Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

Min morfar, som ändå var en lärd karl med doktorsexamen, brukade säga att ”konst, det är allt bra fult, det”. Jag tyckte det var ett chockerande uttalande tills jag förstod vad han menade. Han menade att den konst som utbjöds till försäljning under hans ungdom kring första världskriget var god, människovärdig konst, vilket troligtvis berodde, sa han, på att det på den tiden inte fanns så många offentliga stipendier och andra statliga försörjningsmöjligheter för tavelmålare.

I flera decennier har jag som konsult eller allmän samhällsbrukare tyckt mig ha haft anledning att bekymra mig över hur taffligt Sverige styrs – och då har jag inte ens haft en aning om det numera omtalade trådbyteståget (bilden) som specialbyggdes år 1990 av svenska staten för att snabba på bytena av kontaktledningar men nu inte kan användas eftersom olika statliga tågmyndigheter inte kan komma överens om vad upphandlingsreglerna stipulerar. ”Var man än sticker ned ett finger i den offentliga förvaltningen så luktar det skit när man tar upp det” har jag, på intuitiva grunder och utan mycket till bevis, sagt åt alla som orkat lyssna. Låt mig ge några exempel ur den rika skatt av självbelåten inkompetens som jag menar utmärker våra politiska härskare och deras vasaller i byråkratin.

Den femte november skrev statsminister Kristersson en upprörd debattartikel i Dagens Nyheter som en känsligare person än jag möjligen skulle anse höll en islamofob ton. Det är inte så att jag blir upprörd om statsministern hänger sig åt islamofobi men det är viktigt att se vad som pågår inför ens ögon. Det handlar om att den självgoda humanitära stormakten Sverige håller på att näpsas för misstänkta brott mot de mänskliga rättigheterna av vad vi diskret brukar betrakta som vildsint muslimskt slödder på gatorna i Baghdad och Teheran. Så här inleds statsministerns artikel:

Churchill var en mycket intelligent människa men turligt nog för honom själv hade han också tillräckligt med bondförnuft för att inte fastna i sådant intellektuellt tjafs som ofta griper tag i begåvat folk och förhindrar dem att klart ta ställning ens i enkla frågor.

Jag börjar tro att människan och det mänskliga samhället är oändligt formbara. Egentligen är den observationen lika självklar som att en egyptisk pyramidbyggare för femtusen år sedan troligen inte kunde föreställa sig en Airbus A321XLR men vi brukar inte – i varje fall brukar inte jag – lägga sådana perspektiv på vart historien kan leda. Förresten behöver stora skiften inte ta femtusen år utan kan komma betydligt snabbare. Jag kan ge ett exempel.

Hösten 1992 startade jag (skryt; jag hade fått uppdraget av kommunpolitikerna i Vaxholm) efter ett års rätt intensiva förberedelser det första skolpengssystemet i Sverige. En av de viktigaste lärdomarna jag drog var att organisationer gör vildsint motstånd mot systemskiften. Om en kommunal skola förvandlas till en friskola vill den nya skolledningen kanske hyra mindre ytor för att spara pengar. Då blir det bråk med det kommunala fastighetsbolaget som är hyresvärd. Risken är att politikerna av utmattning bestämmer att det där med hyror och ytor ska läggas utanför systemskifte. Mitt jobb som systemskiftesledare bestod till mer än hälften av att stoppa sådana konservativa revolter där anställda ville skydda sitt område från förändringar. Att det över huvud taget finns ett skolpengssystem i Sverige idag beror troligen på att vi var ett litet gäng – inte minst kommunalrådet – som trodde på idén och lyckades nedkämpa de konservativa myterierna.

För ett tag sedan skrev jag en krönika om varför alla kränkta och förfördelade grupper i hela världen skyller alla sina kval på den vite mannen. Man hade ju kunnat tänka sig andra förklaringar. Den som sätter proportionerlighet högt borde skylla slavhandel och slaveri på araber och svarta människor i Afrika som genom århundradena hanterat långt fler slavar än den vite mannen. Den som ogillar apartheid borde ha skyllt systemet på den vita kvinnan snarare än den vite mannen eftersom apartheid uppfanns och etablerades i de slavkolonier dit vita kvinnor följde vita män och gjorde allt för att förhindra att deras vita män sökte sig till svarta kvinnor. (Se exempelvis hur apartheid utvecklades i USA och Sydafrika, dit de koloniserande kvinnorna följde med på resan, men inte i Brasilien, som koloniserades av portugiser som inte tog med sig några kvinnor över Atlanten och därför fick ihop det med svarta.)

Sverige nådde sin högsta utvecklingspunkt någon gång på nittonhundrasjuttiotalet. Det var under dessa storslagna ögonblick som vi skapade den moderna berättelsen om oss själv och på något vis fick oss själva att tro att ett internationellt ledande och avundat Sverige vars namn ärat flög över jorden var tillvarons naturliga tillstånd.