Enligt EU:s ekonomiska prognoser kommer Sveriges BNP i år att sjunka med 0,5 procent som staplarna i bilden antyder. Många skickliga ekonomer har försökt att förklara detta trista tillstånd men, vad jag kunnat upptäcka, inte åstadkommit med någon övertygande förklaring varför även jag ska göra ett försök.
Ännu en skjutning har skett i Uppsala, den här gången dog en man i 25-årsåldern. Enligt uppgifter helt utan kopplingar till det kriminella nätverket runt Kurdiske Räven, som lever i högönsklig välmåga i Turkiet, varifrån han styr sitt knarkimperium Foxtrot här i Sverige.
Jag är inte den ende som fegar ur på den här punkten. Det som skrämmer mig är troligen detsamma som skrämmer alla andra som upprörs över det i stort sett ohämmade våldet i Sverige men sedan inte törs formulera några trovärdiga slutsatser. I stället slutar alla betraktelser med något om att ”det nu verkligen är dags att polisen går från ord till handling” eller ”här behövs rejäl handlingskraft!” vilket kanske känns bra men inte leder någonstans.
Efter den massiva kritik som riktats mot Borås stad, för beslutet att stoppa en utställning som lyfter kvinnoförtrycket i Iran, river man nu upp beslutet. Däremot har man valt en plats där färre kommer att se konstverken. Trots kovändningen fortsätter man alltså att krypa för islamister.
Bland de trevande svaren från terrorforskaren Magnus Ranstorp på intervjuaren Henrik Höjers fråga, i senaste Kvartals Fredagsintervju (8/9), om ”varför de flesta av dagens terrorattacker sker i Allah namn” (53’) saknas en av huvudkällorna till denna terror, nämligen Wahhabismen.
Sam Martin Burr är en brittisk konvertit till islam. I vuxen ålder bestämde sig Sam för att bli muslim. Han gifte sig med en somalisk kvinna.
Richard Sörman skrev häromdagen en krönika med en skenbart barnslig fråga till envar (RICHARD SÖRMAN: Vad tjänar vanligt folk på skattesänkningar för rika? – DET GODA SAMHÄLLET (detgodasamhallet.com)). Sammanfattningsvis frågar sig Sörman, om jag får förenkla en aning, hur moderatpartiet, som vill ha låga skatter och därmed borde locka rika människor och skrämma bort fattiga, kan överleva med tanke på att de fattiga är fler än de rika och därmed borde vinna vartenda val.
Hur kan S ha nästan 40 procents stöd? I Fokus funderar man: ”En sekund senare upprörs jag över att ett parti som aldrig någonsin skulle gå med i Nato och som tillsammans med Miljöpartiet saboterade vårt elsystem enligt de senaste opinionsmätningarna har uppemot 40 procents väljarstöd…40 procent vill rösta på ett parti vars grundpolicy är att alltid tycka precis motsatsen till vad de tyckte för en månad sedan, så länge den nya uppfattningen är mer opportun.”
I Saaben hem från Gnesta igår lyssnade jag på Filosofiska rummet i P1, som tar upp koranbränningarna. Programmet var överraskande bra och gjorde resan lätt, trots seg och tätnande trafik som började redan vid Vårby Backar.
Dieter Strand, länge politisk kolumnist i Aftonbladet, levde sina första sju år i Tyskland. I den länkade artikeln berättas hur hans mor lyckades visa Hitler och nazismen ryggen: ”Dieter Strand föddes i Tyskland, i Leipzig 1936, med en tysk mor och en svensk far. Han tillbringade sina sju första år i landet. En gång for Hitler förbi det hus de bodde i. ”Jag hade en sockerkaka i ugnen” svarade hans mamma när hon tillfrågades hur det var. Det var ju ett elegant sätt att avvisa Hitler utan att bli angripen av hans anhängare.”
Är man det minsta intresserad av filmstatistik de senaste 100 åren är sajten the-numbers.com en guldgruva. För precis fyrtio år sen gick till exempel dessa filmer upp på amerikanska biografer.
En tanke som slagit mig med tilltagande kraft på senare år – men som jag tills nu har varit förnuftig att hålla för mig själv – är att det kommit väldigt många muslimer till Sverige vilket möjligen är skrämmande. Jag skulle vilja veta hur pass skrämmande det är. Men av någon anledning så är det ingen hos de inblandade myndigheterna – som säkert har informationen och som lever på mina skattepengar – som verkar benägen att besvara den fråga jag vill ställa.
För ett tag sedan berättade jag om “den vite massajen”, en vit svensk pojke som hade adopterats av massajstamman i Tanzania. Han heter Oscar.
Oscars mamma hade gift sig med en massajman, så blev Oscar adopterad av stammen.
Efter att Lena Hallengren sagt att det är angiveri att tipsa myndigheterna om personer som uppehåller sig i Sverige, och att detta inte ”hör hemma i ett demokratiskt samhälle” har folk på sociala medier uppmärksammat vad hon sa 2021, under coronapandemin. Då ansåg nämligen Hallengren att det var oerhört viktigt med just angiveri.
Förr i tiden, vilket i det här fallet betyder under kapitalismens Sturm und Drang-period, den tid under 1800-talet och början av 1900-talet när den var som mest säker på sig själv, så trodde kapitalismen att den kunde göra allt. Detta bevisas enklast genom ett studium av den litteratur som sattes i händerna på det uppväxande släktet av manligt kön, till exempel Jules Vernes En världsomsegling under havet och Resan till jordens medelpunkt eller Robert Louis Stevensons Skattkammarön. Sådant erbjuder en pappa inte sin son om han inte själv eldas av äventyren och visionerna.
När regeringen meddelade att brytpunkten för statlig inkomstskatt inte skulle höjas gick det som en chockvåg genom den borgerliga opinionsbildarkåren. Gränsen för den statliga inkomstskatten skulle inte justeras upp med inflationen trots att den moderatledda regeringen tidigare lovat att göra just det. Enligt somliga kritiker var detta en ren skattehöjning. Genomförd av en moderatledd regering!
Liberalpartiet ordförande Johan Pehrson avser enligt en debattartikel att ”lägga om svensk jobb- och integrationspolitik från grunden”. Hur en sådan omläggning går till lärde han sig ”i veckan” vid ett besök i den belgiska staden Mechelen där man nyligen återskapat framtidstron och ”en stark känsla av tillit” med hjälp av sommarjobb för unga och hårda tag ”som att polisen punktmarkerar unga gängledare”.
Det kommunala Kulturhuset i Borås har valt att stoppa en utställning som kritiserar kvinnoförtrycket i Iran. Anledningen? Det är ”känsligt” och det finns en risk att människor kan känna sig sårade.
Frågan om Donald Trumps skuld eller oskuld i alla de åtal som nu ligger på bordet är en höggradigt relevant fråga i dagens politiska situation. Dels handlar det givetvis om moral: kan en person med kriminell bakgrund väljas till president i världens mäktigaste land? Det finns också många juridiska och politiska aspekter som jag ska beröra nedan.
Författaren, historiefilosofen och ordföranden i Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS) Leif V Erixell arbetar just nu med en översättning till engelska av sin bok ”Om den Civila freden” för internationell lansering. Det kan därför vara lämpligt att se närmare på den ursprungliga svenska versionen. Den har funnits ute i handeln ett tag men fått märkligt lite uppmärksamhet givet dess kvalitéer.
I denna text beskrivs hur man lyckats rekonstruera med vilken troligen brottslig cynism och kallsinnig hjärtlöshet den vite mannen (och tillfälligtvis kvinnan) anlagt dolda kyrkogårdar för att begrava minoritetsbarn som blivit lurade att söka in på exempelvis statliga specialskolor, ofta religiösa, för urfolk i Kanada. Eller också är texten bara klarsynt. Välj själv.
Efter de våldsamma kravallerna i Rosengård säger Petra Stenkula, områdeschef i Malmö, att hon ”blir ledsen”. Ledsen? Är det verkligen så polisen ska reagera på att folk går man ur huse för att anlägga bränder och kasta sten? Det är minst sagt skrämmande. Vilken samhällsnytta gör en polischef som blir ”ledsen” när hon borde bli rasande?
Konstnären Sadaf Ahmadi har berättat hur hon som flicka i Iran miste sin frihet därför att han tvingades bära heltäckande kläder som hindrade henne från att röra sig fritt, att sparka fotboll eller cykla.
På grund av en ilsken och mycket smärtsam bihåleinflammation har det varit lite si och så med nattsömnen för min del den senaste veckan. Därför har jag försökt underhålla mig så gott jag kunnat med film och serier och annat lättsmält. Av en slump snubblade jag över den gamla 70-talsklassikern Foul Play – Tjejen som visste för mycket på svenska – och såg om den, för första gången på många år, med stor behållning. Det fick mig att fundera på livet då och nu och på hur mycket som förändrats på de år som gått sedan dess.
När min yngre bror för länge sedan skulle lämna föräldrahemmet och flytta till eget boende funderade han länge på om han skulle prenumerera på en morgontidning. Han kunde ju inte säkert veta om det skulle hända något varje dag. Det vore riskabelt och slösaktigt, sa han, att mot den bakgrunden redan på förhand binda sig för ett tidningsköp.
Ibland brukar jag besöka ett bibliotek. Jag brukar nästan alltid se en kvinna på biblioteket som verkar intellektuellt […]
Mångfald i likhet med hållbarhet och jämlikhet tillhör vår tids modeord vilka alltmer används utan tanke eller reflektion. Häromdagen (3/9/2023) hade Uppsala Nya Tidning (UNT) en artikel som redogjorde över påvens officiella besök i Mongoliet. Påven har naturligtvis blivit informerad av sina rådgivare i Vatikanstaten att nämna något om Mongoliets store man, Djingis Khan.
I serien ”uppfattningar som går tvärsemot gängse föreställningar” har jag nu kommit fram till hemligheten bakom kapitalismens och industrialismens genombrott och välståndets därpå följande spridning. Om någon invänder att det inte är mycket till serie eftersom alla mina historiefilosofiskt orienterade krönikor verkar handla om just detta -eftersom det aldrig kommer något glasklart och tillförlitligt svar – så kan jag inte annat än instämma. Min ursäkt är att den som inte klarar uppgiften i ruta ett inte bör utsättas för ännu större utmaningar och att jag aldrig träffat någon som annat än antydningsvis och ofullständigt lyckats förklara världens kanske största underverk, således de senaste århundradenas välfärdsrevolution.
I Sverige har ett påbud från makten utgått som stipulerar att samtliga svenskar, infödda såväl som invandrade, måste välkomna och celebrera omvandlingen av landet från en homogen till mångkulturell stat. Detta skedde för cirka 30 år sedan, och direktiven har genom åren skärpts och återupprepats, inte minst från mediernas sida.
Ardalan Shekarabi, tidigare minister i S-regeringen och en floskelmaskin som nästan kan mäta sig med Morgan Johansson, oroar sig nu över de många sprängningarna som skakar Sverige. Plötsligt är den kriminalitet, som man tidigare avfärdat som ”inbillning” från medborgarnas sida, ett problem. Därför uppmanar Shekarabi regeringen att ”släppa all form av prestige” och satsa på åtgärder som ”gör skillnad”. Vi som varit med ett tag vet redan vad dessa åtgärder består av. Vi vet också att de inte fungerar, och att de aldrig har gjort det. Shekarabis eget parti har bidragit starkt till det kaosläge vi befinner oss i men exministern svamlar och skyller ifrån sig.
DET GODA SAMHÄLLET 