En av nationens ledande PK-ister, kulturchefen Björn Wiman på Dagens Nyheter, har klassificerat oss som har synpunkter på klimatdebatten i två kategorier: ”engagerade klimataktivister” och ”cyniska vetenskapsförnekare”. Jag tillhör den andra gruppen, dock inte för att jag skulle förneka vetenskapen, utan för att jag är cynisk.

Tänk dig att Thomas Back, ordförande i den Internationella Olympiska Kommittén, skrev en samordnad debattartikel över hela världen som inleddes så här:

De olympiska spelen är inte olympiska spel för alla. IOK klarar inte att kompensera de tävlandes olika förutsättningar, och socioekonomisk bakgrund har blivit allt viktigare för resultaten. Stödjande åtgärder sätts in för sent och ibland inte alls.

Om någon för några dagar sedan hade begärt min åsikt om det statliga svenska radio- och tevemonopolet och om en lämplig framtid för detsamma så hade jag svamlat fram åtskilliga argument på temat å den ena sidan och å den andra sidan. Och visst är frågan knepig. Men nu har jag sett teveprogrammet Den gröna kapplöpningen och därmed är saken avgjord för min del. Media, framför allt television, i statlig regi ska läggas ned. Den ska inte omorganiseras eller bantas eller börsintroduceras eller få sin styrelse utbytt eller förändras på något annat sätt utan helt enkelt förintas och de nio miljarder kronor verksamheten årligen kostar återbetalda till medborgarna i form av skattesänkningar.

Jag kan lösa alla problem, även sådana som inte finns. Efter lite slentrianmässig forskning, vilket betyder att jag kollat lite här och lite där med hjälp av artificiell intelligens, som visserligen är överreklamerat men i övrigt faktiskt en riktig blodhund, har jag fastställt en klart forskningsbar hypotes. Hypotesen är att förutsägelser om den framtida klimatkatastrof som förväntas göra slut på jorden nästan alltid förlägger undergången till ett tillfälle omkring tio år framåt. Förrän saken har etikprövats och forskningen genomförts kan jag naturligtvis uttala mig säkert om hypotesen men det hindrar inte att jag med full evidens kan förklara fenomenet.

Om det är någonting människan borde ha lärt sig vid det här laget – där ”det här laget” betyder tiden sedan ryska revolutionen – så är det att planekonomi inte fungerar. En del planekonomi slipper samhällena inte ifrån. Visst finns det hetsporrar till libertarianer som menar att polis, rättsväsende och lantmäteri kan överlåtas åt det privata initiativet eftersom verksamheten då sköts mest effektivt, men för oss som sätter rättssäkerheten högre än effektiviteten gör det inget att domstolarna kostar lite mer bara man kan lita på dem.

Svenskarna är ett mycket stabilt folk i bemärkelsen att vi är homogena vilket betyder att vi hela tiden sneglar på varandra för att inte avvika och därför inte är lagda för solospel utan i stället endast rör oss i samlad tropp. Den legendariske ideologen Sture Eskilsson på Svenska Arbetsgivareföreningen kallade oss, inte utan uppskattning, för ett ”stim av sniglar”, ett uttryck som sedermera blivit bevingat.

I Matteusevangeliets trettonde kapitel frågar lärjungarna Jesus varför han talar till folket i liknelser. Han svarar att det är nödvändigt ty annars fattar bara de som redan har något slags förståelse medan budskapet är bortkastat på de flesta. Närmare bestämt sa han: ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.  Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå”.

Styrkan i bråket om koranbränningarna har inte bara tagit vanliga svenskar som gillar yttrandefriheten på sängen utan även regeringen, som torkar svettpärlor ur pannan och delar ut tilläggsdirektiv till åtminstone en statlig kommitté som ska utreda vad vi egentligen menar med den yttrandefrihet som Sverige var först i världen med att införa år 1766 och som finns inskriven i regeringsformen av år 1974. Den borde senast då ha uttolkats i detalj.