Man skulle nästan kunna tro det, med tanke på att alla medier skriver spaltmeter om ”nyårsdagspizzan” varje år. Plötsligt är alla förmaningar och pekpinnar borta – inget snack om hållbarhet eller matsvinn när Foodoras och Uber Eats motorburna bud åker kors och tvärs för att leverera pizzor till bakfulla nyårsfirare som slänger hälften i soporna. Konsumtion är med ens charmigt och medierna skriver förhoppningsfulla profetior om att nya försäljningsrekord kanske kan slås.
Så här på årets sista dag hemfaller jag ofta åt tankar och funderingar, inte sällan över det som varit. Kalla mig gärna nostalgisk, för det är exakt vad jag är, och helt utan att skämmas. Vad skulle vi vara utan våra minnen, våra band bakåt i tiden? Intet. Därför sitter jag nu här och tänker på den nyårsafton som kom att bli min mamma Alices sista.
Hela livet har jag haft ett horn i sidan till filosofin och filosoferna eftersom jag har tyckt att de gjort sig märkvärdiga eller medvetet diffusa, kanske, har jag misstänkt, i det lumpna syftet att förvilla mig. Samtidigt har jag hela tiden haft ett obehagligt gnagande samvete eftersom det är tänkbart att de faktiskt har något betydelsefullt att säga, även om de inte precis vinnlagt sig om att uttrycka sig begripligt, och att det därför är mitt eget fel om jag inte tagit till mig deras poänger.
Man ska alltid dra öronen åt sig – och gärna hålla för dem – når någon börjar svänga sig med engelska ord istället för svenska. Nu rapporterar Svt glatt och lyckligt om att det ska skapas ett ”food lab” i Älvsbyn … statliga pengar ska användas för att lära norrlänningar äta ”hållbart”.
Och det innebär …?
Sten Svensson (se här) är en rakknivsvass skoldebattör som varit lärare, chefredaktör för Lärarnas tidning, journalist och gudabenådad fotograf. Enligt min mening resonerar han som en oreformerad östtysk skolpolitruk. Att läsa hans debattartiklar, som häromdagen i Svenska Dagbladet, är som att få syn på en överlevande Trabant i trafiken. Jag vet vad jag talar om ty Sten och jag har genom åren haft en del debatter i skolfrågor. Som du kanske förstår anser han mina uppfattningar, i varje fall i skolfrågor, vara reaktionära och folkfientliga.
2024 närmar sig sitt slut och det är dags att summera året som gått. Mycket har hänt, somt unikt i vår historia – som inträdet i Nato, till exempel – men mycket som vi också känner igen från tidigare år. Socialdemokraternas självrättfärdighet och lögner, till exempel. Minns du årets S-märkta skandaler? Här är några påminnelser:
Det är inte mycket vi vet, framför allt om framtiden. Det beror på att historien, trots att många menar att vi kan lära oss något av det förflutna, inte uppvisar några instruktiva regelbundenheter. Sedan må begåvade människor som von Clausewitz, Karl Marx och Joseph Alois Schumpeter framtidsfilosofera hur mycket de vill.
Nils Lundgren skrev för åtskilliga år sedan en utmärkt krönika om identitetspolitik på sin blogg som jag då och då har återvänt till för att få hugsvalelse när debatten blir som tokigast.
Julaftonens sändningar med Mark Levengood som julvärd hann knappt avslutas förrän SVT lade ut ett inlägg på sin Facebooksida, där deras utvalde förväntades få hyllningar och glada tillrop. Och många hjärtan blev det. Decenniers fostran från SVT har gjort en majoritet av folket lydigt och följsamt och Mark Levengood har så länge framställts som den snällaste och finaste människan på jorden att det har blivit en sanning för många.
Men många vågar också gå mot strömmen och mitt bland alla hjärtan och exalterade ”Älskade Mark!” dök helt andra kommentarer upp.
Mitt levnadsmål är att det tacksamma folket, bland annat på grund av mina litterära meriter, ska resa mig en ryttarstaty på Stureplan. Emellertid har jag på senare tid börjat tvivla på att något sådant monument faktiskt planeras. Åtminstone har jag inte hört minsta mummel i ärendet vilket kan bero på att jag mest skriver om politik, statskonst och folks värderingar vilket, uppriktigt sagt, egentligen inte intresserar någon. Jag beslöt därför att vidga mina vyer och ge mig in i det kulturella.
Två unga, nyutbildade läkare, den ene allmänläkare och den andre obducent åtalades för mord på Catrine Da Costa. Hennes kropp hittades styckad 1984. Läkarna friades från mord i tingsrätten och kunde därför inte överklaga domen. Men tingsrätten uttalade i domen att det var bevisat att de styckat kroppen. Brottet heter ”Brott mot griftefrid” och var preskriberat. Därefter återkallades läkarnas legitimationer av kammarrätten.
Idag skriver vi annandag jul och i almanackan står det Stefan och Staffan. Namnen härrör från den förste martyren Sankt Stefanos, som stenades till döds omkring år 35 efter vår tideräkning.
Författare av krönikor som den här är den mest förtryckta och eftersatta sortens skriftställare och då menar jag inte bara att vi inte får några kultur- eller forskningsbidrag och ej heller för att vi ses över axeln av finare skribenter som skriver böcker som recenseras (vilket är en ära eftersom det är ädlare att bli utskälld än ignorerad) utan framför allt för att våra texter inte anses tåla att bli återanvända. Bäst före-datum anses vara lika med publiceringsdatum. Jämför denna brist på aktning – för att inte säga föraktfulla nedlåtenhet! – med det bemötande som tillerkänns en ständigt återanvänd skribent som Selma Lagerlöf (som i och för sig förtjänar det; inte ett ont ord om geniet från Mårbacka). Men för att skapa mer rättvisa inom skrivarskrået återpublicerar jag här en mer tio år gammal krönika som till skillnad från Antikrists mirakler fortfarande gäller.
Under flera århundrade präglades Levanten av maktkampen mellan två stormakter; det turkiska ottomanska riket och det persiska safavidiska riket.
Denna gamla konflikt har fått ny relevans efter rebellernas maktövertagande i Damaskus.
Juldagen var släktens dag när jag växte upp. Julafton tillbringades med familjen, juldagen med släkten. Det var då morbröder och mostrar kom med sina familjer och det på nytt dukades upp en dignande julmåltid. Och det diskuterades. Som det diskuterades! I släkten fanns ett antal politiska åsikter representerade så det kunde bli rejält hetsigt kring julbordet. Men inte ens de mest diametralt motsatta åsikterna innebar stigmatisering, utfrysning eller iskall osämja på samma sätt som det gör idag. Jag misstänker att det beror på att det här var människor som vuxit upp och fått sina värderingar innan folkhemsbygget tog fart.
På julafton när familjen satt och slappade efter julklappsutdelningen kom jag i diskussion om en artikel jag skrivit om negativ bruttonationalprodukt. Resonemanget går ut på att även trista och onödiga saker räknas in i BNP. En bilkrock kanske kostar tjugotusen att fixa och bidrar därför till BNP med tjugotusen, vilket är lika mycket som en bra resa till Kanarieöarna. BNP-värdet är detsamma i de båda fallen, men den personliga njutningen helt motsatt. Vilket av alternativen skulle du själv välja?
Asterix är på många sätt en genial serie. Välskriven, vältecknad och fylld av bitsk humor, samt med en lagom seriös inställning till historia. Den generation som växt upp med Kalle Anka, fick i alla fall ett hum om att det funnits något som hette Romarriket och att det så småningom gick under.
Så här inför Herren Jesu Kristi födelsedag borde man kanske hylla födelsedagsbarnets etiska principer, särskilt om man är kristdemokrat och därmed vill markera att en seriös andlig frändskap existerar. Men det är inte bara, eller ens i huvudsak, därför jag blir illa till mods av en artikel som KD-höjdarna Bengtsson och Forssmed nyss placerat i Dagens Nyheter. Det som bekymrar mig är ledande politiker – och dessa två är långt ifrån de enda – fortfarande inte begripit att den politiskt korrekta wokismen, som under årtionden med sina konstiga idéer förhindrat Sverige från att ta itu med sina problem, är skadlig för nationen och folket. De vill helt enkelt inte begripa.
Så är den då här, den älskade julen, och det spelar ingen roll hur gammal jag blir – jag är lycklig som ett barn varje år. I år tycks det bli det en grön jul här i huvudstaden och det går lika bra det. Faktum är att de flesta av min barndoms jular var just gröna och milda. De där kalla, vita vintrarna på 60- och 70-talen, som såväl meteorologer som klimataktivistiska kulturmän gärna pratar längtansfullt om (samtidigt som de beklagar att de vita jularnas tid sedan länge är förbi) var sällsynta i den delen av Värmland där jag växte upp.
I en intressant och lite skrämmande artikel i Swedish National China Centre, en del av Utrikespolitiska Institutet, skriver Erik Mo Welin om faran med uppkopplade smarta kinesiska elektriska bilar (EV).
Framväxten av elfordon (EV) och smart bilteknik väcker alltmer oro över cybersäkerhet och datasekretess. Storskalig datainsamling, hackningssårbarheter och möjligheten att kontrollera privatägda fordon är säkerhetsproblem som alla uppkopplade bilar har gemensamt. De huvudsakliga säkerhetsriskerna rör datainsamling, hackningssårbarheter och tillverkarnas ultimata kontroll över sålda fordon.
Drömmer du också mardrömmar om vad som händer om Golfströmmen kollapsar? 
Den frågan ställer Naturskyddsföreningen i ett inlägg på sociala medier och gör allt de kan för att den som inte redan drömmer dessa mardrömmar ska börja göra det. Utan att ha stöd från forskningen målar de upp ett mardrömsscenario utan like och ger sig med stor frenesi in i kampen om vem som ska vinna stora alarmistpriset. Mer klimatångest åt folket!
För tjugo år sedan skrev jag en bok om svensk historia – På spaning efter Moder Sveas själ – med en storartad teori om ett 250-årigt cykliskt mönster varav Sverige fått uppleva nästan tre kompletta cykler sedan Birger Jarl kom till makten omkring år 1250, nämligen feodalismen, nationalismen och den cykel som nu håller på att ta slut, industrikapitalismen.
I medierna talar många om vikten av fakta och sanning. Som om det här var fullständiga självklarheter. Ingenting kunde vara mer felaktigt.
Vad är det som kan vara sant eller falskt? Fakta är inte det ena eller andra. Fakta är information som saknar sanningsvärde (alltså att vara sant eller falskt). Det är först påståenden om fakta som kan vara sanna eller falska. Sanningen och lögnen hör hemma i språket och eftersom vår tillvaro är impregnerad av språk kan vi ljuga med tystnaden – då ett undanhållande av sanningen kan betraktas som en lögn.
Så hände då det som hela den samlade journalistkåren i västvärlden tycks ha väntat på: Ett terrordåd som utförts av en anti-islamist med sympati för den så kallade ytterhögern. Det är i alla fall skälet som saudiern som körde in i en folkmassa på en julmarknad i Magdeburg själv angett.
Journalistkåren, som oroat sig för att terroristen var en islamist och att hans dåd därför skulle kunna orsaka islamofobi, kan nu andas ut.
Förr i tiden hade vi i Sverige en ganska stabil ordning i politiken. Det fanns höger och vänster. Där gick den samhälleliga huvudmotsättningen. Högern var de privata intressena och vänstern tillhörde i stort sett socialdemokratin. Allt ordnades efter denna demarkationslinje som Karl Marx hade hittat på. Högern var kapitalet och vänstern var arbetarklassen. Svenska Dagbladet var höger och Stockholms-Tidningen (ett tag i alla fall) vänster, Arbetsgivareföreningen SAF var höger och Landsorganisationen LO var vänster. Sådär höll det på, val efter val.
I veckan som gick (v. 51) var jag på två seminarier”, dels ”EU och Kina – vilken väg tar relationen under Trump?” på Medelhavsmuseet, dels ock ”Fyra nya år med Donald Trump” på ett fullsatt Södra Teatern i Stockholm.
Det är ohyfsat att riva sandslott som barn byggt. Däremot gäller det inte vuxna som bygger sandslott och låtsas att de är verkliga.
När politiker, opinionsbildare och aktivister i största allmänhet hänvisar till vetenskapen är deras argumentation politisk och mycket sällan vetenskaplig. Ändå är det hänvisningar av det här slaget som används av den som menar sig står för sanningen. Det är vanligtvis ett luftslott.
Förr i tiden, när jag var börschef, upptäckte jag något som erfaret företagsfolk redan visste. Det var att om företag verkade vara dåliga så visade de sig i allmänhet vara ännu sämre än man anat. Även motsatsen var sann: bolag som tycktes lovande var i själva verket ännu bättre än man trott. Fast det kunde ta ett tag innan man märkte vartåt det lutade.
Jag har alltid gillat rektor Hamid, eller Hamid Khan Zafar som han egentligen heter. Han verkar vara en praktisk och resultatinriktad person, som lyckades vända utvecklingen på en av de värsta förortsskolorna i Göteborg genom att göra det som en rektor förväntas göra. Sätta sig i respekt. Plötsligt hade skolan en chef som inte backade för krav från pedagoger, elever, byråkrater eller föräldrar, utan på eget bevåg satte upp regler som verkade funka.
Igår pratade jag med en väninna som kom in på terrorhot mot julfirandet. Bara några timmar senare nåddes vi av nyheten om att en saudier kört in i folkmassan på en julmarknad i Magdeburg i Tyskland. I skrivande stund är minst två döda och mellan 60 och 80 skadade. Och vad rapporterar nyhetsmedierna om?
