”Det är inte bara Donald Trump som har förlorat tillgången till sina sociala medier. I december 2020 stängdes den svenska kanalen Swebbtv på Youtube. Det är en kanal som innehåller mycket hårda ord om både invandrare och invandringspolitik. Detta blandas med en djup misstro mot politiker, banker, storföretag, klimathotet och coronapandemin.”

Det är kanske en konstig fråga, särskilt i samband med samtidsdebatt och opinionsbildning, men det är likväl en fråga jag stundom ställer mig. Det är förstås lätt att hävda att vinbärskräm inte har något gemensamt med aktuella samhällsfrågor men om man bara skrapar lite på ytan så kan man ändå skönja vissa beröringspunkter mellan vinbärskrämen – det vill säga frånvaron av den – och det samhälle vi idag lever i.

I dagarna hade Netflix dokumentär om Richard Ramirez premiär. I en miniserie på fyra delar får vi möta överlevande offer, anhöriga till de mördade, de utredande poliserna och delar av den journalistkår som bevakade den brutale och oberäknelige pedofil, våldtäktsman, rånare och seriemördare som härjade i Los Angeles 1985 under benämningen The Night Stalker.

Det finns mycket att säga om det som skedde i Kapitoleum i Washington i förra veckan. Det är också tydligt att det går att utnyttja händelserna för sin egen politiska agenda. Det ger justitieminister Morgan Johansson prov på i ett ohederligt och tendentiöst inlägg på Facebook.

I skenet av makthavarnas hyckleri när det handlar om att följa de egna restriktionerna och rekommendationerna är det intressant att se att de som utnyttjat sin ställning försvaras av en vänsterpartist. Karin Rågsjö, riksdagskvinna som säger sig sträva efter jämlikhet och rättvisa, har på Twitter uttryckt ett starkt stöd för de julshoppande och semesterresande makthavarna och raljerar över människor som tagit illa vid sig av hyckleriet:

Jag har just sett dokumentärserien ”Mommy Dead and Dearest” på HBO. Det är inte första gången jag ser den, jag har faktiskt sett den två gånger tidigare, men den är så intressant att den tål att ses många gånger.

”Mommy Dead and Dearest” handlar om Dee Dee Blanchard och hennes dotter Gypsy Rose – ett av världens mest kända fall av den fruktansvärda psykiska sjukdom som kallas Münchhausen by proxy, eller Münchhausensyndrom genom ombud som man ibland säger på svenska.

Läser om en man som blev mördad när han tog ut pengar vid bankomaten. En handling som många av oss gör regelbundet, precis lika vardaglig som att handla en liter mjölk eller en dosa snus i kiosken, men som i det här fallet ledde till döden.

Det fanns många vittnen till mordet, sannolikt kunde flera av dem beskriva hur mördaren såg ut. Likväl klämmer polisen bara ur sig en beskrivning av mannens kläder. Hur är det möjligt? Det är ungefär lika intetsägande och meningslöst som när de vid ett annat tillfälle gav signalement på en grå moped. Det är ett hån mot hela samhället och i förlängningen innebär de vaga signalementen faktiskt att polisen i praktiken lierar sig med de kriminella.

Efter Dan Eliassons semesterresa till Kanarieöarna står det klart att han inte tänker be om ursäkt för sitt dåliga omdöme. Hans resa var tvärtom självklar. Den var nämligen nödvändig.

– Jag har gjort bedömningen att resan är nödvändig. Jag har en dotter som vistas här och som jobbar här. Och jag firade jul med henne och min familj, sa Dan Eliasson till SVT.

2020 är över och det nya året inleddes med att Dan Eliasson, generaldirektör för MSB, förklarar för medborgarna att hans semesterresa till Kanarieöarna var ”nödvändig”. Varför? Han behövde få träffa sin (vuxna) dotter under julhelgen.

Om några år, när vi tänker tillbaka på 2020, är det förstås coronaviruset som kommer att uppta våra tankar mest. Tusentals döda, medan politiker och myndigheter gömt sig bakom en självrättfärdig statsepidemiolog och tillbringat dagarna med att anordna pressträffar och förmanande och grötmyndiga statsministertal. Det är allvar nu, allvar nu, allvar nu – samma ord, samma ansiktsuttryck och samma lilla svenska flagga på kavajslaget varenda gång.

Lagom till jul passade komikern Marika Carlsson, med Expressens entusiastiska bistånd, på att ge en känga åt landets alla kristna. I tidningen förkunnades att hon ”fortsätter att provocera” och att hon kallar bibeln för en ”skitbok”.

”Jag provocerar ju den religiösa, kristna världen ganska brutalt” säger Marika Carlsson själv i artikeln. Och som vanligt framställs provokationer mot just kristna som något friskt, fräscht och coolt. Marika Carlsson ”gör upp” med sin kristna barndom, får vi veta, och hennes researcharbete är gediget:

Det var längesen jag var så naiv att jag trodde att ledande politiker lever som de lär. Därför blev jag inte ett dugg förvånad när justitieminister Morgan Johansson var ute och trängdes i mellandagsrean tillsammans med sina livvakter. Han och hans vänner i den politiska adeln står ju trots allt över sådant som vi vanliga dödliga ska rätta oss efter.

Dagarna innan jul uttryckte sig hans chef, statsminister Löfven, så här:

Nyligen grundades Svenska Kulturstiftelsen, en stiftelse som vill uppmärksamma vår svenska kultur och bidra till en levande, samtida svensk kultur som kan bära oss in i framtiden.

Det är ett oerhört välkommet initiativ, då svensk kultur sedan länge generellt är mycket styvmoderligt behandlad av just de människor och organisationer som säger sig företräda den.

Ett talande exempel på det är museernas utspel om ”paradigmskifte”, som det skrevs om för några år sedan, då Västerbottens museums VD Ulrika Grubbström gjorde klart att det var dags att ”släppa 1800-talsbondgården och fundera på om vi kan nyttja husen och berätta andra berättelser”.

Politisk korrekthet – eller wokeness som det kallas i Storbritannien – når nya höjder av absurditet när Channel 5 drar igång inspelningarna av en ny serie med Tudorkungen Henrik VIII och hans hustru Anne Boleyn i fokus. I den nya serien spelas Anne Boleyn av den svarta skådespelerskan Jodie Turner-Smith.

 

Just vid den här tiden, kring jul, tänker jag lite extra mycket på min familj, och i synnerhet den del av familjen som inte längre finns med oss. Det är tyvärr numera de allra flesta, inklusive båda mina föräldrar, så det finns många människor att plocka fram ur hjärtats minnesarkiv nu när julen klappar på dörren. Och inte bara människorna utan också de sammanhang, den kultur, de levde i.

Idag är det många som inte vill låtsas om att det har funnits en annan tid i Sverige – en tid då människor värnade sitt land och sin särart och tog hand om varandra. Idag får vi istället höra påståenden om att svensk kultur inte existerar och att etniska svenskar är lika ovanliga som vita älgar.

Tänk vad ett enda litet inlägg på Instagram kan betyda! För ett tag sedan flimrade det förbi en kopp buljong i mitt flöde, med följande text:

”Om du blir sugen på nåt på eftermiddagen men inte vill dricka kaffe/te. Gör som tanterna och farbröderna gjorde när jag var barn: Drick en kopp buljong! Som tilltugg kan man ta en bit knäckebröd och doppa. Jättegott och underskattat!”

Finns det någon tradition som känns så svensk som Lucia? Trots att den har sitt ursprung i den katolska tron så har ett helt unikt luciafirande vuxit fram i Sverige. Ett firande som är så införlivat med svensk kultur och tradition att inte ens katolska kyrkan förmår ta upp kampen med det.

Visst, det är klart att katoliker i Sverige också firar sitt helgon, den unga flicka som led martyrdöden på 300-talet, på samma sätt som katoliker över hela världen, men även den svenska traditionen hålls vid liv. Luciatågen ser likadana ut i de katolska församlingarna som i vilket annat sammanhang som helst, med den skillnad att man jämte de gamla svenska luciasångerna också sjunger sånger och psalmer ur den katolska psalmboken.

Ett vaccin mot corona är på gång, och vårt redan absurt polariserade land har om möjligt blivit ännu mer polariserat. Pajkastningen mellan vaccinförespråkare och vaccinskeptiska är i full gång, och det är ingen måtta på överdrifterna. Från vardera hållet kommer giftpilar av sällan skådat slag och jag undrar: Vad har egentligen hänt med oss som nation?

I det Sverige där jag växte upp var människor tålmodiga, lågmälda och eftertänksamma. Tråkiga, skulle vissa kanske säga – och gudarna ska veta att svenskar har tråk-stämplats in absurdum genom decennierna – men om man ska välja mellan tråkigt och den hysteriskt koleriska ton som idag råder så väljer jag tråkigt i alla väder.

När vänsterns mest aktiva twittertroll Lovisa Loan Sundman fick veta att den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali ordnat en insamling för de pojkar som torterades och våldtogs på Solna kyrkogård var hennes reaktion att spy galla över de människor som bidragit till insamlingen.

”Lite tack vare högerns vänsterhat och specifika Loanhat så lyckades det samlas ihop drygt två mille till de oskyldiga, misshandlade och torterade pojkarna i Solna. Det är fantastiskt bra. Tack för god samverkan @hanifbali”

Jag tror de flesta av oss som intar ett konservativt förhållningssätt till samhället är ganska eniga om att den nya tidens feminism, med genusforskning och manshat i fokus, är en rätt osmaklig ideologi. Tanken på att det finns ett oräkneligt antal kön, att vi inte längre ska vara män och kvinnor utan något slags könsneutrala varelser, är inte bara ovetenskaplig i största allmänhet utan medför också en stor osäkerhet hos barn och unga som växer upp utan fasta ramar och normer. I Sverige är det väldigt tydligt, om man ser till det stora antalet barn och unga med psykiska problem. Visserligen letar ”de lärde” efter politiskt korrekta orsaker, såsom socioekonomiska omständigheter och liknande, men jag tror att att de skulle komma sanningen närmare om de tog sig en rejäl titt på de uppluckrade normerna i samhället.

Vad kostar det att misshandla, förnedra, våldta och råna en människa i dennes eget hem? Vad kan man få för straff om man begår ett så grovt brott – och om man dessutom också begått narkotikabrott?

Svaret är: Två år och nio månaders fängelse. Det är den dom som Göteborgs tingsrätt utfärdade mot de två män som begick just detta brott i en lägenhet i Majorna i Göteborg i augusti i år.

När jag började första klass hösten 1969 började jag i en skola med katederundervisning och en lärare med auktoritet. Vi lärde oss inte bara att läsa och skriva, utan också att skriva väl, läsligt och rättstavat. Framför allt fick vi redan från början klart för oss att läraren var den som bestämde i klassrummet, vilket förstås underlättade både lärandet och studieron.

Jag brukar börja min dag med en kopp kaffe och en snabb genomgång av nyheterna. Och det slår aldrig fel – det är alltid ”crime o’clock” någonstans i Sverige. En 85-årig kvinna har blivit misshandlad och rånad i sitt hem, ett kriminellt gäng har skjutit skarpt på offentlig plats, ett barn har blivit rånat och någon har blivit våldtagen. Det tar aldrig slut.

Då och då ropar Morgan Johansson, eller någon annan stjärna i politikeradeln, ett grötmyndigt ”oacceptabelt” och försäkrar att det ska tas ett rejält nappatag med brottsligheten, men längre än till ord går det sällan. De har det ju så bekvämt och gött där de sitter på sina privilegierade positioner, vad spelar det dem för roll hur de skattebetalande medborgarna har det, så länge pengarna rullar in?

Nyligen skrev jag att liberalen Heidi Brandtner, och den ”kreativa ledaren” Cecilia Sahlström väckte frågan om kvinnor ska ha rösträtt. Det var naturligtvis inte allvarligt menat. Det var bara ett lite tillspetsat sätt att belysa de två damernas infantila diskussion. Men, som en läsare påpekade, varför ska kvinnors rösträtt ifrågasättas på grund av könstillhörighet när det finns en hel hop män som resonerar exakt lika imbecillt som dessa två damer?