
Jag fick möjlighet att intervjua Lars Vilks i min podcast några månader före hans död. Jag valde avsiktligt att undvika rondellhunden och konflikten den skapat, då detta ämne redan stötts och blötts tillräckligt. Jag ville fokusera på Vilks tänkande, hans världsbild och hans drivkrafter som människa och konstnär. Jag mötte en kreativ, nyfiken, öppen och varm person. Detta var ingen bråkstake, ingen person som provocerade för provokationens skull.




























