trivdes faktiskt med att vara hemma och ”bara” vara mamma. Jag tyckte det var mysigt att helt och hållet få gå upp i mammarollen, med långkok och brödbak och träklossar och lego, och krogen var nog det sista jag tänkte på.

OPINION Lovisa Fhager Havdelin, generalsekreterare för den ideella organisationen Teskedsorden, skriver i en debattartikel i Göteborgsposten om vikten av att tala om den strukturella rasismen. Budskapet är att alla svenskar med vit hudfärg är rasister, trots att vi själva är inbilska nog att inte inse det.

”Få ser sig själva som rasister, men om vi erkänner att grupper av människor förtrycks och hålls tillbaka, betyder det också att det finns grupper som förtrycker. Medvetet eller ej. Därför är den strukturella rasismen så lömsk. För den som inte drabbas är det till synes små ‘oskyldiga’ handlingar där förklaringen alltid är något som inte har med rasism att göra.” skriver Fhager Havdelin och fortsätter:

KULTUR  Idag visar forskning att antisemitismen i Sverige är mest utbredd bland muslimer. Det är dock inte så länge sen antisemitismen var vanlig i hela det svenska samhället. Om det vittnar, bland mycket annat, Waldemar Hammenhögs författarskap. Han var en innerlig skildrare av de tankar och levnadsvanor som präglade hans tids lägre medelklass – men han skrev också en bok med djupt antisemitiska tongångar. 

Per Waldemar Hammenhög föddes som Per Andersson den 18 april 1902 i Stockholm. Han växte upp under knappa omständigheter i innerstaden, där han gick i folkskola och senare tog realexamen. 1919 började han arbeta som kontorist.

OPINION Härom dagen stötte jag ihop med en äldre herre som bor i mitt kvarter. Vi känner inte varandra särskilt väl, men efter att ha bott i samma område i många år så hälsar vi artigt på varandra och småpratar lite när vi möts. Jag vet att han är över 90 år nu, och jag blir alltid rörd och berörd när jag träffar honom. Faktiskt påminner han en del om min morfar, så som jag minns honom från de sista åren – artig, belevad, och full av klokskap och livserfarenhet. Trots att han är tunn och svag är det inte svårt att föreställa sig honom som den kraftkarl han en gång var, och som min morfar också var.

OPINION Vänsterpartiet är ett av de partier som ökar mest just nu. Det kan egentligen bara förstås på två sätt. Antingen är människor mer lättlurade än man tror – eller så har det blivit allt mer populärt att vurma för tyranni och våld.

Jag vill helst tro att det handlar om det förstnämnda. Det är trots allt en något mindre deprimerande tanke att människor är naiva och lättlurade, än att de faktiskt gillar ett parti som står på de kriminella plågoandarnas sida mot de försvarslösa. För det är nämligen vad Vänsterpartiet gör när de ständigt står på barrikaderna för att försvara grovt kriminella.

KULTUR Idag är det fettisdagen, eller semmeldagen som vi ibland säger i Sverige, och konditorier och bagerier svämmar över av dessa bastanta bakverk. Och fettisdagen firas i alla kristna länder, om än på olika sätt.

OPINION ”Blattarna som byggde Sverige” heter TV4:s nya satsning, med Leif GW Persson som berättare och, sannolikt, någon form av garant för att programmet ska locka en bred och läraktig publik. Och titeln är förstås tänkt att göra klart för die dumme schwennebananen att Sverige som vi känner det aldrig hade kunnat byggas utan dessa arbetskraftsinvandrare.

OPINION Nu vill regeringen ta ”hårdare tag” mot kränkande innehåll i sociala medier. Genom att företagen görs ansvariga för vad användarna skriver på sin sociala medier-konton kommer de att tvingas ta bort olagligt material. Regeringen vill helt enkelt kontrollera vad vi skriver på Facebook, Twitter och andra plattformar på internet och förbjuda sådant som de anser vara ”skadligt material”.

Det är ett högst oroväckande förslag, eftersom begreppet är synnerligen vagt och därmed ger utrymme för godtyckliga tolkningar. Och dessa tolkningar ska naturligtvis göras av regeringens, för ändamålet utsedda, ”experter” och av regeringens godmodiga samarbetspartners inom medierna.

OPINION Ibland frågar folk mig om det inte är svårt att alltid hitta saker att skriva om. Svaret blir då att jo, det kan faktiskt vara rätt svårt – men inte för att det finns för lite att skriva om. Faktum är att det finns så mycket att skriva om att man inte ens vet var man ska börja när man väl slår sig ner och fattar pennan, eller rättare sagt börjar knattra på tangentbordet. Och det mesta är fullkomligt absurt.

Den senaste veckan är ett bra exempel på det. Jag talar naturligtvis om ”SAS-gate”. SAS gör en reklamfilm, folk ogillar reklamfilmen, SAS påstår att de är under attack och de stora mediehusen knyter ihop säcken genom att påstå att det är ryska trollfabriker som ligger bakom alltsammans. Och alltsammans på bara en dag eller två.

KULTUR De flesta har en åsikt om Alla hjärtans dag och många tycker nog att det mest är kommersiellt trams. Men faktum är att Alla hjärtans dag – eller Saint Valentine’s Day som den heter i större delen av världen – har mycket gamla anor.

Alla hjärtans dag infaller den 14 februari, på Valentindagen, och förmodas knyter an till det katolska helgonet Valentin, en präst som levde i Rom under 200-talet efter Kristus. Arkeologer har hittat en katabomb och en kyrkoruin som bär hans namn och redan 496 fick han en egen dag i den katolska helgonkalendern.

OPINION När flygbolaget SAS gick ut med en ny reklamfilm, där de förklarade att det inte finns någonting som är genuint skandinaviskt, lät reaktionerna inte vänta på sig. För även om vi svenskar, efter att i åratal tvingats stå ut med kulturförnekare som Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och Ingrid Lomfors, är luttrade så gäller inte samma sak för norrmän och danskar. Och så gick det som det gick. Reklamen fick så mycket kritik att den plockades bort från offentlighetens ljus per omgående.

OPINION När Expressen nyligen intervjuade Carin Götblad, regionpolischef i Region Mitt, konstaterade hon att barn som rånar barn är offer.

– När vi pratar om barn är det enbart som offer, och de misstänkta är ju också offer i någon mening, men det här är ändå något vi måste ta itu med, att barn också begår brott, sa Götblad i intervjun.

I en enda mening sammanfattade hon en av de mer utbredda galenskaperna som fått fäste i Sverige, nämligen att gärningsmän betraktas som offer. Det är just den här skeva inställningen till brott och straff, till rätt och fel, som gjort det möjligt för kriminella att härja fritt i samhället – på hederliga människors bekostnad.

OPINION Den 4 februari var jag på ett spännande och intressant seminarium – det tredje och sista i en serie panelsamtal ledda av Paula Ternström på temat ”Mansrollen i förfall?”. I panelen medverkade Johan Hedenberg, skådespelare, Pierre Leander, modell och entreprenör och Aron Emilsson, riksdagsledamot och kulturpolitisk talesperson för SD.

OPINION Den som läser mina texter med någorlunda regelbundenhet vet att jag är en stor fantast av vita män. Inte bara för att jag älskar karlar (vilket jag i och för sig gör) utan för att jag älskar det som vita män stått för under det långa, mödosamma Sverigebygget och fortfarande står för. Moral, ansvar, pliktkänsla, fasthet och kärlek till familj och fosterland.

Men faktum är att det också finns vita män som förtjänar förakt. Och det är de vita män som jamsar med i manshatet och som dagligen och stundligen sticker upp fingret i luften för att känna av hur vinden blåser, innan de slår sig ner för att fundera ut en feministfjäskande mobbningsattack mot vita män som grupp.

OPINION Jag sitter och funderar på händelsen med den unga klimataktivisten från Uganda, som vi skrev en notis om i Det Goda Samhället nyligen. En ung afrikansk tjej klipptes alltså bort ur en bild från klimatkonferensen i Davos, och nämndes inte i artikeln.

Anledningen var, enligt Associated Press, att ett hus i bakgrunden var distraherande. Med tanke på att en av de andra tjejerna ser ut att ha en gran som växer på ena axeln kan man med fog ifrågasätta det påståendet – än mer då det dessutom fanns andra bilder att tillgå, där den ugandiska tjejen stod i mitten av bilden. Varför valde man inte den om det nu bara handlade om bakgrunden? Nej, jag är benägen att tro på Vanessa Nakates eget påstående om att det hela handlar om rasism, och jag ska förklara varför.

OPINION Nyligen träffade jag en bekant som bor ett par tunnelbanestationer ifrån mig, en bit längre inåt stan. Vi är inte de bästa vänner precis och för några år sen anklagade hon mig för att vara islamofob när jag talade om att jag inte tycker att böneutrop hör hemma i det svenska samhället. När allt kommer omkring är det ju ingen skillnad mellan kyrkklockor och böneutrop.

Jag förklarade vänligt att det i själva verket är väldigt stor skillnad. Kyrkklockor ringer (åtminstone historiskt) för att påminna om tiden för gudstjänsten men under de tusen år som gått sedan Sverige kristnades har ljudet smält samman med den svenska kulturen. Böneutrop är däremot något helt annat – här är det nämligen den muslimska trosbekännelsen som ska eka ut över nejden. Jag frågade vad hon skulle tycka om Sveriges kristna kyrkor plötsligt krävde att få ropa ut den kristna trosbekännelsen över våra städer, men det ville hon inte svara på eftersom det inte var samma sak.

OPINION Jag har fått många reaktioner på min text (29/1) om vita män. Det märks att det är ett ämne som engagerar och undra på det. Vita män utgör ju i stort sett hälften av Sveriges befolkning, så det vore märkligt om det inte skapade upprördhet och irritation att en så stor folkgrupp ständigt bespottas på grund av sin etnicitet och sin hudfärg.

Det skapar också upprördhet eftersom den här gruppen gjort så väldigt mycket gott, inte bara för Sverige utan för hela världen. Eller som det uttrycks i en av alla Facebooktrådar där artikeln diskuterats de senaste dagarna:

OPINION Ingenting är så föraktligt, om man får tro konsensus, som en vit man. I åratal har den vite mannen häcklats och hånats och hatats av allt från unga drivna skribenter till medelålders politiker av båda könen. Och när de vita männen reagerar med rättmätig ilska över att buntas ihop till ett ondskefullt förtryckande kollektiv börjar hatarna ömka sig själva – och anklagar de utsatta männen för att hata.

OPINION Lena Endre anser att ”de äldre generationerna” borde skämmas, läser jag i Aftonbladet. För vad, undrar du kanske. Tja, för allt från oljeborrningar, smältande isar till att Trump vill köpa Grönland, om jag uppfattat saken rätt. Det är häpnadsväckande arrogant. Och anledningen till att Lena Endre tar sig sådana här friheter är både infantil och skrattretande. Den stavas ”Tunn is”.

OPINION Jag minns när jag första gången på allvar kom i kontakt med den typen av människosyn som idag råder i många delar av samhället, och blir tydlig hos människor som Vänsterpartiets Linda Snecker och myndighetsaktivisten Dan Eliasson. Jag tänker på den perversa vurmen för kriminella. Och ingen av er kommer att bli förvånad när jag berättar att det skedde på Södertörns högskola.

Att jag har pluggat där en gång i tiden kan dock sannolikt förvåna en och annan. Ärligt talat är jag smått förvånad över mig själv. Men jag var studiesugen och kände att jag, mellan arkeologistudier och etnologistudier, ville läsa något mer samtida. Det blev migrationskunskap och det blev på den relativt nystartade Södertörns högskola, bara en kort bussresa från Högdalen där jag bor.

OPINION År 2020 började som 2019 slutade – med sprängdåd eller, som det numera heter hos de stora mediehusen, ”explosioner”. Man kan undra om det är ett medvetet val att hellre tala om det mer vaga begreppet ”explosioner” än det mer specifika ”sprängdåd”, för det kan ju faktiskt vara en viss skillnad. Ett sprängdåd omfattar alltid och utan undantag en gärningsman medan en explosion kan uppstå utan ett medvetet uppsåt. Ett numera klassiskt grepp när svenska medier vill underlätta för regeringen att sprida sitt budskap. Kriminaliteten ökar inte ett dugg och allt är lugnt, inte bara på västfronten utan i exakt hela landet, sa Bill. Aldrig varit tryggare, sa Bull.

OPINION Nyligen skrev jag en text om min längtan efter det Sverige som en gång fanns, men som nu befinner sig i en märklig gråzon, där det mesta känns upp och ner. Texten har fått över 100 kommentarer och många är ni läsare som känner igen er. Era kommentarer är guld värda, och jag har läst dem alla med stort intresse. Helst skulle jag ha velat svara på varenda en personligen men tiden räcker helt enkelt inte till. Det finns ju så mycket att säga att det blir svårt att få rum med det i en kommentar.

Jag har också fått många mejl och ett och annat telefonsamtal, och bland det som berört mig mest är ett samtal med en man i 80-årsåldern. Att han kände igen sig så väl i det jag skrev är inte bara intressant för att han är en generation äldre än jag, utan också för att han kommer från en helt annan samhällsklass.

OPINION Häromdagen var det partiledardebatt. Det som slog mig mest var att alla partier tycks sträva efter att vara så socialdemokratiska som möjligt. För inte så länge sen hade varje parti sin egen ideologi, och en trofast väljarkår som bara i undantagsfall bytte lojalitet. Idag är alla partier, eller i alla fall sju av dem – de sju som brukar omnämna sig själva som särskilt ”anständiga” – mer eller mindre likadana. Alla talar om välfärd och alla talar om trygghet men få kan ange något handlingskraftigt sätt att uppnå dessa mål.

Själv önskar jag, mer än något annat, att jag skulle kunde återfå förtroendet för politikerna – eller att det skulle dyka upp någon ny som kunde inge förtroende.