Eftersom jag, liksom så många andra ungdomar, i yngre dagar närde en stark och uppriktig dröm att göra världen bättre föll det sig naturligt för mig att söka mig arbete i den internationella biståndsverksamheten, i mitt fall Sida och FN. Femton års praktisk erfarenhet av detta hjälparbete luttrade mig från mina mest extatiska förhoppningar och fick mig att ersätta dessa med allvarliga dubier om verksamhetens berättigande. Det finns både bra och dåliga biståndsinsatser men netto är verksamheten enligt min bedömning ofördelaktig och då inte i huvudsak för att den är en börda för oss som betalar utan för att den hämmar utvecklingen hos mottagarna.

Häromdagen frågade jag frugan hur det kommer sig att sådana som jag ständigt fräser och klagar över Sverige när allt på det hela taget fungerar. Lönen trillar in varje månad (även om den kunde vara högre), sjukvården erbjuder sig att ringa tillbaka så man slipper sitta i telefonkö (även om det kan vara svårt att få en läkartid), om man bucklat sin nummerskylt och beställer en ny från Transportstyrelsen så kommer den på tre dagar och kostar bara 62 kronor. Det är mycket man saknar anledning att reta sig på.

Jag är inte bra på schack, men jag vet vad pjäserna heter och hur de rör sig. Jag har läst att spelet utvecklades i Persien för 1 500 år sedan eller så och att det kom till Europa under medeltiden, då regler och pjäser gradvis fick sin nuvarande form. En rimlig slutsats är att spelet avspeglar det medeltida samhället.

Igår återpublicerade jag en elva år gammal text som gick ut på att Sverige behöver en trovärdig Leviatan, alltså en polismakt som inte drar sig för att bruka allt det våld som behövs för att sätta kriminaliteten på plats. Jag kommenterade uppbragt att situationen inte på elva år förändrats till det bättre. I stället har tiden fått gå utan sådana kraftfulla åtgärder som skulle behövas.

Den här texten publicerade jag för elva år sedan. Det skrämmande är att jag kunde ha skrivit den med ännu större fog idag.

Vad händer när demokratin slutar fungera? När ordningen inte kan upprätthållas och våldsamheter utbryter till exempel mellan revolutionärer och ett vacklande politikerstyre som saknar kraft och vilja att sätta ned foten (som i Latinamerika för några årtionden sedan), eller när en svag demokrati skakas av börskrasch ovanpå åratal av inflation och arbetslöshet och sedan misslyckas trots upprepade nyval (som i Weimarrepubliken kring 1930), eller när man försöker rafsa ihop en svag regering som ska se demokratisk ut i ett svältande, krigshärjat land (som i Ryssland 1917)?

I egenskap av väluppfostrad och socialt anpasslig medborgare kan jag naturligtvis inte annat än förakta lögnhalsen Donald Trump. (Nu luras du, Engellau! Du skulle nog fan rösta på honom om du fick, i varje fall om alternativet var Kamala Harris! Okey då, men först efter en noggrann och välbalanserad sakbedömning.)

Du kanske tycker att ämnet för denna krönika är i futtigaste laget. Själv vacklar jag. Att beskriva och dra slutsatser av obetydliga konsumentupplevelser kan möjligen överlåtas till rubriken ”Ilsken i Bandhagen” på tidningarnas insändarsidor. Å andra sidan sönderdelar sig tillvaron enligt den av mig uppfunna Homogenitetsprincipen i ett stort antal likartade skitsaker varav man kan dra slutsatsen att helheten avslöjar sig i var och en av sina delar och att den som kund hos Tele2 trakasserats av bolagets oändliga telefonköer och förvirrade personal har goda skäl att trots bolaget tjuvaktiga motstånd försöka trassla sig ur kontraktet.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett märkvärdigt dokument som vi borde läsa och begrunda i stället för att bara prata om det i devota ordalag (som vi brukar göra). Den antogs år 1948 och är i själva verket ett slags programförklaring för en internationell välfärdsstat innan ens de nationella välfärdsstaterna etablerats. (Först i 1974 års regeringsform gjorde Sverige den typ av sociala utfästelser – till exempel att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning” – som FN lanserat ett kvarts sekel tidigare.)

Igår framförde jag tesen att den efterlängtade friheten inte är förenlig med den lika efterlängtade demokratin eftersom demokratin inte kan förverkligas om folk inte frivilligt avstår från att maxa det personliga utbytet av friheten. Om alla människor utnyttjade sin frihet till att slippa jobbiga saker som att sköta sitt arbete och ta ansvar för sina barn och i stället lämpade över sådana trista uppgifter på socialen så går demokratin så småningom under. Till exempel slutar folk lita på varandra.