Jag sjunger, eller snarare deklamerar, Kungssången – du vet den som börjar ”Ur svenska hjärtans djup en gång, en samfälld och en enkel sång, som går till kungen fram!” – oftare än du tror och det är inte så mycket för att jag grips av rojalistiska känslor utan för att versen med sina femtiotvå stavelser är ett unikt hjälpmedel för att kontrollera antalet kort i en kortlek.

Tänk dig två samhällen. De är precis likadana i alla avseenden utom ett, nämligen den mentala utrustningen. Samma natur, identiska människor, samma storlek, samma befolkningspyramid, samma klimat, bara olika tänkande.

I tonåren läste jag en bok som gjorde ett okuvligt intryck på mig. Jag minns inte vad den hette och det är jag tacksam för eftersom jag annars kanske fått för mig att återläsa den och upptäcka att jag missförstått allting och att mitt liv därför står ostadigt som ett hus på pålar vid stranden under en storm. Men jag minns att författaren hette Arthur Koestler, en ungrare och sedermera engelsman som blev mycket hyllad för att han först blev brinnande kommunist och sedan avföll till något annat. Det var alltid någon som ville döda honom. När han satt i en dödscell i general Francos Spanien hörde han varje morgon en grupp fångar marscheras ut för att hängas. Kvinnorna blev galna i honom och lät sig gärna inlemmas i hans seralj. Jag tror att han skrävlade en hel del men sådant får man ursäkta hos folk som hjälper en att bygga en samhällsförståelse.

Eftersom jag tror att det finns en alldeles distinkt svensk kultur som vi aldrig pratar om och därför har svårt att definiera ska jag besvära läsekretsen med ett aktuellt spörsmål i det ärendet.

Nu för tiden sjunger alla tillitens lov. Och med rätta, ty tillit människor emellan, såframt den är befogad, är vägen till utveckling och framsteg för samhällena. Flera nobelpristagare i ekonomi har fått sin upphöjelse för att de påpekat detta. Sverige är, eller har i varje fall varit, ett högtillitssamhälle, en viktig förklaring till våra framgångar.

Jesus hade tänkt sig att människan skulle älska sin nästa som sig själv. Det var tvivelsutan en djärv plan. Man kan bara föreställa sig hur underbart jordelivet blivit för människorna om de följt hans råd. Det mesta lidandet i världen orsakar människorna varandra genom krig, kriminalitet, elakhet, girighet och andra former av mellanmänsklig hänsynslöshet. Det lidandet hade försvunnit om människan älskat sin nästa som sig själv. Inga krig, inga våldtäkter, inga rån, inga bedrägerier, troligen inte ens ett litet skattefusk. Knappt ens någon svält, ty det finns alltid människor som har mat och som kan dela med sig om bara viljan finns.

När Gustav Vasa som en av de första furstarna i världen hade tagit kontrollen över den katolska kyrkan blev han inte bara rikare eftersom all kyrklig egendom genom reformationen tillföll staten och det på den tiden inte var så petnoga med att skilja på statens och furstens ekonomi. Dessutom, vilket på sikt var viktigare, tog kungen genom reformationen över arbetsgivaransvaret för den tidens intellektuella, det vill säga prästerna. Intellektuella, dit prästerna i egenskap av högutbildade räknades, lyder i allmänhet den som betalar deras lön. Se bara på journalisterna på statens televisionsbolag. Därför tror jag att det viktigaste med reformationen var att tidevarvets främsta informations-, nyhets- och propagandaförmedlare, alltså de som talade till allt folket minst en gång i veckan, inte längre följde påvens ord utan den statliga uppdragsgivarens. Det är därför svenska folket genom århundradena blivit så statsfromt, överhetslydigt och fredligt.