Sällan har en svensk statsminister, eller någon borgerlig politiker överhuvudtaget, varit så träffsäker som Ulf Kristersson, när han nämnde terror-romantiken i det socialdemokratiska partiet vid dess rätta namn. Vi har sett det i decennier, inte minst från den religiösa falangen Tro & Solidaritet, och det är verkligen hög tid att borgerligheten börjar tala klarspråk om det.

Korea är en halvö på Asiens östra landmassa. Den är delad i två nationer; Nordkorea (Demokratiska Folkrepubliken Korea) med 25 miljoner invånare och 120 000 km2 och Sydkorea (Republiken Korea) med 50 miljoner och 100 000 Km2. Länderna är sålunda ungefär lika stora medan Sydkorea har dubbelt så stor befolkning. Mellan de två staterna går en gränslinje längs 38:e breddgraden, DMZ eller ”den demilitariserade zonen”. Det var här president Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-Un möttes 2019, se bilden.

Två betydelsefulla förhållanden existerar.

Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)

”Mycke ska en höre inna örena ramler av”. Så brukade min gamle morfar säga men jag undrar om inte hans öron faktiskt hade ramlat av om han hade hört Magdalena Andersson i riksdagen häromdagen. ”Hur kan du göra så här?” sa hon kvävt, med en röst så fylld av förtvivlan att man kunde ha trott att hennes hjärta var på väg att brista, när hon konfronterades med den utbredda antisemitismen och rasismen i sitt parti. Men hennes ögon blixtrade av vrede, som de ju alltid gör, och den sammanbitna munnen var som ett vredgat litet streck. Magdalena är inte förtvivlad. Magdalena är bara arg. Som en ettrig liten treåring. Hela tiden. Dock inte på rasister, islamister och antisemiter, som hon försöker låtsas – utan på dem som inte accepterar rasismen, islamismen och antisemitismen som kommer från det röda hållet.

Ändrat allt, och i grunden. Jag har alltid haft en ospecifik ambition att skriva saker som på något vis ska publiceras för att andra människor ska läsa. Det kanske vittnar om någon sorts exhibitionism från min sida men nu är det här inte en psykologisk text utan en sociologisk. Vi kan vara ganska säkra på att mina erfarenheter drabbar även andra, och desto strängare ju mer specifika deras litterära ambitioner råkar vara. (Den skribent som koncentrerar sig på sonetter och inte kan tänka sig att avvika en tum från den ambitionen får mycket svårare att överleva i en post-akademisk litterär värld där den som kan ta ett tillfälligt gig som författare av recept för småkakor har trumf på hand och kan kanske snart komma tillbaka till den rimmande versens värld. Det kallas för flexibilitet och är ganska obehagligt för många.)

Birgitta Sparf spelar nästan alltid på samma fela och det blir aldrig tråkigt ty läsarna känner igen sig och ilsknar till över hur olika invandrare skamlöst ställer vilka krav som helst på helst den svenska hjälpapparaten och med pockande aggressivitet begära snabb och effektiv leverans av offentliga tjänster. Vid ungefär tre minuter redovisar palestinskättade men möjligen svenskfödda Nasma sitt hat över Sverige som förmenar henne hennes mänskliga rättigheter. Man blir upprörd över framfusigheten. Man blir förbannad över fräckheten.

Om man googlar på frågan vilken generation det var som startade välfärdsstaten då kommer – åtminstone om man googlar på engelska, ty den moderna besattheten att tillskriva olika generationer olika egenskaper och värderingar är där särskilt stark; har du inte märkt hur amerikanerna tjatar om Baby Boomers, min generation född efter andra världskriget; Generation X, nästa femtonårskohort; Millennials, ytterligare 20 årskullar och sedan Generation X (numera omdöpt till Generation Tesla), alla alltså med egna namn som om de hade varit höststormar? – så kommer man fram till att det största ansvaret faller på oss Baby Boomers.

Om några veckor skulle Mattias Karlsson ha rest till Oslo för att närvara vid utdelningen av Nobels fredspris, som i år tillfaller Narges Mohammadi för hennes kamp för kvinnors rättigheter i den islamistiska diktaturen Iran. Nu har den norska Nobelkommitténs ordförande, socialdemokraten Berit Reiss-Andersen stoppat Karlsson från att närvara.

Förr i tiden försökte jag lära mig filosofi och tänkande av en sådan som Mao Zedong – Honi soit qui mal y pense, ty det var inte bara Strumpebandsordens ledamöter som behövde lära sig att inte förakta självklarheter utan även jag. I en alldeles för tjock bok som hette ”Om motsättningar” påpekade ordförande Mao att motsättningar finns över allt och att man kan indela dem i ”icke-kontroversiella motsättningar” och i ”kontroversiella motsättningar”. Jag kan inte minnas om ordföranden hade någon sorts tumregel som kunde hjälpa till att avgöra till vilken motsättningsgrupp en nyupptäckt och tills vidare oklassificerad motsättning hörde men bara den saken besvarats visste man precis vad man skulle ta sig till: var motsättningen icke-kontroversiell så kunde man kompromissa sig fram till en lösning men om den var kontroversiell gick det inte att hoppas på att fredspipa skulle kunna rökas utan det var bara att ta fram vapnen och slåss tills det var färdigt.

Svenska Dagbladet hade den elfte november ett sjusidigt reportage om Sveriges justitieminister Gunnar Strömmer. Underligt nog kan jag inte hitta någon länk till artikeln. Men det är inte det enda underliga. En annan underlig sak – och nu ska jag plocka fram en gammal käpphäst som jag hur många gånger som helst utan medvind erbjudit hugade intressenter på den här sidan och nu fortsätter i hopp om att tjat ska vara en bättre metod att övertyga läsekretsen än milda förklaringar – är följande episod som inleder artikeln.

I Sverige älskar vi hundar. Inte bara i Sverige, förresten, utan i hela västvärlden. Det är klart att det finns äckel som plågar djur även här, men generellt ser vi djuren som värda respekt och kärlek. Och hunden har vi tagit till våra hjärtan på ett alldeles särskilt sätt. Människans bästa vän, brukar vi säga – men i den muslimska världen anses den som oren. Så oren att islamisterna nu belåtet och självrättfärdigt sprider sina egna sjuka videoklipp på sociala medier, som visar hur de torterar hundar till döds för sitt eget höga nöjes skull.

– Godafton, mitt namn är Stina Sidensvans och jag ska i kvällens Agenda intervjua Miljöpartiets två toppkandidater till partiledarskapet att väljas vid nästa kongress. Temat den här kvällen, och följande veckor är ’Sanningens minut’.  Vi kommer att få höra vad våra kära politiker egentligen tycker. Ärligt rätt upp och ner. Till hjälp har vi alla tre, alltså även jag, tagit en god dos sanningsserum för tjugo minuter sedan.