PATRIK ENGELLAU: Kan alla kriser lösas med större lån?
Jag växte upp på rätt sida om järnridån, i den del av världen där politisk opposition var någonting fint. Det var liksom kännetecknet på att leva i ett fritt samhälle. Även om vi sällan opponerade oss kändes det skönt att kunna göra det, om vi ville. Lagens långa arm var till för att gripa tjuvar, mördare och såna som fifflat med bokföringen; inte att lagföra dem som tyckte annorlunda än staten. Sånt sysslade man med i Sovjetunionen.
Som ett led i drevet mot Richard Jomshof, för att denne kallat islams profet Muhammed för bland annat ”krigsherre” har den välkända allvetaren Agnes Wold nu gett sig in i debatten och efterlyser ett yttrande från Jomshof om – vikingarna.
Det sorgliga med Sverige är att vi ägnar åt en sorts nationellt självskadebeteende som har sin grund i ett farligt tänkande (och då avser jag inte bara migrationen, utan skola och en hel del annat).
Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg havererar totalt i en ny krönika, där han påstår att de två utlänningar som bränt koraner i Sverige går SD:s ärenden – och att SD vill bränna människor. Det är magstarkt till och med för att vara Anders Lindberg, och han tar i så han spräcker sig när han i sin ledartext utbrister:
Med avseende på gängkriminalitet med tillhörande mord och annat våld sa dåvarande statsminister Stefan Löfven för fyra år sedan att ”han inte sett det komma” och att han fortfarande inte var övertygad om att oskicket hade med invandringen att göra eftersom ”gängkriminaliteten berodde på segregationen, inte på immigrationen”.
Jag tror att de flesta redan har läst Sofie Löwenmarks artikel i Expressen 8 augusti angående regeringens användning av termen ”Islamofobi”. Med anledning av detta mötte hon Mattias Gardell, religionshistoriker, i Studio Ett 10 augusti.
Internet glömmer aldrig och det gör inte jag heller. Därför har jag gått tillbaka till 2015 och läst en artikelserie i Dagens Nyheter om socialtjänsten varmed journalisten Maciej Zaremba väckte stor uppmärksamhet. Här är den första artikeln i serien. I korta drag handlar serien om att svensk socialtjänst regelmässigt begår rättsövergrepp mot sina klienter, särskilt mot män. Zaremba ska ha hävdat att en del socialsekreterare ”levde ut sina mansfobier i maktutövningen”. Till exempel mördas femåriga Tanja för att hennes mamma och andra paranoida kvinnor fått för sig att Tanja skändats av sin pappa (om jag fattar rätt). Zaremba menar att flickan fått överleva om socialtjänsten och åklagarna bara haft vett att följa grundlagen.
För mer än trettio år sedan skrev Salman Rushdie romanen Satansverserna och fick en fatwa mot sig. För ungefär ett år sedan hann den i kapp honom och han knivhöggs svårt, men överlevde. I denna artikel från finska Yle sammanfattas (på svenska) muslimers försök att påtvinga världen sin syn på en rättmätig världsordning: ”Irans högste andlige ledare ayatollah Khomeini utfärdade en fatwa över honom och alla som hade med boken att göra. Sedan dess har bland annat en översättare mördats, en annan skadats och en förläggare skjutits.”
Rapport hade ett inslag 14 augusti om att simkunnigheten bland barnen i Sverige sjunker.
De flesta som har någorlunda koll på samtiden vet att det är barn till invandrare som inte kan simma. Svenska barn har alltid haft en mycket hög simkunnighet, och har så fortsatt. Detta tror jag faktiskt att även nyhetsredaktionerna på statsmedierna känner till.
Det finns mycket jag inte begriper, det mesta faktiskt. En sak som jag numera särskilt inte begriper är den nya kapitalistiska mentaliteten, till exempel den, som det verkar, tilltagande lusten hos framgångsrika företag att satsa på det hållbara, ekologiska, elektriska och därmed, på lite sikt, nyfattiga.
Historikern och bestsellerförfattaren Yuval Noah Harari är en kontroversiell föreläsare på World Economic Forum och utpekas ibland som chefsideolog åt Klaus Schwab. Med jämna mellanrum publicerar han videos på Youtube som sänder kalla kårar längs ryggraden. Ofta är det svårt att avgöra om han välkomnar den utveckling han beskriver, eller varnar för den.
De intellektuella giganterna i Sverige har bråda tider nu och vrider sig som lärda maskar på en metkrok. De tycks inte veta vilken fot de ska stå på i den pågående ”Korankrisen”.
”Efter Segerstedts bortgång, och då svenska media ej längre behövde frukta Tyskland, frigjordes en ström av artiklar. På många håll i världen dök samtidigt hans namn upp; exempelvis BBC kommenterade Segerstedts bortgång i sin europautsändning på påskdagen 1945: ‘Han var trogen under de mörkaste timmarna av vår tids långa passionshistoria, då många andra sviktade. Han tillhörde dem som bli martyrer eller hjältar. Det var täta pilskurar kring Torgny Segerstedt under hans kamps dagar, det vajar seger- och fredspalmer över hans sista läger´.”
Organisationen Open Doors, som kartlägger förföljelsen av kristna, har kommit med sin årliga rapport. Av den framgår att de länder, som just nu attackerar svenska ambassader och kritiserar Sveriges lag om yttrandefrihet, tillhör de länder där kristna har det som allra svårast. Den religiösa grupp som kräver särskild respekt är alltså den grupp som minst respekterar andra. Ändå har representanter för de kristna samfunden i Sverige tagit på sig rollen som islams beskyddare. Tanken är väl att det ska visa hur duktiga de är på att vara goda och ”vända andra kinden till”. I själva verket visar det bara att de är ryggradslösa hycklare.
Justitieminister Gunnar Strömmer intervjuas i P1 Morgon av Mikael Kulle med anledning av att det senaste i det som statsmedierna kallar ”Korankrisen”:
Den amerikanske 1800-talspedagogen Thomas Palmer efterlämnade ett insiktsfullt yttrande som sedermera blivit bevingat eftersom det så väl fångar det moderna skolsystemets innersta väsen. Det lyder så här: ”Om du inte lyckas första gången så försök igen, försök igen!” I denna uppmaning ligger ett av västerlandets heligaste löften förborgat, nämligen att om jag aldrig ger mig utan tränar mina tiotusen timmar så är succén praktiskt taget garanterad: hut går hem och jag blir just den internationella konsertpianist som min mamma hade planerat hela tiden.
HITTAT PÅ NÄTET: ”Svårt att förstå varför man hyllar Ecce Homo men fördömer provokationer mot islam”
När Elisabeth Olsson Wallin gjorde utställningen Ecce Homo var det många kristna som blev provocerade. Det hindrade inte Ulf Kristersson från att hylla henne. Däremot fördömer han provokationer mot islam.
Karneval heter ett piggt bokförlag på Söder i Stockholm som enligt min förutfattade mening ger ut fräcka och för det mesta välskrivna böcker (och skickar recensionsexemplar till mig). Nu har det skett igen. Boken heter Så vann woke och författaren heter Joanna Williams (bilden) och är journalist och direktör på en engelsk tankesmedja.
Nu jobbar oppositionen stenhårt för att avsätta Richard Jomshof från hans post som ordförande för justitieutskottet. Såsom varande den enda, eller i alla fall en av ytterst få, riksdagspolitiker som inte kryper för den islamiska världens hat och hot mot vår demokrati är han naturligtvis en nagel i ögat på alla de fega och lismande jasägare som är tongivande i oppositionspartierna.
Parollen för den här bloggen är att ”här skapas samtidens självförståelse”. Frågan är vad det betyder. Om någon skulle veta borde det vara jag eftersom jag är den som formulerat ledordet. Men å andra sidan pladdrar man så mycket att det inte alltid är lätt att veta, framför allt om det gått något årtionde sedan djupsinnigheterna sattes på pränt.
Expressens stjärnreporter Magda Gad är intensivt närvarande på sociala medier och när hon inte hyllar talibaner som gentlemän, eller anklagar svenskar för att önska livet ur afghanska barn, går hon gärna till storms mot människor vars åsikter hon ogillar. Nu senast är det författaren och debattören Lena Andersson som, enligt Magda, är en ”otroligt äcklig människa”.
Under natten till fredag (11/8) sköt ryska rymdflygstyrelsen Roskosmos upp sin månlandare Luna-25.
Igår under söndagen började den ryska månraketen skicka data till jorden. Målet för expeditionen är bland annat att söka efter vatten i frusen form på månens sydpol. Enligt den ryska rymdmyndigheten ska Luna-25 ta prover och bedriva ”långsiktig vetenskaplig forskning”.
Kommer ni ihåg de första efterkrigsårtiondena? Trots atombombshotet lovade både den tiden själv och dess framtid oss en allt bättre tillvaro. I efterhand har de kallats för ”rekordåren”. Dess närmast föregående år med världskrig och depression färgade också synen på tidigare århundraden. Populärt var att förtala dem, i synnerhet stormaktstiden, förstås.
Häromdagen framförde jag en kontroversiell uppfattning till en vän. Jag sa att det inte händer något i svensk politik. Årtionde efter årtionde passerar men uppfattningar, ståndpunkter, konkreta lösningar förblir desamma. Det är bara håret som blir gråare på alla dem som fortsätter att ha oförändrade åsikter.
Gudrun Schyman, vid tillfället ledare för det politiska partiet Feministiskt Initiativ, kände sig i augusti 2017 manad att ta sig till Medborgarplatsen i Stockholm för att stötta de små utsatta afghanska pojkarna som på eget bevåg, och i strid mot alla ordningsregler och demonstrationslagar, hade ockuperat den offentliga ytan under flera veckor.
Just nu står Expomedarbetaren Bilan Osman i fokus på sociala medier, efter att hon yttrat att sharia är okej och att det är islamofobi att ifrågasätta sharialagar och tvingande klädsel för kvinnor.
Vad många snobbiga intellektuella (som jag) än tycker så kan man som svensk vara ganska stolt över nivån på dagsdebatten i Sverige. Trots allt är vi ett litet utkantsland med ett språk- och tankeområde som täcker max tio miljoner människor varav uppemot hälften troligen i det här sammanhanget bör räknas som funktionella analfabeter i bemärkelsen att de aldrig skulle läsa en normal debattartikel även om de kunde nästan alla orden. Och ändå har vi ett kiv och ett tjafs och ett ordgemäng som om hela folket inte bara döpts in i Svenska kyrkan utan också fötts in i Svenska Akademien.
Eller: Om det största haveriet inom migrationspolitiken någonsin.
Fick upp ett Facebookminne från 11 augusti 2019. Kopierar in texten här då jag förkortat den något:
Meningen är att den här texten ska drypa av fördomar och förakt mot psykiatrin som jag inte vet något annat om än att jag betalar för den samt att den är en av de skrikigaste och självgodaste avdelningarna inom det välfärdsindustriella komplexet. Med skrikigaste och självgodaste menar jag att den i jämförelse med de andra avdelningarna lyckas framställa sig själv som den mest förtryckta av alla offerkategorier. Jag vet hur psykiatriker ser ut när de kommer på att de lider värre än andra. Deras mun förvrids i ett trotsigt men ändå undergivet falskt leende som betyder att just det faktum att de så storsint utstår sina orättvisa plågor är själva beviset på deras överlägsna godhet som människor.
DET GODA SAMHÄLLET 