OPINION Frugan och jag hamnade framför en HBO-rulle som hette Path to War och handlade om hur USA med nästan öppna ögon under president Lyndon B. Johnson körde fast och krossades i Vietnamkrigets träsk. Det slog mig att detta amerikanska krig – och de delvis välmenande men framför allt övermodiga och alltmer självförgörande amerikanska beslut som fattades – ser ut som det underliggande mönster enligt vilket det svenska migrationsprojektet utvecklats.

I båda fallen inleddes det hela med aningen oklara men ädla motiv. Amerikanerna menade att de måste hjälpa till att rädda vietnameserna undan kommunismen som vällde söderut från Kina och Sovjetunionen. På motsvarande sätt ansågs alla migranter som närmade sig Sverige vara flyktingar undan krafter som var så onda att det var en humanitär skyldighet för svenskarna att troligen för evigt låta deras offer bo och i många fall försörjas i vårt land. 

Svenska affärer blir alltmer utsatta för stölder. I organisationen Svensk Handels Trygghetsbarometer för tredje kvartalet 2020 ”anger 36 procent av butikerna att de råkat ut för stöld den senaste veckan, 19 procent har drabbats av hotfullt beteende från en besökare eller kund och 20 procent utsattes för bedrägerier den senaste månaden”. För att komma till rätta med detta la Regeringen nyligen en proposition om ”Tillträdesförbud till butik och förstärkt straffrättsligt skydd mot tillgreppsbrottslighet” som ska börja gälla från 1 mars 2021.

OPINION En för mig tankeväckande men kanske meningslös observation av sociala förhållanden är att när något nytt uppträder i samhället som är stort nog att utöva inflytande under lång tid så kommer människor redan i början av företeelsens existens att ana vilka konsekvenser som kommer att uppträda. Puh! Vad kan det betyda?

Till exempel startade Henry Ford sin första fabrik med montering vid ett löpande band i Highland Park vid Detroit med ambitionen att bilen skulle bli ”var mans egendom”. Då var det ganska lätt att dra ut trenden och föreställa sig åttafiliga motorvägar även om det tog mer än ett halvt sekel innan några sådana förverkligades.  

OPINION En del samhällen klarar nog av mångkultur i bemärkelsen samexistens av människor med helt olika värderingar, sedvänjor, religioner, språk och uppfattningar om hur livet ska levas. Jag föreställer mig att 1800-talets USA var ett sådant medfött tolerant samhälle. Folk fick göra som de ville. Italienarna byggde en kopia av Italien som kallades Little Italy, kineserna hade sitt Chinatown och judarna motsvarande i Borough Park, Brooklyn. Folken levde som bjärt olikfärgade Non Stop-dragéer i en skål utan mycket kommunikation med varandra och framför allt inte med staten.

Sverige kommer inte ens i närheten av en sådan ordning och det har två orsaker, en traditionell och en modern. 

OPINION Även om jag brukar framställa mig själv som anhängare av Betydelsefulla och Högstämda Principer så måste jag tyvärr erkänna att sådant vid närmare eftertanke är båg. I sista hand är det våldet som avgör. 

Läs eftertänksamt dessa hyllade rader ur den amerikanska självständighetsförklaringen, troligen västerlandets mest inflytelserika text: 

Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor är skapade lika, att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter; att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter; att regeringar har inrättats bland människorna för att trygga dessa rättigheter och att regeringarna likaledes har erhållit sina rättigheter från de styrda. 

OPINION Det fanns en tid – beslutet år 1976 om att Sverige skulle bli mångkulturellt är ett bevis – när Sverige trodde sig kunna upprepa det amerikanska invandringexemplet och liksom USA bli en smältdegel av olika kulturer som på något vis bildar en svårupplöslig etnisk legering. Nu hävdar förstås många att det där med smältdegel är en myt och att USA på sin höjd kan liknas vid en massa likformiga men olikfärgade chokladlinser i en skål. Men jag struntar i om USA är en smältdegel eller i stället följt Non stop-modellen; poängen är att folk av olika ursprung på något oförklarligt vis sätter den magiska egenskapen ”amerikan” framför sina medfödda etniska beteckningar.  

OPINION ”Det ekonomiska överskottet” är ett förunderligt användbart begrepp för den som vill förstå samhällenas natur. Fråga vad ett samhälle gör med sitt ekonomiska överskott och du får en djup insikt om dess grundläggande karaktär.

Det ekonomiska överskottet är den del av ett samhälles produktion under exempelvis ett år som överstiger vad som behövs för att hålla produktionsapparaten igång på samma nivå som tidigare. För samhället som helhet är överskottet – där det finns; Gud har inte bestämt att alla samhällen ska belönas med ett ekonomiskt överskott – ett slags bonus eller pengar att leka med om man så vill.  

OPINION Enligt Parisavtalet från 2015 som numera alla världens länder skrivit på (fast USA för två år sedan anmälde sitt utträde) ska länderna vidta tillräckligt kraftfulla åtgärder för att förhindra att den globala uppvärmningen jämfört med förindustriell tid per år 2100 inte överstiger två, helst en och en halv, grad.

Vi hör mycket om de skräckscenarier som förväntas utspela sig om detta mål inte nås. Det blir fler och farligare naturkatastrofer, till exempel översvämningar och orkaner, det blir mer torka och svält, haven kommer att stiga åtskilliga meter när polerna smälter, folk drunknar eller dör av svält eller värmeslag och så vidare. Djurlivets och mänsklighetens överlevnad hotas. 

OPINION På en tillställning träffade jag en kvinna som i tjugofemårsåldern flyttat från Peru till Sverige. Hon sa att hon under sin uppväxt och studietid på nunneskola och universitet i Lima aldrig upplevt något kvinnoförtryck. Nunnorna hade uppfostrat skolflickorna till att studera hårt och anstränga sig såväl inom matematiken som idrotten för att i vuxenlivet kunna förverkliga sina förmågor i högsta möjliga grad. Det var först när hon kom till Stockholm som hon blev fullt medveten om konceptet kvinnoförtryck.  

Det vore lätt att bara skriva av peruanskans observationer som oupplysta fördomar, trots allt kom hon ju från ett u-land så vad kunde man vänta sig? Men för den som kan tänka tanken att det faktiskt finns många människor, till och med peruaner, som kanske fattar något som man själv inte tänkt på så kan den sortens dissonanser stämma till reflektioner. 

OPINION Sverige ska enligt ett riksdagsbeslut år 1975 vara ett mångkulturellt land. Enligt detta beslut ska var och en immigrant ha rätt att välja om han vill ansluta sig till den svenska kulturen eller om han föredrar att fortsätta med de sedvänjor som han haft med sig från hemlandet. Han behöver till exempel inte lära sig svenska språket. Om han får kommunikationsproblem med läkare eller myndighetspersonal så erbjuder svenska staten nödvändig tolkhjälp.

I verkligheten – om man med verkligheten menar något annat än de offentliga bidragsmyndigheter som ägnar sig åt att finansiera etniska föreningar och olika mångkulturella evenemang såsom exempelvis eritreansk musik – så utgår Sverige från att immigranter ska anpassa sig efter svenska förhållanden.

OPINION När människor gör saker tillsammans skapar de trygghet genom gemenskap. Svenska bondbyar före storskiftet 1749 och efterföljande skiften hade stora gemensamma allmänningar dit alla kunde skicka sina djur på bete. Individuella odlingstegar fanns men de var så smala och låg så nära varandra att all odlingsverksamhet måste ske unisont. Kravet på trygghet skapade en tendens till kollektivism.

OPINION Det kanske tydligaste exemplet på vad jag vill säga är det numera avlivade REVA-projektet. Wikipedia påminner om vad det handlade om:

Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete (REVA) var ett samarbetsprojekt mellan svensk polis, Kriminalvården och svenska Migrationsverket med syfte att öka effektiviteten och rättssäkerheten i verkställighetsarbetet, det vill säga avvisandet av personer som varaktigt vistas i Sverige utan tillstånd… Inre utlänningskontroller innebär kontroll, på andra platser än gränskontroller, att personer har rätt att vistas i landet. Det är en konsekvens av Schengensamarbetet… Eftersom gränskontroller avskaffats mellan länder som ingår i samarbetet har medlemsländerna åtagit sig att genomföra inre utlänningskontroller.

OPINION Ska vi vara nedstämda eller upprymda för att det avslöjats att Brottsförebyggande rådet vinklar och småljuger i en del av sina rapporter? Den politiskt korrekta reaktionen är nog nedstämdhet. Tänk att sådant här ska förekomma i Sverige! Det trodde man aldrig! Skandal!

Själv är jag mer benägen att bli upprymd. En liten flisa av sanning uppenbarar sig. Myndigheter visar sig lägga saker till rätta.

Men vad hade du räknat med? Tro inte en sekund att detta är ett undantag. Det är så här det går det till. Att makten böjer sanningen till sin egen fördel är samhällets naturtillstånd.  

OPINION Den 1 december vill Dagens Nyheter ge sådana som jag, som tidningens miljöreportrar kallar ”klimatförnekare”, en känga (här och här). Forskningen visar, menar tidningen, på ”en stark samvariation mellan manligt kön, konservativa värderingar, främlingsfientlighet och klimatförnekelse”. Enligt en miljöreporters erfarenhet har ingenjörer särskilt svårt att ta till sig klimathotets allvar: ”Det verkar extra svårt just för ingenjörer i den generation som fick uppleva den rekordsnabba tillväxten under 1900-talets andra hälft”. Det är tydligen likadant i Norge, säger tidningen, ty ”63 procent av de konservativa männen” i grannlandet har samma uppfattning som vi svenska ”klimatförnekare”.  

OPINION Jag har ett hemligt trick som jag använder när jag ska försöka begripa något. Tricket är att i första hand tro att berörda människor som uttalar sig i saken inte ljuger. Sedan iscensätter jag ett vänligt korsförhör som inte utspelas med starka lampor och lögndetektorer utan med milda kontrollfrågor utan aggressivitet och allmän faktacheck på jakt efter motsägelser som avslöjar lögnare.

Det visar sig då att det finns ganska få fullfjädrade lögnare av Bagdad Bob-typ. På rak arm kan jag bara minnas två riktiga mytomaner som jag träffat i livet.

OPINION Forskare vid Linköpings universitet har kommit fram det kan finnas anledning att misstro studier från Brå:

Vår slutsats är att det finns en inbyggd spänning i förhållandet att en myndighet som lyder under justitiedepartementet samtidigt utför studier som rör detta departements kärnfrågor och att detta får konsekvenser för tillförlitligheten i yttranden och rapporter från Brå. Ett flertal intervjupersoner vittnar bland annat om hur Brås ledning direkt utsatt dem för påtryckningar för att ändra rön som av politiska, ideologiska eller andra skäl inte varit önskvärda.

Jag har kommit fram till att a) javisst, självklart förekommer snedvridningar samt b) nej, så är det bara ibland.

OPINION En av de för livet så viktiga frågor som människan borde ställa sig men, vad jag har märkt, inte ställer sig är vad som gör livet värt att leva. I stället för att fundera över detta låter vi vår tidiga programmering, som troligen uppstår genom en kombination av medfödda anlag och uppfostran, fälla avgörandet. Kanske bestämmer vi lite själva också. Om någon frågar oss vad som gör livet värt att leva blir vi antagligen helt ställda och börjar svamla om pengar och ära och att ge barnen en bra start i livet. Det är i alla fall vad jag skulle göra. 

OPINION Häromdagen hamnade jag på ett tankeväckande seminarium. Huvudattraktionen var en amerikansk professor från Arizona State. Han var chef för ett stort forskningsprojekt finansierat från amerikanska utrikesdepartementet. Det gick ut på att med modern teknik upptäcka, mäta och avslöja fake news från Ryssland. Just nu handlade det om ryssarnas påverkan på Sverige. Professorn hade blivit inbjuden av amerikanska ambassaden härstädes för att få tillfälle att framför sitt ärende till svenskarna. 

OPINION När barn når en viss grad av mognad kan de börja plocka isär klockor och andra enklare apparater för att förstå sig på mekanismen och för att det är en spännande utmaning att försöka sätta ihop maskinerna igen. Inom samhällsvetenskapen förekommer ett snarlikt beteende. Skarpa tänkare på universiteten ”dekonstruerar” ideologier, konstnärliga verk, och hela samhällen vilket är ungefär som när en ung människa sönderdelar en väckarklocka i dess komponenter för att begripa funktionssättet.

Även jag tycker det är kul att dekonstruera. Jag har funnit följande beståndsdelar i det svenska samhället.

OPINION Nyligen sköts två personer ihjäl på en restaurang i centrala Norrköping. Kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist fick stort utrymme i teveprogrammet Aktuellt att framföra sina synpunkter på händelsen. Vad just Stjernkvist säger är viktigt eftersom han, vad jag begripit, tillhör de bästa hjärnorna, de mest sansade förnuften med den största erfarenheten som svensk socialdemokrati kan uppvisa. Svensk socialdemokrati blir inte bättre än Stjernkvist (vid sidan av andra framstående partimedlemmar som Widar Andersson). 

OPINION Även om jag inte skriver krönikor för att maximera antalet läsare – utan snarare för att jag är nyfiken och vill förstå och gärna delar med mig av förståelsen när jag tror mig ha begripit något plus att min självpåtagna hets att leverera en text om dagen tvingar mig att ständigt trimma antennerna och skärpa uppmärksamheten – så ska jag inte förneka att min fåfänga tilltalas när vissa artiklar alldeles särskilt faller läsekretsen i smaken. En dålig dag får jag runt tvåtusen läsare men med en artikel som är mitt i prick kan det bli fem-, tio-, ja uppemot femtontusen läsningar. 

Filosofen Wittgenstein säger på ett berömt ställe som är fullt lika oklart som hans övriga skriverier att man måste tiga om det som man inte kan tala om. Vad kan man inte tala om? Själv har jag svårt att tala om filosofens utsaga eftersom jag inte förstår den, men kan jag inte diskutera den trots det?  

Det är mycket förutom just detta som jag inte förstår men ändå inte underlåter att tala om. Exempelvis kan jag inte begripa varför Sverige inte stramar åt invandringen. Den leder till numera erkänt besvärliga sociala och ekonomiska problem men likafullt – och trots vad som påstås – ligger landet öppet. Varför gör de politiska beslutsfattarna på detta viset? 

Amerikanska forskare kommer ibland fram till saker som jag – och troligen många andra – för länge sedan noterat och dokumenterat. För detta får de amerikanska forskarna ära, berömmelse och då och då ett nobelpris. Skillnaden mellan mig och dem är att jag inte orkar skriva böcker på fyrahundra sidor för att förklara något som känns självklart eller banalt.

Ett exempel är ekonomipristagaren Angus Deaton som belönades för upptäckten att u-landsbistånd oftast är skadligt för det mottagande landet. I just det fallet var skillnaden inte så stor för jag hade förutom en massa artiklar faktiskt skrivit en bok, visserligen en roman i stället för en vetenskaplig avhandling, där tesen presenterades (Genom ekluten, Atlantis, 1980, 249 sidor). 

Har du tänkt på att när den offentliga sektorn ska skäras ned på grund av brist på budgetmedel så är det aldrig de högre nivåerna som drabbas? Det är alltid personalen längst ned i frontlinjen mot medborgarna som får ta smällen. Om exempelvis skolan har problem tänker man aldrig på att lägga ned de centrala skolmyndigheterna – Skolverket och Skolinspektionen – trots att de både kostar själva och åsamkar hela skolväsendet avsevärda och onödiga kostnader. Tänk bara på Skolinspektionens Barn- och elevombud som skrämmer lärare att inte disciplinera elever av rädsla för att bli anmäld till myndigheten. Vad kostar inte det? 

Jag vet inte om det är romantik eller samhällsvetenskap men jag tror att svenskarna fram till för några decennier sedan på det hela taget var ett homogent och hederligt folk som var noga med att uppfylla sina plikter och att inte ligga andra till last. Det var därför Sverige kunde bygga ett stort, vittomfattande och generöst välfärdssystem. Svenskarna hade inga ambitioner att blåsa systemet. Ju mindre folk avser att missbruka ett välfärdssystem desto mer heltäckande kan det göras.

Ungefär så mycket hade nog både du och jag fattat för länge sedan. Men nu har jag gjort en närliggande observation som även du kanske gjort, nämligen att svenska staten, som aldrig kunnat föreställa sig att någon skulle vilja lura systemet, därför aldrig besvärat sig något särskilt med att inrätta kontroller.  

Det råder stor dramatik kring Arbetsförmedlingen vilket fyller mig med lika delar skadeglädje och förtvivlan när jag inser att de ansvariga, våra ledare, är precis så borttappade som vi åskådare och finansiärer länge haft anledning att förmoda.

Men det kanske mest plågsamma för en utomstående betraktare, en så kallad medborgare, är – förutom insikten är att han själv så småningom måste betala räkningen för politikernas förvirring och missgrepp – är att skeendet är så svårt att förstå om man ska nöja sig med vad media rapporterar.

Av serendipitet, det vill säga turen att hitta något bra som jag inte visste att jag letade efter, snubblade jag över en fem år gammal norsk vetenskaplig kriminologisk studie av forskarna Skardhamar och Aaltonen som visar att det som bestämmer en migrants grad av brottslighet jämfört med ursprungsbefolkningen inte, som Morgan Johansson och Stefan Löfven tror, är levnadsförhållandena i utsatta områden i invandringslandet utan kriminella mönster i ursprungslandet. 

Fram till för kanske ett år sedan vara den officiella svenska attityden till invandringen urskuldande och konstruktiv. Åtminstone sedan migrantvågen 2015 erkändes det öppet av beslutsfattare och andra viktiga personer att migrationen medförde problem till vilka man alltså förhöll sig på två sätt.  

För det första försökte man hitta förmildrande omständigheter som skulle få problemen att framstå som mindre problematiska. Ett typexempel är justitieminister Morgan Johanssons återkommande uttalanden om att det inte är något särskilt med migranters brottslighet eftersom svenskar varit lika kriminella om även de bott i Rinkeby och Vivalla.  

Tänk dig att du står med ena foten på en platta och med den andra foten på en annan platta. Plattorna verkar stabila. Du kan lätt flytta din tyngdpunkt från ena sidan till den andra. Om du vill kan du balansera på den ena eller den andra foten. 

Så börjar plattorna långsamt röra sig iväg från varandra. I början kan du fortfarande balansera och välja tyngdpunkt men snart förlorar du din handlingsfrihet. När fötterna kommit för långt från varandra har du tappat kontrollen. Snart hamnar du i spagat och är i praktiken helt hjälplös.