I SvD den 25 juli skrev Mårten Schultz under rubriken Det är attacker mot vårt allra heligaste:

”Yttrandefriheten kommer först i listan av opinionsfriheter och opinionsfriheterna kommer först i listan av mänskliga fri- och rättigheter. Det här är med andra ord värden som har högsta prioritet i Sverige.”

Det händer att jag någon gång lyssnar på sk. klassisk/seriös/konstmusik. Då blir jag ofta uttråkad. Planmässigt och ihärdigt bygger man upp något som redan från början kunde förutses. Men visst kan det någon gång vara nöjsamt att besöka Bachs kristallpalats.

I tisdags (18/7) var Göran Greider värd för Sommar. Han inledde med att spela Beatles och Cornelis Vreeswijk. De var programmets bästa inslag.

Greider är trevlig och han har ett eget språk, befriat från schabloner. Han är också helt skamlöst inkonsekvent. Han säger att han inte tycker om att tala om döden – och så gör han det, länge. Det är också sympatiskt, eller i alla fall roande.

Av olika skäl blev jag tidigt intresserad av Frankrike. Under gymnasietiden var jag tre gånger där under sommarloven. Senare har jag blivit mer intresserad av andra länder, bl.a. Finland men också Danmark (Jag har lärt mig finska och jag håller på att lära mig mer danska genom att se på TV -serier utan textning, t.ex. Olsenbanden – förebild till Jönssonligan, men mycket bättre. Framför allt är den nervige Kjeld Jensen, spelad av Poul Bundgaard, Nils Brands motsvarighet i Jönssonligan, obetalbar.)

Tove Lifvendahl i SvD skriver alltid mångordigt. I söndags (9/7) slog hon rekord. Hon använde 1335 ord för att slå fast – ingenting. 

Hon skriver om att vara naken, att sexuellt ofreda, att urinera offentligt, att uträtta sina behov i en hink på torget och om pornografiska handlingar. 

Koraner bränns. Svenska och andra politiker blir bekymrade. Efter några vederbörliga bugningar inför vår yttrandefrihet, tillkommen under Frihetstiden men avskaffad av en enväldig kung, Gustaf III, anser de att denna av dem högaktade frihet bör inskränkas. Därigenom skulle nämligen Sverige skyddas från de många miljoner muslimer som uppger sig vara kränkta, muslimer som lever i länder i vilka tortyr, dödsstraff och annat vedervärdigt praktiseras av deras egna regimer, företrädare för denna avskyvärda s.k. religion islam. 

Min senaste text föranledde någon att avge följande kommentar: ”Ur vad hämtar detta uppror sin kraft?”  Det är en mycket vanlig fundering som yttras av många efter de allt talrikare upploppen. I Frankrike, i Sverige och på annat håll. 

Inför det senaste valet i Frankrike var det endast Éric Zemmour som berörde invandringen och invandringens följder. Han, själv jude, berättade att han inte längre kunde röra sig i den parisiska utkant han en gång vuxit upp i. I så fall skulle han riskera att bli överfallen.

I Almedalen kritiserade Magdalena Andersson oupphörligen det hon kallade SD- regeringen. Några gånger angrep hon SD ensamt. I en sådan replik förklarade hon att det var henne egalt om pursvenskar var i majoritet i landet, eller om den istället skulle bestå av invandrare och deras ättlingar. Hon sa: ”Vi ser också ledande sverigedemokrater som sprider grumliga konspirationsteorier om folkutbyte. Som hävdar att det är ren matematik. – En matematik som bygger på att helt vanliga svenska medborgare som jobbar, bidrar, betalar skatt – ändå inte är svenskar.” 

På SvT finns tre program om Hasse och Tage och det land i vilket de verkade. De var, som alla vet, mycket roliga. De var det på ett underfundigt sätt. Med sin humor kom de ofta att uppträda som barnet i sagan om Kejsarens nya kläder. De avslöjade sin tids många besynnerligheter – men de gjorde det på ett vänligt och ömsint sätt. 

Inte ens jag, alltid misstrogen mot rysk maktutövning, hade trott att det skulle gå så här fort. (Nu kan det inte uteslutas att någon kan hitta en tillfällig stötta för huset – men det kommer just att vara tillfälligt).

Jag tror jag lider av förnöjsamhet. Visserligen har jag i mina texter här ofta i förbittrade ordalag angripit olika företeelser i dagens Sverige – men mest har det varit personer som fått vara måltavla. På senare tid har det varit Magdalena Andersson.

Följande lista över olika befolkningars genomsnittliga IQ-skillnader kan användas för olika syften. Ett är att undersöka sambandet mellan IQ-nivåer och styrelseskick. Demokratier återfinns nästan enbart i de länder som har befolkningar med högre IQ-tal.

Magdalena Andersson ljuger ständigt, så ihärdigt och återkommande att det ter sig som tvångsmässigt.  Det genomförs till synes utan tanke på att det blivit meningslöst: Hennes yttranden har blivit utan innehåll. Läsaren och åhöraren förväntar sig inte längre någon meningsfull information från henne.

Kulturlivet i Sverige är till mycket stor del offentligt finansierat. Teatrarnas, muséernas och andra institutioners budgetar har som stor, ofta största intäktskälla skatter. 

För ett par år sedan skrev jag om Horndalseffekten: Detta begrepp blev känt i början på sextiotalet då Erik Lundberg publicerade sin bok Produktivitet och räntabilitet. Han hade gjort ett intressant fynd. Järnbruket i Horndal hade inte investerat något under ett femtontal år, men ändå ökat produktionen, och därmed produktiviteten, med 2 – 3 procent per år. Det var ett mycket väsentligt fynd, viktigare än man då förstod.  

Jag har nyss fyllt 84 år. Livet, ibland ledsamt och stundom lite roligt, var länge något slags projekt som skulle drivas framåt i hård fart. Varje avslutad ansträngning födde en självgod belåtenhet. Den räckte inte så länge, förstås, varefter nästa uppgift tacklades med frisk energi.  

I Strindbergs Röda rummet finns en berömd skildring av ett par överklassdamers  besök hos fattiga människor på Söder i Stockholm. Det framgår mycket tydligt att deras välgörenhet har dem själva som föremål – de fattiga människorna ger dem tillfälle till en vällustig upplevelse av att vara ädla och goda.  

Kriget i Ukraina kan beskrivas på olika sätt. Det vanligaste är det inkännande som beskriver befolkningens lidande. Försök att beskriva orsakerna bakom de ukrainska framgångarna och det ryska – hittillsvarande – misslyckandet förekommer också. 

Det har skett något mycket märkligt i offentlig debatt på senaste tiden.  

På Twitter skrev en rektor: En av de jobbigaste arbetsuppgifterna jag har är att prata med föräldrar till elever inom spannet 71–90 begåvningsmässigt. Det finns inte någon plan för dessa elevers skolgång. Oavsett vilket stöd vi sätter in klarar de inte skolan. (@rektor_linnea) 

Inte kan man veta hur Putin tänker! Kanske finns han inte längre? Det kanske är en dubbelgångare som man skickar fram för att folk skall hålla sig lugna? 

Jag har länge, som DGS läsare vet, skrivit om Magdalena Andersson under rubriken Sveriges obehagligaste politiker. Jag förundras fortfarande över hennes beteende. Det är för henne som politiker och för hennes parti en stor belastning. 

Jag har tre gånger tidigare skrivit om Magdalena Andersson, senast här. Hon fortsätter att leva upp till omdömet. Hennes uppträdande i partiledardebatten i söndags var, också jämfört med hennes tidigare framträdande, något oerhört. Hon var oförskämd mot andra debattörer. Hon kunde inte artikulera sammanhängande – och hon hade absolut inte något att säga.  

Sverige kommer att elektrifieras. Transporter men också produktion kommer att drivas av elektrisk energi, istället för som nu till stor del av fossilbaserad. 

I debatten har huvudsakligen två alternativ ställts mot varandra: vind- respektive kärnenergi. I båda fallen måste kol och gas brännas under byggtiden, i ett tiotal år. 

Numera har det blivit tillåtet – ja, det sker till och med återkommande – att hänvisa till förhållandena i Danmark – inte för att ge en avskräckande bild, utan som något eftersträvansvärt. Ännu för några år sedan användes däremot t. ex. deras invandringspolitik som frånstötande, ja rasistisk. 

Ibland beskrivs samhälleliga händelseförlopp som en obönhörlig, men så långsam förändring att den är svår att urskilja. Den fortgående feminiseringen av samhället är en sådan. Ibland tvärtom, närmast som en störtflod, omöjlig att motstå. Massvåldtäkter under krig är en sådan.  Det finns många andra exempel, också från antiken. Sabinskornas bortrövande är ett närmast mytiskt sådant. Och när germanstammar hade slagit romerska härar och var på väg att tränga vidare mot Rom var deras hånfulla stridsrop att nu kom de för att ta Roms kvinnor. Marius stoppade dem.

Varje sätt att utöva offentlig makt ställs då och då inför ett för dess fortbestånd avgörande beslut: hur skall maktväxling ske? Vilka partier skall bilda den nya regeringen, hur skall den sittande diktatorn ersättas? Demokratierna har en avgörande fördel framför andra styrelsesätt: varje val av ny makthavare sker rutinmässigt, som ett av alla de val som genomförs i en demokrati. 

Valet i Finland har väckt språkfrågan, dvs svenskans ställning i landet, till liv igen. Den har tagits upp i debatten i Finland, givetvis, men genom Gellert Tamas artikel i DN också här i landet.

Efter viss tvekan beslöt jag mig för att göra militärtjänst. Tvekan var en följd av att jag förstod att jag därmed gav efter för den förtryckande statsmakten – egentligen de vuxna som kört med mig allt sedan skolstarten. Det visade sig vara rätt beslut. Militärtjänstgöringen gav mig de mest avgörande och lärorika åren – har jag förstått nu 64 år efteråt.  

Det finska riksdagsvalet avgörs den andra april. För några dagar sedan hölls en debatt mellan de tre största partiernas företrädare: Socialdemokraternas Sanna Marin, Samlingspartiets Petteri Orpo och Sannfinländarnas Riikka Purra. Som framgår av diagrammet i klippet ovan har dessa tre partier nästan lika stort stöd i opinionen, enligt då tillgängliga opinionsmätningar. De delar 60 procent jämnt mellan sig.