Eftersom det just idag inte regnar i den del av Bohuslän där jag befinner mig tänkte jag gå utomhus i stället för att sitta inne och tänka ut en ny krönika. Men varför ska den vara ny, frågade jag mig, det måste väl vara bättre om den är gammal och ändå funkar – och kanske med tiden visar sig stämma allt bättre – ty en fem år gammal utsaga som inte gnagts ned av tidens tand utan fortfarande funkar inger rimligen mer trygghet och förtröstan än en dagsfärsk historia som helt saknar hållbarhetsgaranti? Den här skrev jag i april 2019:

Västerlandet har ungefär tvåhundra års erfarenhet av demokratin om man börjar räkningen vid USA:s självständighetsförklaring och därmed tillblivelse år 1776. En mer eller mindre permanent diskussion, som tidvis gått upp i varv, om systemets kvaliteter och överlevnadschanser har pågått sedan dess. (Tja, det beror förstås på vad man menar är det utmärkande för den ordning som installerades 1776. Om det inte i huvudsak är den allmänna rösträtten – utan även andra lika viktiga komponenter såsom äganderätten, yttrandefrihet och rättsstaten som till och från funnits sedan Magna Charta – som ger demokratin dess unika värde så har den funnits och därför stått under hot sedan prins Johan utan land samt Englands präster och adelsmän år 1215 undertecknade sitt märkvärdiga dokument.

Sällan har jag längtat så mycket efter uppvärmning som denna sommar. Jag är inte förmäten nog att begära fullskalig global temperaturhöjning utan skulle nöja mig med några graders extra värme i Bohuslän och då särskilt för oss nolhottar, det vill säga vi som bor norr om Lysekil. Här har jag tillhört sommarbesökarna närapå som om jag vore barnfödd på orten och räknas därför till vad den övriga befolkningen föraktfullt brukar kalla ”baddjävlarna”.

Artonhundratalstysken Max Weber (bilden) anses som bekant, tillsammans med sin landsman Karl Marx, vara sociologins grundare. De är mest kända för att, var och en på sitt sätt, ha besvarat samtidens viktigaste fråga som var varför den nya tidens härskare, kapitalisterna, var så angelägna att göra det de gjorde bäst, nämligen sparade pengar, byggde ett kapital och därmed utvecklade världen. Webers kapitalister gjorde en dygd av att inte slösa utan tvärtom gömma sina rikedomar så att de inte märktes. Marx kapitalister drömde om att uppfylla ”lagen från Moses och alla profeterna”, vilket var att ackumulera och investera utan att njuta.

År 1916 publicerade Pär Lagerkvist, nobelpristagare i litteratur år 1951, diktsamlingen Ångest där några rader lyder som följer:

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen…

The European Council on Foreign Relations heter en forsknings- och sammanträdesorganisation som jag knappt hört talas om men som av det mesta att döma borde väcka min aktning eftersom den har tre dussin europeiska länder som medlemmar med framstående nationella politiker, däribland en polack som heter Aleksander och en gång var min studiekamrat vid universitet i Bologna samt, i Sveriges fall, till exempel ordföranden Carl Bildt, som representanter. Organisationen kallar sig för ”en unik strategisk gemenskap som samlar välkända europeiska beslutsfattare, experter, tänkare och opinionsbildare som verkar som ambassadörer och företrädare för ECFR:s idéer”.

På 1500-talet trodde snart sagt alla människor på Gud. Framför allt upprätthölls denna tro av överheten, prästerna naturligtvis, men även den världsliga makten. Kungen, till exempel, som ansåg sig tillsatt genom Guds nåd, hur skulle han kunna ha några tvivel?