Även efter pensioneringen styrs mina känslor inför tidens gång av ett liv som löneslav. Till exempel kan jag en vanlig pensionärsfredag känna mig omotiverat uppsluppen och tacka tillvaron för att det återigen är en veckända på väg. Om du tycker att det är fantasilöst av mig så kan jag inte annat än hålla med. Men det är inte bara jag som har ett så reglerat och byråkratiskt känsloliv. Det är, har jag så småningom kommit på, vårt lands och vårt folks innersta natur.

Mycket verkar enkelt och självklart men bara man fått grunna över sina uppfattningar ett tag så kan de bli svåra att begripa även för den grunnande hjärnan. Som exempel kan vi ta den aktuella storfrågan om koranbränningar med närliggande förgreningar. Vilken berättelse – narrativ – är det som gör saken mest begriplig?

I hela livet har jag lite till och från på lediga stunder funderat över varifrån fri- och rättigheterna kommer. Jag kan inte påstå att jag blivit särskilt övertygad av mina egna resonemang vilket säkert beror på en betydande svaghet hos mig, nämligen att jag undermedvetet har önskat att det legat något ädelt över fri- och rättigheterna och helst också att mänsklighetens stora hjältar och tänkare över tiden ska ha flyttat fram de filosofiska positionerna så att mänskligheten gradvis har beviljats ständigt utvidgade fri- och rättigheter och därmed ett allt värdigare liv. Människan har enligt den självhyllande doktrinhistorien genom århundradena långsamt blivit alltmer rättänkande och fulländad, filosoferna har noterat och skrivit traktater i ärendet och fastställt nya fördelar för människan.

En av vår tids dominerande föreställningar – eller kanske snarare fördomar – är att människans kunskaper avancerar med sådan kraft att alla nya idéer med automatik är bättre än äldre. Jag har svårt att helt anamma den tankegången. På många områden är det heltvisst så. Till exempel vill jag hellre bli behandlad i munnen av en modern tandläkare än en gammaldags som cykeltrampade borret.

Som du minns fanns det en engelsk trettonhundratalsmunk som hette Ockham (bilden). Han hade tröttnat på sin tids alla komplicerade förklaringar till tillvarons oklarheter. Själv tror jag att de sysslolösa och uttråkade munkarna tävlade om att försöka uppfinna de mest komplicerade, skolastiska och osannolika uttolkningarna av tidens hemligheter och att det var detta oskick Ockham invände mot. Därför införde han en filosofisk regel med innebörden att onödig krånglighet i filosofiska och intellektuella ting var av ondo.

En sak vet man ganska säkert. Jag har gjort sanningskontroll med några bekanta vars intellektuella kvaliteter övertygar åtminstone mig. Det tycks råda konsensus om att Sverige, om man får göra en obetydlig förenkling, har två sorters invandrare.

För kanske tio år sedan lämnade jag den Grundläggande och Trygga Trosvisshetens Tidsålder och inträdde i den Råkalla och Misstänksamma Skepsisens Era. Mitt sinne har i samband därmed blivit mer tolerant men samtidigt, vilket kan verka underligt, betydligt vresigare.