Om man öppnar munnen och framför en åsikt så ska man vara mycket försiktig ty man har antagligen fel, framför allt om man uttalar sig om saker man inte begriper vilket är det normala tillståndet.

Efter tio års engagerade och framgångsrika försök att integrera sig i det svenska samhället gav min kalifornienfödda första fru upp. Det var inte Sverige som sa nej till henne. Hon hade belönats med en fast, högavlönad anställning på en myndighet inom rimligt pendlingsavstånd från hemmet. Det var hon som sa nej till Sverige (och troligen även till mig).

Jag är mycket tacksam att jag inte är Benjamin Netanyahu eller Joe Biden eller någon annan som kan ha inflytande över Gaza-kriget eller i övrigt den politiska situationen i Mellanöstern. Här erbjuds ingen hjälp av kalla, vetenskapliga och matematiska beräkningar. Här har man bara sina känslor och sitt eventuella omdöme att lita till. Samt, förstås, den starkaste påtryckningen av alla: den ofta orubbliga övertygelsen hos dem man hamnar i meningsbyte med.

På 1500-talet trodde snart sagt alla människor på Gud. Framför allt upprätthölls denna tro av överheten, prästerna naturligtvis, men även den världsliga makten. Kungen, till exempel, som ansåg sig tillsatt genom Guds nåd, hur skulle han kunna ha några tvivel?

Särintressen i bemärkelsen ”folk som organiserat sig vid sidan av staten” har det nog alltid funnits. Men gamla tiders särintressen – och med ”gamla tiders” menar jag sådana som opererade hundratals år tillbaka i tiden – skiljer sig, påstår jag, på åtminstone en betydelsefull punkt från moderna tiders särintressen. Det är att de gamla särintressena var fiender eller konkurrenter till staten medan de nya försöker bilda allianser med staten i syfte att få fördelar som står under statlig kontroll.

Ibland kan banala men revolutionerande insikter vara så försynta eller potentiellt stötande att man inte uppfattar dem. Va? Allt detta på samma gång? Låt mig ge ett exempel.