Svenska Dagbladets krönikör Hanne Kjöller (bilden) är en av de få tidningsskribenter vars synpunkter jag högt värderar (vilket betyder ”anser värda att läsa”). Hon tänker skarpt, formulerar sig väl och underhållande och bidrar i bästa fall till att återskapa förnuft i vårt land. Hon blir upprörd över saker som retar de flesta medelklassare och nettoskattebetalare.
Den så kallade Draghirapporten, The future of European competitiveness, skriven av italienaren Mario Draghi, före detta chef för europeisk centralbanken, chockade Europa. Den är en domedagsprofetia där det konstateras att EU inte i något avseende kan tävla med USA och Kina och visar att EU tappar konkurrenskraft i relation till dessa två stormakter, speciellt inom sektorer där morgondagens teknologier utvecklas.
Muslimerna har avhumaniserats så till den grad i västvärlden att deras lidande knappt leder till en axelryckning hos de förmodat ondskefulla västerlänningarna. Det hävdar den centerpartistiska EU-parlamentarikern Abir al-Sahlani i en debattartikel i Expressen, där hon också skriker efter hårda tag mot Israel och påstår att det är rasistiskt att kräva att muslimer ska anpassa sig till västerländska värderingar.
Det är synd att jag varken är jude eller troende för annars skulle jag kunna hålla en vederkvickande predikan på temat att Israel är ungefär som hedersmannen Job i boken med samma namn i Gamla Testamentet.
Kungliga Postverket fanns mellan åren 1636 och 1994 som ett statligt verk för transport av brev och paket. Det grundades 20 februari 1636 av drottning Kristinas förmyndarregering, på Axel Oxenstiernas initiativ.
Så här inför andra söndagen i advent börjar åtminstone jag känns en viss förväntan inför julen. Jag börjar också bli sugen på att känna den underbara doften av pepparkakor. Finns det något juligare (och ljuvligare)?
Att baka pepparkakshus – eller sätta ihop ett färdigköpt – hör också julen till för många. Men hur började traditionen med pepparkakshus?
En mycket chic tidskrift för intellektuella kommer ut i New York och heter följaktligen The New Yorker. Läsarna är unga, högt utbildade och superinne människor med moderna uppfattningar. Tidskriften har stil. Till exempel har den infört en troligtvis unik grammatikalisk innovation, nämligen tremat som normalt inte existerar i engelska språket. Ett trema är en vokal med prickar, till exempel ë, vilket används för att markera att två närstående vokaler ska separeras i uttalet, typ Citroën. Därför skriver The New Yorker reëlection och coöperate. Det är nästan franskt mondänt. Läsarna reser ofta till Paris eller så besöker de en alldeles gudomlig sushibar som ligger på andravåningen till en före detta fabriksbyggnad på Herald Square. Guy Allen är restaurangchef, du känner kanske honom?
När journalisten Gunnar Sandelin började kritisera invandringspolitiken slogs hela hans yrkesliv sönder. Nu intervjuas han av dissidenten Pär Ström om sin nya bok Den stora omvandlingen.
Frankrikes regering har fallit efter en misstroendeomröstning på onsdagen. Det är första gången på sex decennier som en sådan sak sker i Frankrike, läser jag i de svenska tidningarna.
Jag läser också att omröstningen skedde på initiativ av vänstern – och ”ytterhögern”. Inte vänstern och högern utan vänstern och ”ytterhögern”. Allt och alla som är till höger om vänstern beskrivs nämligen som ”ytter-” numera.
Människan ägnar mycket tid och ansträngning åt orientering, det vill säga ständiga kontroller av att man faktiskt befinner sig där man tror att man är. Om man till exempel befinner sig på sjön – vilket är farligt för att man kan gå på grund – håller man sin position under ständig uppsikt om inte för annat än att man vet hur rasande kapten kan bli om det visar sig att styrman, det vill säga du, tappat kollen.
Aleppo, Syriens näst största stad, har fallit igen. Rebellerna, som har sitt fäste i Idlib, genomförde en överraskande blitz. Operationen påminner om Mosuls fall i Irak år 2014.
Syriens närmaste allierade, Ryssland, har svarat med flygangrepp. Och Iran försöker på olika sätt militärt att stödja de syriska regeringstrogna trupperna.
Frankrike står inför en nationell kris. Idag inleds misstroendeomröstning mot regeringen.
För ett tag sedan skrev jag att de ganska snarlika problem – brottslighet, ökande funktionell analfabetism, illa underhållen infrastruktur, olydiga och bortskämda barn, klimatnoja med mera – som numera drabbat västerlandet kanske inte beror på det som jag och många andra pekat på, nämligen en förvanskning av demokratin. Jag och dessa många andra har hävdat att demokratins folkmakt har usurperats av ett politikervälde – en uppfattning som inte borde vara särskilt kontroversiell – och att våra samhällen behöver konstitutionella förändringar för att styra upp det hela, till exempel införa någon form av personval och göra det möjligt att upphäva medborgarskap, i varje fall för folk som ljugit sig till ett uppehållstillstånd.
Nyligen började jag kolla på SVT:s dokumentär om Stureplansmorden. Och redan här ska jag erkänna att jag tröttnade efter fem minuter. Det var något med tonen som provocerade mig. Jag har alltså inte sett hela serien – inte ens en bråkdel av den. Det är alltså fullt möjligt att det första intrycket var fel men jag tar mig friheten att skriva om det ändå.
En eftertänksam vän frågade mig om jag någonsin noterat att den upplevda levnadsstandarden inte följde det förväntade mönstret.
Jag svarade lite surt att jag för det första inte förstod vad han sa och, för det andra, att jag inte var upplagd för gåtor.
I somras gjorde det konservativa Tory-partiet sitt sämsta val sedan 1800-talet efter att ha suttit vid makten i 14 år i rad. Det ledde till att den dåvarande partiledaren Rishi Sunak avgick och den svarta kvinnliga politikern Kemi Badenoch valdes till partiets sjätte ledare på mindre än åtta år.
Agnes Wold är i blåsväder och det ordentligt. Hon har nämligen skällt ut en journalist. Och det får man absolut inte göra enligt journalistkåren. I åratal har Agnes Wold anlitats som mediernas expert på exakt allt men nu, sedan hon läst lusen av en fulvinklande journalist på vänsterextrema ETC, kommer kritiken från alla håll.
Lite road är jag förstås av att denna tidigare så omhuldade allvetare plötsligt blir ifrågasatt av en yrkeskår som tidigare generellt smekt henne medhårs. Men mest av allt tänker jag att fler borde göra som Agnes.
Ju mer man funderar över nyttan av högre utbildning, desto mer konfunderad blir man. Google ger 127 000 000 träffar på ”the purpose of higher education”. En snabbkoll antyder att det enda forskningen kommit fram till med säkerhet är att det behövs mer forskning. Här kommer en intervjuundersökning.
Första advent. I min förhållandevis trevliga förort inleddes denna högtid kl 3.15 på morgonen med att en detonation väckte hela grannskapet. Något motvilligt klev jag ur sängen, kollade från balkongen att det inte syntes någon eldsvåda som jag måste anmäla, samt öppnade lägenhetsdörren för att förvissa mig om att det inte luktade rök från trappuppgången. Därefter kunde jag ”tryggt” somna om.
En ledarskribent vid en av landets framstående tidningar förklarade under julhelgen att begreppet och företeelsen woke, eller politisk […]
Idag tänder vi det första ljuset igen, det ljus som för den kristna världen symboliserar väntan på Jesu ankomst. I det offentliga rummet har man redan börjat fira jul med granar och julbelysning, julbord och julmusik, julklappsstress och glöggfester. Men en gång var advent en fastetid och trots att det är mer än 500 år sedan den obligatoriska fastan försvann ur almanackan vid reformationen finns det fortfarande spår kvar.
Man vet att folk ljuger, bara inte hur mycket de ljuger. Särskilt otillförlitliga är folks utlåtanden när de […]
Donald Trump tycks ha mång äss i rockärmen när han gör sig redo att styra landet i enlighet med sin filosofi. Ett av de mest lovande inslagen i det program han hittills avslöjat är idén att lägga ned den amerikanska motsvarigheten till Skolverket. Det har jag själv argumenterat för i årtionden utan att för den skull få något erkännande eller ens väcka något intresse för att diskutera frågan. I stället har pedagogiskt insatta personer skrattat nedlåtande och avfärdat mig som provokatör.
Bokförlaget Karneval har ibland vänligheten att skicka mig en gratisbok. Nyligen fick jag ett exemplar av Gunnar Sandelins Den stora omvandlingen* med undertiteln ”Sveriges förändrade demografi och dess effekter på brott”. En nykter men knivskarp redogörelse för ett samhällsexperiment som den svenska befolkningen utsatts för under drygt ett halvsekel – utan vårt informerade samtycke.
Igår fick jag ett samtal från en god vän jag inte talat med på länge. Som vanligt kom vi in på politik och denna gång specifikt äldreomsorgen. Vad fan får de äldre får pengarna, egentligen? Otrygghet, språkförbistring och kulturkrockar – våld och våldtäkter mot de äldre, felmedicinering, stölder.
Det är något som är fundamentalt fel med människosynen i det här landet.
Igår hade jag förmånen att gripas av en troligtvis självklar insikt av närmast filosofisk karaktär, nämligen att de medborgerliga fri- och rättigheterna inte är förenliga med staten, framför allt inte med staten i sin förädlade – en del skulle säga urartade – existensform som välfärdsstat.
Det här är en film som jag och mina kompisar såg många gånger på 80-talet. Jag tänkte inte på den här skräckkomedin som en julfilm förrän ganska nyligen. Vi gillade de elaka och coola små gröna varelserna – gremlinerna – som härjade i småstaden Kingston Falls. Julen utgjorde en kuliss som man inte ägnade så mycket uppmärksamhet. När jag nu ser om den är det tvärtom: gremlinernas upptåg intresserar mig inte, däremot stämningen, kostymerna och tidsandan. På Internet ser jag att filmen numera räknas som en julklassiker.
Det välfärdsindustriella komplexet värnar om sina klienter. Komplexets kärna är hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten. När regeringen nu – av omsorg om skattebetalarnas bördor och en allmän känsla av att folk inte har rätt till saker som de inte har rätt till – på 877 sidor utrett och avgett förslaget Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80) visar det sig att just dessa myndigheters klientgrupper, såframt de är någon sorts invandrare, trots allt har en del rättigheter som de inte har rätt till.
Skämtteckningen ovan visar en ”klimatförnekare” som hamnar i helvetet och stortrivs, allt medan djävulen frustrerat tittar på. Att förneka klimatet går naturligtvis inte, men att förneka huruvida vi står inför ett ”klimatnödläge” är realistiskt och så även alternativt att vara ”klimattvivlare”. I dagarna har FN:s klimatmöte, COP29, just avslutats i oljerika Baku där det (efter förlängning) slutligen beslutades att 300 miljarder USD årligen skall ”skickas” från den rika världen (alla OECD-länder där Sverige ingår) till det globala syd (utan att specificeras hur de skall användas). Länderna i det globala syd hade dock krävt betydligt mer, hela 1 300 miljarder USD per år, och var besvikna – för att utrycka sig diplomatiskt.
Rubriken är namnet på en dikt av Gustaf Fröding som handlar om kärleken och drömmarna men också om livets realiteter. Första och sista stroferna handlar det ljuva som livet lovar respektive de stötestenar som normalt kommer i vägen:
