Den gärningsperson som misstänks för mordet på polisen i Biskopsgården är 17 år och redan grovt kriminell belastad. Skötsamma och normala 17-åringar betraktas nästan som vuxna – de får inte längre barnbidrag och de förväntas veta vad som är rätt och fel. Missköter de sig blir de konsekvenser, i skolan, hemma, på sommarjobbet. Är man däremot 17 år och kriminell betraktas man med ens som ett barn.

Efter det senaste polismordet blev jag nyfiken på hur det sett ut statistiskt med mord på poliser i Sverige. Statistiken visar tydligt att det var värre förr. Mellan år 1900 och 1910 mördades sju poliser i Sverige, decenniet därefter mördades sex. Även under 1960- och 70-talen mördades fler poliser per decennium än under de senaste tre decennierna. Ändå hävdar många – inklusive jag själv – att det är värre idag. Varför?

En polis har blivit mördad, skjuten på öppen gata i Biskopsgården i Göteborg. När en polis blir mördad händer det något med oss medborgare. Det skaver på ett särskilt sätt.

Idag pratade jag med en god vän, som i sin tur pratat med en arbetsförmedlare. Vännen har funderingar på att säga upp sig från sitt jobb och söka nya arbeten, men arbetsförmedlaren slog ut med händerna och skakade på huvudet. Söka jobb? I hans ålder? Han är ju över 50! I Sverige kan man inte få något arbete om man är över 35.

Inför midsommar passade Kyrkans Tidning på att skicka en midsommarhälsning till sina läsare – illustrerad med en bild på kvinna klädd i heltäckande religiös klädsel av den typ som kommit att förknippas med våldsam islamism. Lagom till den mest svenska av alla helger ser svenska kyrkan alltså till att inte bara lyfta en annan religion än den man själv företräder, utan dessutom normalisera en kvinnoförtryckande klädsel som inte hör hemma i ett modernt, västerländskt land.

När jag bevistade min första katolska mässa som ”fullvärdig katolik” (det vill säga att jag blivit upptagen i kyrkan och därmed fick ta emot kommunionen) i Church of Our Saviour på Park Avenue i New York upptäckte jag till min förvåning att en av de psalmer som spelades var vår egen svenska lovsång O store Gud. Men jag insåg ganska snabbt att det inte var särskilt märkligt. O store Gud är en av världens mest älskade lovsång, och den som lär ha spelats in flest gånger. Och att få stämma in i den till ackompanjemang av pampig kyrkorgel gav förstås en extra dimension åt påskdagen.

Nyligen blev jag ombedd att skriva en text om det svenska midsommarfirandet för en veckotidning. Tanken var att jag skulle utgå från Nordiska museet som källa, för vad kan väl vara bättre än det museum, vars huvuduppdrag är att ”bevara och levandegöra minnet av liv och arbete i Sverige”? Men det visar sig att det är en hel del som skiljer Nordiska museets uppgifter om midsommar från äldre forskning – ja till och med från deras egna uppgifter bara några år tillbaka.

Om du tycker att ledande vänstertidningars ledarskribenter verkar byta åsikter ungefär lika ofta som du själv byter strumpor så har du alldeles rätt. Nyligen har någon (oklart vem) klätt av Aftonbladets Anders Lindberg in på bara mässingen genom att samla ihop en liten del av dennes alla förvirrade tweets. Låt mig presentera det sanslöst roliga memet ”En röst på…”

”Det var nog många svenskar som inte hade förväntat sig att Vänsterpartiet skulle rösta på Sverigedemokraternas misstroende och därmed skapa en regeringskris mitt nu inför sommaren.”

I England fortsätter arbetet med att skriva om historien. Nu är det självaste Shakespeare som ska revideras, på uppdrag av The Globe – den återuppbyggda Elisabetanska teatern i södra London vars ledning vill ställa sig in hos woke-maffian.

Det svenska samhället håller på att förändras till oigenkännlighet. Våra värderingar, som vi ärvt sedan generationer bakåt och som en gång skapade ett hållbart och solitt samhälle med ett stort mått av moral, luckras upp allt mer. Och det märks inte bara på de ständigt ljugande politikerna, de självrättfärdiga myndighetspersonerna eller de snobbiga ledarskribenterna på Söders höjder – det märks till och med i fotbollsstudion.

Nu är han igång igen, vår käre statsminister. Tillsammans med den allestädes närvarande Annie Lööf går han till attack mot Vänsterpartiet, och alla andra, som har mage att gå emot den oheliga alliansen mellan det forna arbetarpartiet och det arbetarfientliga Centern.

Läser just nu om mordet på Mikael Petersson i Karlskrona, där sonen och dennes pojkvän nu dömts för mord. Och jag tänker – vad i hela friden kan få en ung människa att mörda sin egen far? I det här fallet tycks det ha handlat om pengar, för trots att fadern redan pumpat in rejäl med stålar i sonens vanskötta musikförening var det inte nog. Nej, farsan skulle dö, helt enkelt.

”För var dag som går pallar jag inte med vita människor.” Så skrev Bilan Osman, rasifierad viktigpetter med landets största plattformar till sitt förfogande. Och det var helt i sin ordning. Det finns uppenbarligen ingenting som hindrar att man arbetar både för Svenska Dagbladet och för antirasistiska (?) Expo bara för att man är rasist. Om man hatar vita, vill säga.

”Detta händer om betalsystemet kraschar – och så klarar du ett haveri” är den sensationslystna rubriken på en artikel på SVT.

”Att vara svensk är inte att vara nationalist”, påstår de två religiösa socialdemokraterna Sara Kukka-Salam och Jesper Eneroth, ordförande respektive vice ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet i en artikel i Aftonbladet. De har, som så ofta när det kommer till dagens socialdemokrater, inte en siffra rätt. Det var tvärtom just den sunda och hälsosamma nationalismen som byggde Sverige. Men vad vet egentligen Kukka-Salam och Eneroth om vår svenska historia och om våra anfäders strävsamma arbete för att skapa ett gott land? Uppenbarligen ytterst lite.

Ända sedan coronapandemin startade har budskapen från de svenska myndigheterna varit lika tvärsäkra som vaga. Anders Tegnell o co har basunerat ut gissningar som om de vore sanningar och ändrat uppfattning oftare än normalsvensken byter strumpor. Ena dagen är det uteslutet att det kan bli smittspridning i Sverige, nästa dag sprids smittan okontrollerat. Ena dagen kan barn inte insjukna, nästa dag kan de. De kan dock inte smitta andra. Fast dagen därpå kan de plötsligt det.

De ljusa försommarnätterna är här och SVT rapporterar just nu energiskt om de störande bilburna ungdomarna i Arvika. ”Här dunkar bilfesten runt i stan varje helg: ‘Blir ett krig’” är en av rubrikerna och vi får veta att polisen under den senaste månaden jobbat intensivt med att bötfälla de bilburna för onödig och störande körning.

Idag firar vi nationaldagen igen, men även om en del av coronarestriktionerna har lättats upp blir det ett rätt lugnt firande. Inte fullt lika mycket folk på Skansen som vanligt alltså, och kanske inte heller lika många nya svenskar som ska hyllas för att de valt att bosätta sig här. För det är ju dem vi firar på nationaldagen. De nya svenskarna.

Hälsingehambon, som äger rum i juli varje år, är egentligen ingen gammal tradition – i alla fall inte i den nuvarande formen. Det började 1965, med TV-serien Landskapsleken, där Hälsingland anordnade en långdans. Nästan hundra par deltog i begivenheterna och idén blev så omtyckt att Hälsinglands Turistförening året därpå lanserade hälsingehambon, en dans som startade på Hårgaberget och som genomfördes i olika tapper för att slutligen avslutas på dansbanan på Stenegård.

”Greta Thunberg utmanar våra matvanor” trumpetade Aftonbladet ut i en artikel nyligen. Nu ska flickan med flätorna ta steget från klimat till mat, och börja hytta med lilla pekfingret åt de dumma vuxna som äter fel. Eller är det kanske mamma Malena och pappa Svante som regisserar föreställningen?

Nu ska regeringen ”pressa tillbaka” den organiserade brottsligheten. Igen. Ja, för det gör de ju hela tiden om de får säga det själva. I alla fall sedan verkligheten till sist nådde Rosenbad och det inte längre gick att brunsmeta varenda människa som varnade för den ökande kriminaliteten och det ökande våldet. In i det längsta var våra styrande ”naiva” (vilket på politikerspråk betyder att de är så goda att de också tror alla andra om gott) men nu tävlar de om vem som kan lägga pannan i djupast veck och låta mest ansvarsfull.

Jag hade nyligen ett samtal med en god vän som nyligen utförsäkrats av Försäkringskassan, trots att hon har en kronisk sjukdom sedan decennier tillbaka och sannolikt inte blivit friskare med åren. Till saken hör att hon redan haft sjukpension, eller vad det nu kallas (de ändrar ju namn och begrepp oftare än de byter strumpor, handläggarna och ledningen på kassan), i åratal men nya regler kräver ju nya utvärderingar och och nya utvärderingar innebär allt som oftast att den som nyss var sjuk plötsligt, som genom ett trollslag, är frisk igen.

Efter att regeringen presenterat ett förslag som, enligt deras uppfattning, ska göra det lättare att få folk att vittna mot kriminella gäng väcks åter kritiken mot Morgan Johansson, Mikael Damberg och andra ministrar som under åratal stått handfallna och passiva medan kriminaliteten tagit allt större plats i det offentliga rummet.

Länge har vi matats med påståendet att den svenska vården tillhör den bästa i världen. Ett påstående som nu måste omvärderas, i alla fall om man ska ta SKR, Sveriges regioner och kommuner, på allvar. De har nämligen gått ut med en uppmaning till regeringen att skicka en formell förfrågan till våra nordiska grannländer om att låna ut resurser.

Vaccinationerna mot Covid-19 är i full gång och på sociala medier frossas det hej vilt i vaccinskryt. Selfies på bara överarmar, med ett litet plåster över sprutsticket, och en självgod kommentarer om vilket samhällsansvar man just tagit. Men från att det har varit extremt viktigt vem som ska få vaccin, och i vilken ordning, har det hela plötsligt blivit ett lotteri, där slumpen styr. De som nu skryter med sina vaccinationskort och plåster har till största delen bara haft tur och lyckats få en tid i det kaosartade lotteri som vaccineringen har förvandlats till.