Det bästa argumentet för att ta den globala uppvärmningen på allvar är att forskarna kan ha fel. Detta är motsatsen till det långt vanligare argumentet att vi bör ta den globala uppvärmningen på allvar eftersom forskarna inte kan ha fel. Skälet till att det första argumentet sällan används är att det inte gynnar någon sida i klimatdebattens skyttegravskrig. De klimattroendes ståndpunkt är att världen oundvikligen kommer att drabbas av en fruktansvärd katastrof om vi inte lyder. Deras motståndare förnekar detta. I den här artikeln hoppas jag hitta en medelväg.

En vän kom på stockholmsbesök och passade på att delta i en av de återkommande måndagsdemonstrationerna på Norrmalmstorg till förmån för Ukrainas sak. Efteråt sa vännen att hon var bekymrad eftersom mötesdeltagarna, enligt hennes bedömning, var så pass ålderstigna. ”Vi som var där till stöd för Ukraina tillhörde en äldre ålderskategori”, skrev hon. ”Är inte ungdomar engagerade i frihetskamp? När slutade de vara det?” Jag svarade att jag visserligen hade samma intryck av åldersfördelningen på norrmalmstorgsmötena men att jag inte kunde förklara det hela. Fast man borde kunna hitta rimliga skäl om observationen är korrekt.

(Integr·­at·ion substantiv ~en ~er samman­förande till en helhet; spec. om hjälp till nya svenskar att komma in i det svenska sam­hället /SAOL/).

Detta är ett mycket populärt begrepp. Det används fortfarande högtidligt också av förståndiga personer som annars frimodigt kan kritisera invandringen och med denna förenade företeelser, så gör t.ex.Paulina Neuding i fredagens SvD: ”Och regeringen behöver utforma en politik för att människor som har sökt sig hit men som inte kan eller vill integreras lämnar landet.”

Även efter pensioneringen styrs mina känslor inför tidens gång av ett liv som löneslav. Till exempel kan jag en vanlig pensionärsfredag känna mig omotiverat uppsluppen och tacka tillvaron för att det återigen är en veckända på väg. Om du tycker att det är fantasilöst av mig så kan jag inte annat än hålla med. Men det är inte bara jag som har ett så reglerat och byråkratiskt känsloliv. Det är, har jag så småningom kommit på, vårt lands och vårt folks innersta natur.

Frågan kan verka märklig men med tanke på Nationalmuseums budskap till besökarna är den faktiskt självklar. Så här står att läsa på ett anslag om nationalism i museet:

”Den populistiska och av nationalism präglade synen på svenskhet, som används politiskt idag, bygger på idén om ett statiskt idealiserat och konstruerat förflutet. Tanken att det finns en historisk tid och plats att blicka tillbaka på, där allt var på ett visst sätt, stämmer inte.”

Sverige har alltså ingen historia, och existerar inte – har aldrig existerat – som nation. Frågan kvarstår alltså: Vad ska vi då med ett museum med namnet ”Nationalmuseum” till?

Glöm svamlet om socioekonomiska omständigheter som orsaken till kriminaliteten i de påstått utsatta områdena. Glöm att det skulle hjälpa att slänga in en socialsekreterare i ekvationen. Det finns i själva verket bara två anledningar till att unga söker sig till kriminella grupperingar. Den ena stavas girighet, den andra stavas låga och knappt kännbara straff. Lösningen ligger i att höja straffsatserna för unga kriminella.

I hela livet har jag lite till och från på lediga stunder funderat över varifrån fri- och rättigheterna kommer. Jag kan inte påstå att jag blivit särskilt övertygad av mina egna resonemang vilket säkert beror på en betydande svaghet hos mig, nämligen att jag undermedvetet har önskat att det legat något ädelt över fri- och rättigheterna och helst också att mänsklighetens stora hjältar och tänkare över tiden ska ha flyttat fram de filosofiska positionerna så att mänskligheten gradvis har beviljats ständigt utvidgade fri- och rättigheter och därmed ett allt värdigare liv. Människan har enligt den självhyllande doktrinhistorien genom århundradena långsamt blivit alltmer rättänkande och fulländad, filosoferna har noterat och skrivit traktater i ärendet och fastställt nya fördelar för människan.

En av vår tids dominerande föreställningar – eller kanske snarare fördomar – är att människans kunskaper avancerar med sådan kraft att alla nya idéer med automatik är bättre än äldre. Jag har svårt att helt anamma den tankegången. På många områden är det heltvisst så. Till exempel vill jag hellre bli behandlad i munnen av en modern tandläkare än en gammaldags som cykeltrampade borret.

I senaste valet fick Sverigedemokraterna över 20 procent och blev Sveriges näst största parti. Ända sedan SD kom in i riksdagen har vi matats med påståendet att deras väljarbas består av klenbegåvade och lågutbildade landsortsmän men ju mer partiet växer, desto svårare blir det att vidmakthålla den myten. Idag kan vi därför rimligen anta att SD-väljarna utgörs av ett tvärsnitt av väljarkåren, vilket betyder att även runt 20 procent av alla kändisar röstar SD.

Som du minns fanns det en engelsk trettonhundratalsmunk som hette Ockham (bilden). Han hade tröttnat på sin tids alla komplicerade förklaringar till tillvarons oklarheter. Själv tror jag att de sysslolösa och uttråkade munkarna tävlade om att försöka uppfinna de mest komplicerade, skolastiska och osannolika uttolkningarna av tidens hemligheter och att det var detta oskick Ockham invände mot. Därför införde han en filosofisk regel med innebörden att onödig krånglighet i filosofiska och intellektuella ting var av ondo.

Den här tiden på sommaren är, för mig, en tid av kaffekalas och gemenskap. När jag var barn och tillbringade somrarna hos morfar och moster på landet var slutet av juli och början av augusti fyllt av just sådant. Med fyra familjefödelsedagar tätt inpå varandra fylldes det lantliga köket av doften av nybakat dagarna i ända. Och sen blev det kaffekalas så det stod härliga till.