Kanske finns det någonstans, exempelvis inom sporten som jag aldrig bryr mig om, något att yvas över för en svensk. Då och då ser jag en stor bild av ett antal jublande idrottstjejer på morgontidningens förstasida och inser då att något stort inträffat som jag inte lyckats förstå. När det gäller annat som jag inte heller förstår men inbillar mig har betydelse för nationens framtid – till exempel skolans kvalitet, antalet sprängningar och gängmord, landsbygdens sammanbrott, inflationen, trottoarcyklismen och spårspringet – har jag svårt att se något hoppingivande.

Koranbränningarna har i viss mån delat svenska medborgare i två läger, där ett läger menar att man bör tillgodose muslimernas krav medan det andra lägret anser att yttrandefriheten måste gå före muslimers rätt att slippa känna sig kränkta. Med allt fler våldsamma upplopp i protest mot koranbränningarna börjar nu medborgarna tröttna – inte på koranbränningarna utan på de våldsamma protesterna.

Vi har hört det i åratal nu, det heliga förkunnandet om ”allas lika värde”. Det är inte bara en lögn utan en förbannad lögn och dessutom en lögn som upphöjts till sanning. En lögn som dessutom bidrar till undergången för vårt land. För vad får vi för slags samhälle om vi inte har vett och sans nog att inse att människor faktiskt har olika värde?

Oavsett om du har en naiv eller klarsynt bild av hur moraliskt rutten den socialdemokratiska maktklanen runt verkställande utskottet (VU), partistyrelsen (PS) och ”Sveavägen 68” är så är Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan. Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken” (2014) nödvändig läsning. Den är en ögonöppnare för den naive och en bekräftelse för den klarsynte. 

De senaste åren har svensken ändrat åsikt. Han brukade vara anti-Nato men nu är han varm Natovän. Svensken brukade tänka att Nato är en diabolisk organisation. Där styr den onde president Reagan som fjäskar för NRA och som har stöd av de homofobiska och kapitalistiska hatpredikanterna Jerry Falwell och Pat Robertson. Sedan styrde den onde president Bush Nato. Ni vet den kristne fundamentalisten som ville bomba ihjäl så många brunhyade muslimer från Irak och Afghanistan som möjligt för att Gud hade viskat detta i hans öra. Den starkt rasistiske president Bush ville stoppa afroamerikaner i elektriska stolen för minsta lilla förseelse.

Det är mycket man inte vet men turligt nog är det inte så mycket man behöver veta så man kan ta sin okunnighet med ro. Men ibland blir okunskapen plågsam. Så är det för mig med företagen och klimatpolitiken. Här finns en inbyggd konflikt (och förklara gärna att jag har fel om du har en vassare förståelse än jag) eftersom klimatpolitiken är dyrbar för företagen (vare sig de frivilligt anammat den eller tvingats därtill av myndigheter). De extra kostnaderna drabbar rimligtvis vinsterna. Man skulle därför vänta sig att företagen motarbetade klimatpolitiken men det gör de inte, i varje fall inte offentligt. Mellan skål och vägg borde det emellertid vara ett himla gnällande. Det är det också men det är inte tillräckligt för att det ska uppmärksammas utåt. En del företag är förstås rädda för att få rykte om sig att sätta profiten framför jordens överlevnad.

Frihet är det bästa ting.
Som sökas kan all världen kring.
För den, som frihet kan bära.

Utnyttjande av en frihet kräver ansvar och eftertanke – så även yttrandefriheten. Vad är syftet med det jag vill säga? Om du säger ”Ditt stora feta äckliga svin” så kan det endast ha som syfte att provocera och kränka någon. Motsatsen är att du säger något kontroversiellt, i syfte att påverka en opinion, för att i slutändan skapa ett bättre samhälle.

Den som har felaktiga föreställningar om en motpart, en enskild människa eller ett företag, en organisation, ett parti eller ett land – kan av dessa föreställningar förledas till hat. Vanligare är ändå, tror jag, att man förleds till en alltför positiv inställning, kanske till och med till kärlek, vilket mången nyförälskad fått erfara när väl tillnyktringen sätter in. 

Sverige är under attack från muslimska länder, alla icke-demokratier och brutala diktaturer, som inte ens kan stava till begreppet “mänskliga rättigheter”. Ett av dessa länder är Iran, som mer eller mindre förklarat Sverige krig och som i dagarna paradoxalt nog blir ordförande för FN:s organ för de mänskliga rättigheterna. Företrädare för de muslimska OIC-länderna (Organization of Islamic Cooperation) kräver också att Sverige skall upphöra med, och förbjuda, koranbränningar som förvisso anordnas av provokativa individer, vissa dessutom inte svenska medborgare.

Nu börjar bilder på Karolin Hakim valsa runt på Facebook igen. Hon som blev skjuten ”med sitt lilla spädbarn i famnen” i Malmö hösten 2019.

Och visst, hon bar på sin tvåmånaders bebis när hon sköts. Det är sant. Men detta är bara halva sanningen. De som främst verkar vilja hetsa mot invandrare i största allmänhet delar mer än gärna denna halva sanning. Utan några som helst egna kommentarer.

Förr i tiden behövde de allmänna valen inte vara några särskilt dramatiska händelser utom för politikerna själva (eftersom äventyret naturligtvis var på allvar för den som eventuellt hotades av att bli utslagen från sin position). För vanliga medborgare var valen mer som underhållningsprogrammen Let´s dance eller Bonde söker fru. De kunde vara spännande men vilket lag som vann spelade inte så stor roll eftersom de tävlande egentligen var likadana. Grundtipset var därför att allt skulle bli vid det vanliga efter valet. Såklart man trodde att det skulle gå likadant den här gången. Grundtipset är fortfarande detsamma, nämligen att den stora administrativa apparat som styr landet även fortsättningsvis behåller sitt järngrepp över nationen. Men det finns svaga tecken på förändringar.

Aftonbladet har gjort sig känt som något helt annat än den nyhetstidning man utger sig för att vara. Med ledarskribenter som hellre hamrar ur sig bittra one-liners på sociala medier än skriver genomtänkta, analytiska texter, och fokus på sensationsjournalistik istället för nyhetsjournalistik, är det kanske inte så konstigt att tidningen numera i folkmun går under diverse öknamn, som ”Aftonslasket” och liknande. Ingenting är för simpelt för Aftonbladet – allra helst när det gäller att misskreditera den borgerliga regeringen.

Reportern Liza Youhanan gör i Studio Ett 29 augusti ett reportage om att England nu stramar åt sin migrationspolitik:

”I Storbritannien läggs om migrationspolitiken under parollen ‘Stop the boats’ – stoppa båtarna. Enligt den brittiska regeringen ska den nya migrationspolitiken både avskräcka migranter att ta sig till Storbritannien på illegala vägar men också, lätta på asylkostnaderna.”

Efter att terrorhotnivån höjt från 3 till 4 har vi fått veta följande:

Vi ska leva som vanligt. Vi ska vara vaksamma.

Vad och vilka vi ska vara vaksamma emot, det tiger dock både politiker och säkerhetspolis om. Trots att en hel muslimsk värld har utpekat Sverige som fienden nummer ett, och uppmuntrar terror mot vår existens, så är det fortfarande ytterst få som talar klarspråk.

”Märkeliga saker hända än i våra dar minsann” som det hette i gamla skillingtryck. Som den där om finansmannen Christer Gardell grundare och ägare av Cevian som gör det jobb Vänsterpartiet borde göra, dvs att analysera och kritisera oligarkfamiljen Wallenbergs påverkan på svensk politik (https://www.affarsvarlden.se/intervju/christer-gardell-det-har-borjat-braka-ihop-borsen-har-blivit-rena-solvalla). De utgör en ”skuggregering” oavsett om statsministern heter Löfven, Andersson eller Kristersson.  

För en tid sedan förklarade Irans ledare ayatolla Ali Khamenei att Sverige, genom att tillåta koranbränder utanför moskéer, hade förklarat krig mot den muslimska världen. Precis vad det betyder vet jag inte men det är en klart aggressiv reaktion från ayatollans sida. Den iranska domen kan leda till att rättrogna muslimer i grupp eller på egen hand genomför terrordåd i Sverige eller på svenskar utomlands.

Det stora som inträffade – och som skrämde de tidigare makthavarna – när demokratin slog igenom var naturligtvis att nationen plötsligt skulle få den okunniga folkmajoriteten till styrespersoner och att dessa i kraft av sin nya makt skulle ta de rikas pengar. Detta skedde också till viss del. Högsta marginalskattesatsens steg från 35 procent år 1932 till 87 procent år 1976, två år efter det att politikerväldet nått toppen av sitt inflytande och till kröningsfest lanserade en ny konstitution där de nya härskarna fastslog riktlinjerna för sitt härskardöme.

Det är inte ofta Systembolaget debatteras. Märkligt nog så finns det inte något större politisk opposition mot denna relik ifrån svunna tider. Inte ens Sverigedemokraterna har engagerat sig för att avskaffa monopolet. Kanske tänker de sig att Systembolaget mitt i byn på något sätt är förknippat med folkhemmet som de drömmer om? Men Systembolaget har aldrig funnits i byn utan finns endast i större samhällen och städer som en maktens och överhetens symbol, ofta väldigt långt bort.