Samhällsdebatten påstås vara det element där det demokratiska samtalet utvecklar sig och så småningom leder fram till demokratiska beslut. Det är därför yttrandefriheten är så viktig. Utan yttrandefrihet i samhällsdebatten kan det demokratiska samtalet inte förverkliga sin potential vilket leder till att demokratin förkrymps som en lindad kinesisk kvinnofot för hundra år sedan. Sådana fötter gick det inte att gå på och lika handikappad blir demokratin utan en öppen och fri samhällsdebatt.

Om du tycker frågan verkar märklig kan jag tyvärr upplysa om att den tyvärr är högst befogad. Det blir tydligt varenda gång ett klädföretag lägger upp bilder på modeller som bär detta förtryckande plagg. De svenska damerna tycks bli alldeles till sig av förtjusning och bombarderar sociala medier med kommentarer om att det är underbart att få se en kvinna som ”får klä sig som hon vill”.

Sommar innebär värme, särskilt i södra Europa. Det innebär stora möjligheter för medierna att lyfta det som brukar kallas ”extremvärme” och som alltid uttalas med starkt eftertryck och olycksbådande ansiktsuttryck. Just nu är Grekland den stora följetongen, eftersom det blivit hett där så här i slutet av juni, och för några dagar sedan intervjuades en representant för resebyrån Apollo i TV4 Nyhetsmorgon. Det går dock inte riktigt som programledarna Rania Shamoun och Johan Macéus hade tänkt sig.

Nils Lundgren har en utmärkt krönika om identitetspolitik på sin blogg. Identitetspolitiken går ut på att ”medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper som rasklassreligionkönetnicitetideologinationsexuell läggningkultur, informationspreferens, historia, (flämt!) musikaliska eller litterära preferenser, medicinskt tillstånd, sysselsättning eller hobby” ska ha särskilda rättigheter som det är omvärldens skyldighet att säkerställa, typ fler kvinnor i bolagsstyrelserna, fler hbtq-personer i poliskåren, fler män i förskolan och så vidare.

Det är midsommartider och som alltid ska vanligt, hederligt folk beläggas med skuld och skam (över att fira en ”exkluderande” högtid) eller med någon annan form av orosmoment. I år är det polisen som står för båda delarna när de kommer med en skarp varning till alla jordgubbsköpare: Var medveten om att du bidrar till att finansiera grov kriminalitet om du handlar av fel försäljare!

Det är alltså du, som vanlig konsument, som ska ta ansvar för jordgubbsförsäljningen. Men hur du ska kunna veta vilka försäljare som är kriminella vill polisen inte upplysa om.

I serien allmänt omfattade uppfattningar som hos mig väcker tvivel och misstänksamhet finns tesen att samhället kan styras. Visserligen har det svenska politikerväldet genom statligt beslut tillskrivit sig denna förmåga – i regeringsformens första kapitel sjätte paragrafen står det att ”regeringen styr riket” – och visserligen händer det ej sällan att verkligheten anpassar sig efter beslutsfattarnas intentioner – till exempel att Stockholm får en ny Sluss när ett sådant beslut fattats – men jag tror att det mer än vi vill erkänna är tur och tillfälligheter som avgör om den politiska viljan ska förverkligas enligt plan. Politiken kontrollerar inte verkligheten även om den inbillar sig själv och de medborgare som påstås vara dess uppdragsgivare att den har sådana magiska egenskaper.

Jag har på olika akademiska lärosäten, humanistiska linjer, låtit mig övertygas om att kapitalismens viktigaste funktion är den som den store ekonomen Joseph Alois Schumpeter, en ganska självsäker österrikare som tidigt i livet föresatt sig att bli världens bästa ryttare, älskare och ekonom, särskilt framhöll, nämligen främja utvecklingen. Därmed menade Joseph Alois närmare bestämt ”genomförandet av nya kombinationer” i den samlade produktionsapparaten, till exempel den en gång så storartade övergången från kol, trä och valtran till olja som huvudsaklig energikälla. Han kallade även denna ständigt fortgående process till mänsklighetens fromma för ”skapade förstörelse”, till exempel att valfångarna med sina kastharpuner blev obsoleta när olja till inomhusbelysningen billigare och enklare i form av petroleum kunde pumpas upp ur marken av John D. Rockefeller.

Inför sin kongress nästa år har socialdemokraterna (enligt Svenska Dagbladets ”faktaruta” den 17 juni) tillsatt ett dussintal arbetsgrupper som  ska ”ta fram förslag och reformer i syfte att göra Sverige mer som Sverige” och ”skapa en ny riktning med en stärkt samhällsgemenskap”. En arbetsgrupp, som arbetat i över ett år under ledning av S-politikern Lawen Redar, lägger nu fram ett ”genomgripande bostadspolitiskt förslag för att bryta segregationen i vårt land. Målbilden är tydlig. Sverige ska inte ha några utsatta områden”. Utsatta områden – eller parallellsamhällen – är nämligen ”ett existentiellt hot mot samhällsgemenskapen”.

Nu är det Fotbolls- EM igen och som alltid ser jag om inte alla så åtminstone de flesta matcher. Jag älskar denna ädla sport, det har jag alltid gjort och det gör jag än idag, trots alla sjuka proffskontrakt och FIFA:s slemmiga vurm för att förlägga VM-turneringar till diktaturer. Men numera är det lättare för mig att glädjas åt EM än VM. Det är trots allt betydligt sundare att förlägga ett mästerskap till Tyskland än till länder som Qatar.

När jag för några år sedan hälsade på min kompis Magnus i Burundis huvudstad Bujumbura förstod jag på allvar hur viktigt det är att ha ett bra lantmäteri, en pålitlig polis och en stark äganderätt.

Landet hade relativt nyligen haft folkmord. Tutsis slog ihjäl hutus och vice versa. När jag talat en stund med Magnus chaufför Dieudonné begrep jag situationen.

För flera månader sedan läste jag om den nigerianska författarinnan och fotografen Lola Akinmade Åkerström och hennes illa dolda bitterhet över att ha blivit refuserad av flera svenska förlag. Nu lyfter DN hennes fruktansvärda öde i en lång, djuplodande (dessvärre låst) artikel där hon får rejält med utrymme att beklaga sig över svenskarnas oerhörda rasism.

Jag har blivit varse att det finns planer på att inrätta en svensk kulturkanon. Av detta blir jag reflexmässigt misstänksam. För det första vet jag att de blir du och jag som ska betala. Det förekommer inte att överheten startar ett projekt – tro inte en sekund att idén om en nationellt enande samling texter, symboler, visor och så vidare uppstår i det civila samhället bara sådär, det vill säga utan att det börjar växa byrådirektörer, sammanträdesrum, jämställdhetskurser och rättighetssekretariat på det ungefär som havstulpaner på en båtbotten utan giftfärg – och det förekommer ej heller att vi oskyldiga skattebetalare som på intet sätt beställt projektet på ett eller annat sätt åker på att betala.

När jag läser morgontidningarna, i mitt fall Svenskan och DN, märker jag att jag rutinmässigt men oplanerat ofta lämnar artiklarna efter några stycken (vilket heter ”utgångar” på publicistspråk) av det trista men alltmer trängande skälet att jag ofta helt enkelt inte förstår vad skribenten menar. Det förekommer till och med språkliga konstruktioner som ”han sa till han att han skulle skjuta han” vilket tydligen är glasklart för många men får mig att rysa, inte minst vid tanken på att någon PK-purist på TT skulle få för sig att byta ”han” mot ”hen” och därmed fördubbla det antal aktörer som meningen möjligen kan avse.

För snart tio år sedan skrev jag följande i en krönika. Det som förvånar mig nu är inte att det hänt något stort i den svenska mentaliteten på nästan tio år utan att det knappt har hänt något alls. Redan då, för nästan tio år sedan, hade vi lämnat ett gammalt Sverige där det gick en huvudmotsättning mellan borgare och socialister. Men vi hade inte kommit på något mer övertygande sätt att indela medborgarna i relevanta undergrupper. Jag skrev: