Då och då botaniserar jag bland de över fyratusen krönikor jag skrivit på den här bloggen. Jag vill undersöka om det skett något i allmänna attityder och politiskt ledarskap som skulle kunna ingjuta trovärdiga förhoppningar om att landet vore på väg att lämna sin trista färd mot tvärbranten framöver. Enligt en hos mig allt fastare övertygelse har det inte det. Det som här följer är en text från den 25 mars 2015. Tänk bara när vi ska reda upp efter vindenergi- och klimatevangelisterna! Eller polisen, som är textens ämne.

Jag vaknade mitt i natten med ett ryck. På något vis hade jag i sömnen – någon del av hjärnan sover tydligen aldrig – kommit på att Staffan Burenstam Linders teori om den rastlösa välfärdsmänniskan, som jag skrev om igår, visserligen är tilltalande och troligen riktig, men gravt ofullständig. Som du minns menade Staffan att människan tvärtemot sina förväntningar blir stressad och överansträngd av det med tiden tilltagande välståndet eftersom hon skaffar sig så mycket fina prylar – fritidsbåtar, surfbrädor, motorfordon och vitvaror med mera – som hon inte har tid att använda och därför förvandlas till psykfall. Ungefär.

Igår filosoferade jag om vad samhällena gör med sitt ekonomiska överskott, det vill säga den andel av produktionen som överstiger vad som behövs för att hålla människorna vid liv (med 2,1 barn per kvinna för stabiliteten i befolkningsutveckling) samt för reguljärt underhåll av produktionsapparaten och övrig infrastruktur. En kommentator påpekade att Staffan Burenstam Linder (1931 – 2000) hade skrivit en bok i en tangerande fråga.

En gång blev jag tillfrågad av Expressens dåvarande kulturchef, Maria Schottenius, numera på DN Kultur, om jag ville bli krönikör. Visst. Det var på den tiden när den offentliga sektorns intäkter motsvarade 60 procent av BNP.

På grund av mitt storhetsvansinne skriver jag inte gärna krönikor i dagsaktuella frågor eftersom sådana inte kommer att intressera den stora och stadigt växande läsekrets jag förväntar mig om hundra eller tvåhundra år. Men idag ska jag göra ett undantag och uttala mig om höstens presidentval i USA och då särskilt mina uppfattningar om kandidaterna. Naturligtvis vet jag inte så mycket om dem; på den punkten är jag som alla andra människor som skaffar sig åsikter på lösa grunder. Men så ser livet ut. Fördomar härskar även i den egna skallen men förnuftigt folk lär sig att leva med detta vilket bland annat betyder att inte vara så bergsäker på någonting (utom att det heter ”en av dem”, inte ”en av de”).

Det är lätt att bli entusiastisk över Ukrainas militära framgångar i den ryska Kursk-regionen. Det är första gången på över åttio år som någon främmande makt ockuperat ens en kvadratmeter rysk mark (det blå- och vitrandiga området på kartan). President Zelenskyj har hävdat att ett av syftena med operationen var just att uppvisa rysk svaghet för omvärlden. Hur Putin ska hantera denna pinsamhet är oklart. Först förväntades han hämta elittrupper från de ryssockuperade områdena i sydöstra Ukraina (de färgmarkerade områdena på kartan), men nu förringar han ukrainarnas närvaro och säger att ärendet inte är någon ko på isen.

Många söker ursprunget till välfärdsstatens filosofi hos trettiotalets svenska socialdemokrater. Andra, som anser sig gräva djupare (jag till exempel), menar att upphovet snarare bör efterspanas i USA, där det statliga engagemanget för människornas välfärd började knoppas under president Roosevelt och dit de socialdemokratiska makarna Myrdal reste för att finslipa sina idéer om hur den svenska välfärdsstaten skulle arrangeras.

Eftersom jag, liksom så många andra ungdomar, i yngre dagar närde en stark och uppriktig dröm att göra världen bättre föll det sig naturligt för mig att söka mig arbete i den internationella biståndsverksamheten, i mitt fall Sida och FN. Femton års praktisk erfarenhet av detta hjälparbete luttrade mig från mina mest extatiska förhoppningar och fick mig att ersätta dessa med allvarliga dubier om verksamhetens berättigande. Det finns både bra och dåliga biståndsinsatser men netto är verksamheten enligt min bedömning ofördelaktig och då inte i huvudsak för att den är en börda för oss som betalar utan för att den hämmar utvecklingen hos mottagarna.