Broschyren Om krisen eller kriget kommer – Viktig information till Sveriges invånare har utarbetats och distribuerats till hushållen av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Myndigheten har säkert gjort så gott den har kunnat och jag har inga invändningar mot tips om att jag bör ha en batteriradio, en massa dricksvatten, matkonserver och brännved hemma för den skull Putin skulle angripa landets infrastruktur och Nato – som ska bidra till vårt försvar enligt den romantiska musketörsprincipen ”en för alla, alla för en” (åtminstone tillfälligt, till katten bör man lagra förnödenheter ”för minst en veckas beredskap” och då ska väl lika mycket krävas för människor) – inte hunnit komma igång. Det står visserligen inte i broschyren att det är just Putin som vi har anledning att ängslas över men vi som har gjort lumpen minns att Sverige av tradition dragit sig för att i klartext omnämna den förväntade huvudfienden; i mina soldatböcker omtalades han som Stormakten Röd.

Lars Strannegård, professor och rektor vid Handelshögskolan i Stockholm (och välförtjänt berömd för att ha infört ett antagningssystem som sådana som jag tjatat om i decennier, nämligen det som tillämpas på västra halvklotet där urvalet av elever att antas vid en skola bestäms av prov vid antagningsskolan, inte av betyget från avgångsskolan) gör två betydelsefulla påpekanden i en artikel i DN Kultur.

Arter är betydelsefulla företeelser i människornas liv om inte annat så för att vi använder dem som föda. Kanske är det därför mänskligheten ägnat en hel del ansträngning till att spekulera kring arternas tillkomst och indelning i ordnade kategorier. Enligt Bibeln ska de ha uppstått i ursprunglig och evig form på skaparens mandat medan senare tiders tänkare – och jag tänker då särskilt på Charles Darwin (bilden) – snarare föreställer sig att arterna befinner sig under ständig utveckling i enlighet med ett ständigt återupprepat sinnrikt schema i tre steg:

Grundsyftet med etableringen av universitet på 1500-talet och däromkring var att de moderna, centraliserade nationalstaterna behövde begåvade och rätt utbildade personer för att bemanna de statliga apparaterna. När kyrkorna blev statliga måste staten utbilda präster. Nya, avancerade rättssystem behövde skolade jurister. Så småningom utvecklades fler specialiteter, exempelvis läkare och ingenjörer, som också behövde särskild skolning. För studenterna blev en universitetsexamen ett krav eller åtminstone en betydelsefull merit för att få ett eftersträvat jobb.

Någon borde skriva 1990-talets svenska ekonomisk-politiska historia men jag tror inte det kommer att ske eftersom sanningen är för plågsam och de ansvariga för det mesta fortfarande är vid liv.

Två av Tidöalliansens föreslagna reformer tycks ha väckt särskilt ont blod. Den ena är den så kallade angiverilagen enligt vilken alla som arbetar i offentlig sektor ska vara skyldiga att ange papperslösa personer för polisen och Migrationsverket. Papperslösa personer betyder i det här fallet personer som saknar laglig rätt att befinna sig i Sverige. Den andra reformen är slopad rätt till avgiftsfri tolkhjälp för folk som inte kan svenska. (Precis vad som gäller är oklart. I teorin ska myndigheter betala tolk för folk som bott mindre än tre år i Sverige men i verkligheten tycks av godhetsskäl ett betydligt mer generöst system tillämpas.)

En del texter är så viktiga att mänskligheten aldrig kan sluta uttala dem trots att texterna ofta är så välkända att alla kan dem utantill. En sådan text är bönen Fader vår som föreskrevs redan av Jesus i Bergspredikan och sedan dess oupphörligen har mumlats av kristna församlingar till allmänhetens uppbyggelse och allt skärptare insikter om tillvarons konstruktion. Bönens syfte är att påminna om vem som har makten, nämligen Gud, och att vi människor gör bäst i att lyda.

Hur länge är det som kriminaliteten utvecklats till synes – vad polisen, Brå och övriga rättsvårdande statliga instanser än påstår – utan särskilt mycket motstånd från det polisiära våldsmonopolet? Jag skulle säga minst tio år men om du insisterar på tjugo eller mer ska jag inte säga emot. Poängen är att många medborgare, jag med, känner sig strandsatta av rättsapparaten. Även om vi inte blivit rånade än – annat än kanske av sosselotteriet och något lokalt elnätsmonopol – så vet vi att vi skulle stå oss slätt om några beslutsamma ungdomar försökte.

Ett första svar som jag ska utveckla lite längre fram: jag vet inte.

Ett andra svar som jag ska utveckla direkt: för att Jesus var socialist.

Den erfarne professorn emeritus i nationalekonomi Lars Calmfors finns det all anledning och lyssna uppmärksamt på. Den 23 oktober skrev han en ledarkolumn i Dagens Nyheter vars rubrik var slagfärdig och spännande. Den löd: ”Under mina fem decennier som ekonom har behoven av investeringar aldrig varit större.” Sådana budskap kan greppa tag i en läsare, i varje fall mig, ty mina instinkter som nationalekonom och medborgare säger mig att svenska regeringar oavsett partitillhörighet struntar i det långsiktiga, som inte hör av sig förrän det slutligen går under med ett brak, för att i stället koncentrera sig på vad de skrikiga kravmaskinerna, framför allt inom det välfärdsindustriella komplexet, omedelbart kräver för att inte gå in i väggen eller ställa till med annat djävulskap.