Ända sedan coronapandemin startade har budskapen från de svenska myndigheterna varit lika tvärsäkra som vaga. Anders Tegnell o co har basunerat ut gissningar som om de vore sanningar och ändrat uppfattning oftare än normalsvensken byter strumpor. Ena dagen är det uteslutet att det kan bli smittspridning i Sverige, nästa dag sprids smittan okontrollerat. Ena dagen kan barn inte insjukna, nästa dag kan de. De kan dock inte smitta andra. Fast dagen därpå kan de plötsligt det.

De ljusa försommarnätterna är här och SVT rapporterar just nu energiskt om de störande bilburna ungdomarna i Arvika. ”Här dunkar bilfesten runt i stan varje helg: ‘Blir ett krig’” är en av rubrikerna och vi får veta att polisen under den senaste månaden jobbat intensivt med att bötfälla de bilburna för onödig och störande körning.

Idag firar vi nationaldagen igen, men även om en del av coronarestriktionerna har lättats upp blir det ett rätt lugnt firande. Inte fullt lika mycket folk på Skansen som vanligt alltså, och kanske inte heller lika många nya svenskar som ska hyllas för att de valt att bosätta sig här. För det är ju dem vi firar på nationaldagen. De nya svenskarna.

Hälsingehambon, som äger rum i juli varje år, är egentligen ingen gammal tradition – i alla fall inte i den nuvarande formen. Det började 1965, med TV-serien Landskapsleken, där Hälsingland anordnade en långdans. Nästan hundra par deltog i begivenheterna och idén blev så omtyckt att Hälsinglands Turistförening året därpå lanserade hälsingehambon, en dans som startade på Hårgaberget och som genomfördes i olika tapper för att slutligen avslutas på dansbanan på Stenegård.

”Greta Thunberg utmanar våra matvanor” trumpetade Aftonbladet ut i en artikel nyligen. Nu ska flickan med flätorna ta steget från klimat till mat, och börja hytta med lilla pekfingret åt de dumma vuxna som äter fel. Eller är det kanske mamma Malena och pappa Svante som regisserar föreställningen?

Nu ska regeringen ”pressa tillbaka” den organiserade brottsligheten. Igen. Ja, för det gör de ju hela tiden om de får säga det själva. I alla fall sedan verkligheten till sist nådde Rosenbad och det inte längre gick att brunsmeta varenda människa som varnade för den ökande kriminaliteten och det ökande våldet. In i det längsta var våra styrande ”naiva” (vilket på politikerspråk betyder att de är så goda att de också tror alla andra om gott) men nu tävlar de om vem som kan lägga pannan i djupast veck och låta mest ansvarsfull.

Jag hade nyligen ett samtal med en god vän som nyligen utförsäkrats av Försäkringskassan, trots att hon har en kronisk sjukdom sedan decennier tillbaka och sannolikt inte blivit friskare med åren. Till saken hör att hon redan haft sjukpension, eller vad det nu kallas (de ändrar ju namn och begrepp oftare än de byter strumpor, handläggarna och ledningen på kassan), i åratal men nya regler kräver ju nya utvärderingar och och nya utvärderingar innebär allt som oftast att den som nyss var sjuk plötsligt, som genom ett trollslag, är frisk igen.

Efter att regeringen presenterat ett förslag som, enligt deras uppfattning, ska göra det lättare att få folk att vittna mot kriminella gäng väcks åter kritiken mot Morgan Johansson, Mikael Damberg och andra ministrar som under åratal stått handfallna och passiva medan kriminaliteten tagit allt större plats i det offentliga rummet.

Länge har vi matats med påståendet att den svenska vården tillhör den bästa i världen. Ett påstående som nu måste omvärderas, i alla fall om man ska ta SKR, Sveriges regioner och kommuner, på allvar. De har nämligen gått ut med en uppmaning till regeringen att skicka en formell förfrågan till våra nordiska grannländer om att låna ut resurser.

Vaccinationerna mot Covid-19 är i full gång och på sociala medier frossas det hej vilt i vaccinskryt. Selfies på bara överarmar, med ett litet plåster över sprutsticket, och en självgod kommentarer om vilket samhällsansvar man just tagit. Men från att det har varit extremt viktigt vem som ska få vaccin, och i vilken ordning, har det hela plötsligt blivit ett lotteri, där slumpen styr. De som nu skryter med sina vaccinationskort och plåster har till största delen bara haft tur och lyckats få en tid i det kaosartade lotteri som vaccineringen har förvandlats till.

Utvärdera Löfven på självförsörjningen. Det skriver Fredrik Johansson i en krönika i Svenska Dagbladet. Och med 800 000 invånare som inte är självförsörjande är det sannerligen på tiden att Stefan Löfven får de riktigt svåra frågorna nu när valrörelsen 2022 sätter igång, och att han inte tillåts att arrogant avfärda alla frågor som ”käbbel”.

Vid ett pilotprojekt förra året använde polisen DNA-släktforskning vid utredningen av det uppmärksammade dubbelmordet i Linköping 2004. Med hjälp av DNA som fanns på bland annat mordvapnet kunde polisen skicka in ett DNA-prov till en kommersiell databas för släktforskning i USA och lyckades med hjälp av en släktforskare spåra gärningsmannen.

Jag har just tittat på SVT:s dokumentärserie De utvalda barnen, som handlar om Solvikskolan i Järna, antroposofernas flaggskepp. Två av seriens tre avsnitt finns att streama på SVT Play och det har hittills varit en otäck och skrämmande resa in i ett pedagogiskt mörker. Om jag någon gång blivit övertygad om att friskolor är av ondo så är det nu, sen kan alla ivrare av frihet säga vad de vill.

Efter att det uppdagats att kostchefen i Gislaved beslutat att de gamla inte skulle få dricka läsk till maten blev protesterna många och kommunen lovade att se över beslutet. Nu har de gjort det – och kommit fram till att de gamla ska fortsätta att fostras av kostchef Eva Kullenberg.

En familj i Hässleholmen i Borås har haft problem med råttor i sin lägenhet, rapporterar Hyresgästföreningens branschorgan Hem & Hyra.

Att det är svårt att utvisa personer som uppehåller sig illegalt i Sverige har vi vetat länge. Det verkar vara långt mycket viktigare att värna illegala invandrares väl och ve än svenska medborgares. Råkar den illegale vara våldsbejakande islamist och riskerar straff i hemlandet ska han eller hon givetvis få stanna i Sverige, oavsett hur mycket säkerhetsrisk han eller hon är. Allt annat är inhumant.

Nyligen skulle jag ringa till min vårdcentral och boka tid för vaccinering mot covid-19 i fas 3. Jag och min man tillhör nämligen riskgrupper och jag hade redan innan fått bekräftat via chatt med vårdcentralen att vi kunde ringa och boka. Jag trodde med andra ord att det var just det jag skulle göra när jag slog numret till vårdcentralen. Istället hamnade jag i en totalt meningslös evighetsdiskussion med en människa som vare sig lyssnade eller förstod vad jag sa och som dessutom uttryckte sig som om jag hade varit en liten lort som skulle veta min plats.

När jag för många år sedan arbetade en sommar på ett behandlingshem för missbrukare stötte jag då och då ihop med socialhandläggare som helt uppenbart hade opassande relationer med sina klienter. Jag minns särskilt en ung, söt och aningslös tjej på 20-22 som var uppenbart förälskad i en råbarkad och våldsam missbrukare som åkt ut och in på kåken för grova brott sedan tonåren och som nu manipulerat henne att tro att han minsann skulle ändra sig.

Så var Valborg över och vi är inne i maj. En härlig tid ligger framför oss, oavsett hur pandemin utvecklar sig, för ingen pandemi i världen kan stoppa häggen och syrenen från att blomma och sprida sin väldoft över nejden.

1 maj kom och gick och för andra året i rad slapp vi se socialdemokraterna marschera på gator och torg. Jo, jag säger slapp, för socialdemokraternas 1 maj-tåg har länge varit en styggelse.

Jag får då och då påpekat för mig att jag ibland skriver nostalgiskt. Senaste gången det hände blev jag lite sur, för jag tänkte att vem har rätt att kalla mina minnen och erfarenheter för nostalgi? Men så insåg jag att min reaktion var helt onödig. Kommentaren bottnade ju i att det skulle vara något fel med att vara nostalgisk. Och det är det ju inte – tvärtom. Nostalgi är inget att skämmas för.

Sveriges Televisions Anna Stjärne har nyligen med pösande stolthet deklarerat att SVT nu är på gång med en nyinspelning av klassikern Vi på Saltkråkan. En nyinspelning som utspelar sig i modern tid – ett splittrat Sverige där ingenting överhuvudtaget påminner om den tid i vilken originalet utspelar sig. Vad kan gå fel?

Ibland fastnar man för en TV-serie som är så fascinerande ologisk och bisarr att man inte kan sluta hitta. En sådan serie är Heder, som streamar på Viaplay.

Heder handlar om en advokatbyrå som drivs av fyra kvinnor mitt i livet. Tjusigt skräddarsydda, med oklanderlig makeup och varje blankt hårstrå elegant på plats har de vigt sina karriärer åt att hjälpa utsatta kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt och andra övergrepp. Anletsdragen är lika botoxsläta som gravallvarliga och dialogen är hård, tuff och oförsonlig när de marscherar fram i livet, ständigt beredda på att ett svin till man ska ställa till jävelskap.