Häromdagen fick jag en bok på posten med den oemotståndliga titeln “Varför är universiteten och högskolorna så dåliga?” Eftersom författaren inte var bekant för mig fick jag kolla upp honom på nätet. Namn: Olov Aronsson. Ålder: 32. Yrke: lektor i socialt arbete vid Karlstad universitet.

För några år sedan föreställde sig stora delar av det svenska samhällsetablissemanget att Sverige kunde ha en obegränsad invandring. Det är lätt att glömma, men så var det faktiskt. Man menade att det var vår skyldighet att hålla våra gränser öppna för alla som ville söka asyl. Man menade att det var orättfärdigt att göra skillnad mellan “vi och dom”. 

När regeringen meddelade att brytpunkten för statlig inkomstskatt inte skulle höjas gick det som en chockvåg genom den borgerliga opinionsbildarkåren. Gränsen för den statliga inkomstskatten skulle inte justeras upp med inflationen trots att den moderatledda regeringen tidigare lovat att göra just det. Enligt somliga kritiker var detta en ren skattehöjning. Genomförd av en moderatledd regering!

Varför hotas Sverige av islamistisk terror? Varför betraktas Sverige plötsligt som ett muslimfientligt land?

Vill man göra det enkelt för sig kan man peka på direkta orsaker som koranbränningar och islamkritik. Men de verkliga problemen ligger djupare än så.

Vi som har varnat för konsekvenserna av massinvandringen blir inte förvånade när räkningarna nu kommer. Självklart skulle en betydande invandring till Sverige ge oss en mängd problem.

Får vi göra motstånd mot islam i Sverige? Har vi rätt att göra motstånd mot islam med tanke på att vi har religionsfrihet och att alla ska vara lika inför lagen?

Om någon värderar jämförbara handlingar på olika sätt beroende på vem som utför dem brukar vi tala om ”dubbla måttstockar”. Det som gäller i det ena fallet gäller inte i det andra trots att de båda fallen till sin natur är jämförbara.

Det lätt att tänka att kärnan i en nation utgörs av den gemensamma offentlighet som talar och agerar i nationens namn. Det är lätt att tänka att staten är nationen. Vi brukar tala om ”nationalstaten” som själva grunden för nationen. I Sverige var det när Gustav Vasa grundade den moderna svenska nationalstaten som Sverige grundades som verklig ”nation”.

I ett antal uppmärksammade artiklar i tidningen Fokus har journalisten Henrik Sjögren riktat sitt granskande ljus mot Migrationsverket. Myndigheten fungerar så dåligt att det är motiverat, enligt Sjögren, att tala om ett ”haveri”. 

En av de saker jag lärde mig under under mina 19 år som lärare och forskare vid svenska universitet var att den som har rätt inte alltid får rätt.

En person kan ha rätt i sak utan att andra förstår det. Personen kan ha rätt utan att andra ens är intresserade av att förstå det. Personen kan ha rätt ur ett visst perspektiv vars betydelse ingen annan accepterar. Vi kan alla ha rätt om något utan att för den skull äga den kommunikativa förmåga som krävs för att få andra – eller tillräckligt många andra – att förstå vad vi menar.

”Hatbrott” är ett samlingsnamn för de lagöverträdelser som beskrivs i lagen om hets mot folkgrupp och lagen om olaga diskriminering. Även andra brottsrubriceringar kan innehålla element som gör dem till ”hatbrott” förutsatt att motivet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan grupp av personer på grund av hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck. (Puh!)

Har fler än Det Goda Samhällets läsare och skribenter fått upp ögonen för det offentliga överorganiserandets baksidor och förtäckta drivkrafter?

SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, publicerade i augusti förra året en rapport, författad av nationalekonomen Anders Kärnä, med titeln ”Allt fler högutbildade administratörer på universiteten – avlastning eller belastning”.

Är det bra att många svenskar nu tvingas inse att deras resurser inte är oändliga? Är det bra om den svenska medelklassen förstår att det finns risker med att leva på lånade pengar? Är det bra vi alla påminns om vikten av att hålla igen lite på givmildhet och slöseri?

Sverige är det enda land i EU där snus får tillverkas och säljas. Det är inte förbjudet att köpa eller att använda snus i de andra medlemsländerna, men försäljning får bara ske i Sverige. Tobaksindustrin ser stora möjligheter i en framtida uppluckring av förbudet, men än så länge verkar detta ligga långt fram i tiden.

Sverige är en nation som verkar vilja fungera som ett imperium. Våra universalistiska ambitioner är obegränsade. Vi ska leda den globala klimatomställningen. Vi ska vara en feministisk och humanitär stormakt. Alla nationer ska rymmas innanför våra gränser. Och alla dessa nationer ska få behålla sina kulturer så länge de respekterar den värdegrund som garanterar vår svenska pax romana. Det enda hotet mot imperiet är de svenska nationalister som vill att Sverige ska bli en nation för svenskar igen.

Sverige har minst sagt en ambivalent inställning till invandring. Å ena sidan ska vi ta emot människor med öppna armar: Alla är lika mycket värda och alla kan bli svenskar. Å andra sidan flyttar svenskar från de bostadsområden där invandrarna (i alla fall vissa invandrare) bor och tar sina barn från de skolor där majoriteten av barnen har invandrarbakgrund. I det praktiska livet vill svenskarna inte ha med invandringen att göra.

INTERVJU Richard Sörman samtalar med Michael Riise som skrivit och regisserat dramakomedin ”Prästens sensuella bikt” som nu spelas på ”alias Teatern” i Stockholm. Tre personer interagerar i en rad korta scener där de alla verkar famla efter något eller någon att vara. Vad händer med våra identite-ter när vi förlorar vår kultur? Vad händer med en kulturbärare som svenska kyrkan när den gör sig av med sin historia? Och vad händer med prästen som måste censurera sin mänsklighet för att passa in i det nya evangeliet om det rätta och det korrekta?

Vem ser vårt existentiella lidande? Vem intresserar sig för vad som händer i Sverige med människor som ser sitt land förändras till oigenkännlighet? Vem försöker förstå hur det är att inte länge känna sig hemma i sitt eget land? Hur det är att få höra att ens identitet tillhör alla som kommer hit? Hur det är att förväntas acceptera att den värld vi föddes i och som vi trodde vi skulle få leva i inte längre ska få finnas? (Får vi finnas? Får vi ha ett eget hem?) Det existentiella lidandet är ett reellt lidande. Och det handlar inte om ”hat” eller ”rädsla”. Det handlar om sorg och förtvivlan.

Sträck på dig, svensk! Och speciellt du svenske man som förväntas vilja försvara ditt land, din kultur, dina kvinnor och dina barn: Sträck på dig!

Ställ dig upp och sträck ut armarna åt sidorna. Se till att stå bredbent. Håll ryggen rak. Ut med bröstet. Lyft på huvudet. Rak i nacken! Se dig omkring med bestämd blick.

Människor älskar att planera. Planeringar skapar tydlighet och frigör energi. Man vet vad man ska göra. Alla vet vad de ska göra. Håll er till planen så slipper vi diskussioner! Men är det alltid så bra att styra en verksamhet med hjälp av en planering? Ingår det inte i mer komplexa projekt att man inte kan förutse exakt vad som kan hända? Ingår det inte också att oanade möjligheter ofta dyker upp under resans gång? Ibland är det kanske bättre att lära sig att hantera oordning än att till varje pris försöka skapa ordning.

Ska vi läsa Stagnelius eller Tegnér? (För poesi ska vi naturligtvis läsa i sommar.) Ska vi läsa dikter om vårt trasiga själsliv, om vår personliga längtan och trängtan? Eller ska vi inspireras av litteratur som lyfter blicken från det privata och ser till vårt gemensamma bästa? I Stagnelius anda fokuserar vårt samtida svenska kulturliv på våra intima livsproblem: vi har ångest över vår personliga otillräcklighet. Nu behövs en kvalitativ litteratur som höjer blicken från det privata och manar vårt samhälle till skärpning. Tegnérs “Svea” visar vägen.

Den politiska vänstern har länge velat framställa den nya nationalistiska högern som moraliskt underlägsen. Grundtanken är att nationalister bara tänker på sig själva, på de egna, på den egna gruppen, medan moraliska människor också tänker på andra.

Jag har ett meddelande till alla svenska kulturarbetare: Ni behövs! Ni behövs mer än någonsin. Ni behöver visa vägen mot frihet och oberoende. Ni behöver visa människor i Sverige hur man agerar självständigt gentemot den politiska makten. När svensk kultur stelnar i grupptänkande och konformism är det dags för svenska kulturarbetare att ta sin konstnärliga frihet på allvar. Det handlar om er frihet.

Vilhelm Mobergs sista roman, “Din stund på jorden”, handlar om livets ändlighet, om tiden, om den oundvikliga döden. Bokens huvudperson anar att slutet är nära. Nu grämer han sig över att ha kompromissat med sina drömmar. Han fick sin stund på jorden. Vad gjorde han med den?

Jag var ute och övningskörde häromkvällen med ung person som jag känner väl. Vi bor i Uppsala och åkte i väg någon mil utanför stan. Eftersom vi hade vår hund med oss bestämde vi oss för att stanna några minuter vid en sjö som ligger i närheten av den lilla orten Björklinge. Solen hade kommit tillbaka efter några dagars regnande. Luften var frisk. Naturen stod grön. Det var en afton i slutet av maj.

Stödföreningen för Svenska Kulturstiftelsen kommer 6 juni att dela ut ett första Nationaldagspris. Det går till en svensk kulturarbetare som i sin verksamhet bidrar till att stärka den svenska kulturens ställning i det svenska samhället. Vår svenska nationaldag bör i första hand ägnas åt att fira vår svenska kultur och identitet. Pristagarens namn avslöjas på nationaldagen då Riks sänder ett program med prisceremoni och intervjuer. Var med och bidra till priset! Var med och stöd arbetet för att skapa en Sverigepositiv kulturstiftelse!