Patrik Engellau

Donald Trump är den värsta människa jag vet. Vladimir Putin är också den värsta människa jag vet. Jag kan inte nog förfasa mig över dessa två. Typiskt nog påstås de gilla varandra, ett nog så tydligt bevis för att jag har rätt.

Tänk bara om Trump blir amerikansk president. Jag ryser vid tanken.

Det första han skulle göra vore nog att resa till Moskva för att krama om sin polare Putin.

Patrik Engellau

För lite mer än en månad sedan la Olle Wästberg fram den 1 400-sidiga Demokratiutredningen, vars ordförande han varit, och passade på att skriva en krönika på den här sajten.

Olle skrev bland annat så här:

De politiska partierna i Sverige har mist en miljon medlemmar sedan 1980-talet. Det finns idag endast 100 000 svenskar som är aktiva – i betydelsen betalar medlemsavgift och ibland går på möten – i politiska partier. Dessa delar på 70 000 kommunala uppdrag. Detta ger en bild av partierna som en elit, med ryggarna utåt.

Han noterade vidare att de ”de politiska partierna inte längre fungerar som kanal för människors uppfattningar”. Jag tror han har rätt i sin beskrivning och jag har funderat över hur man ska förstå denna utveckling. Jag har två observationer.

Patrik Engellau

En stor del av min tid går åt till att försöka förstå saker. Någon gång tycker jag, en kort stund i alla fall, att jag lyckas, men ofta går jag bet. En av mina ständigt återkommande stötestenar är Svenska kyrkan. Jag kan för mitt liv inte fatta hur den tänker.

Låt mig exemplifiera mina svårigheter. Svenska kyrkan värnar med all kraft om homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner (jag googlar på detta ord för att få reda på vad det egentligen betyder och då framgår att man inte vet riktigt vad det ska innebära; även begreppet transperson är osäkert, Wikipedia säger att ”det står var och en fritt att definiera sig som transperson eller ej”, kanske en kul grej att överväga). Svenska kyrkan värnar också med all kraft om kvinnor och om muslimer.

Patrik Engellau

Sedan något år tillbaka har det varit en vanlig föreställning att organisationer som Islamiska staten utnyttjat migrantvågen till Europa för att infiltrera människoströmmarna och skicka jihadister till EU för att missionera. Detta skulle i så fall vara i enlighet med föreskrifter i Koranen, till exempel fjärde suran, hundrade versen:

Och den som lämnar ondskans rike med dess förtryck för att kunna tjäna Gud skall på sin färd finna många vägar [till en säker tillflykt] och han kommer att få rika tillfällen [att sörja för sitt uppehälle]. Och den som överger sitt land för att tjäna Gud och följa Hans Sändebud men överraskas av döden [innan han når fram], på honom väntar belöningen hos Gud – Han är ständigt förlåtande, barmhärtig.

Patrik Engellau

En av mina hobbies är att lära mig bättre portugisiska. Därför ägnar jag en hel del tid åt att lyssna på brasilianska föredrag, intervjuer och talk shows. Det finns hur många som helst på YouTube. Och det är inga tramsföreställningar, utan seriösa diskussioner på teman som ”Om etik och skam” eller ”Fanns en historisk Jesus?” eller ”Hur ska en bra lärare förhålla sig till klassen?”. Och talarna är långt ifrån akademiska snusmumrikar och torrbollar, utan i stället seriösa akademiska underhållningsartister i världsklass.

De svenska universiteten har en lagstadgad ”tredje uppgift”, nämligen att vid sidan av forskning och utbildning också dela med sig av sin kunskap till det omgivande samhället. Det har jag aldrig märkt att de gjort. Troligen har de ingen lust eller ännu mera troligen tror de inte att de skulle kunna fascinera sin publik om de liksom sina brasilianska kollegor tog tredje uppgiften på allvar. (I Brasilien finns det antagligen ingen lagstadgad tredje uppgift. Landets intellektuella giganter ger sig nog frivilligt ut bland folket och behandlas tacksamt och med rätta som artister och stjärnor.)

Patrik Engellau

På morgonen den 25 februari läste justitie- och migrationsminister Morgan Johansson Svenska Dagbladet till morgonkaffet. Han fastnade för en artikel av Nuri Kino som handlade om att kristna blir förföljda av muslimer på asylboendena och att det borde finnas fredade boenden för de kristna. Johansson blev lite bekymrad särskilt som han, enligt citat i artikeln, sagt att det inte behövs separerade boenden eftersom ”vi har ganska mycket i vår verktygslåda som vi kan använda oss av”. Så, ungefär, hetsa inte upp dig, Nuri Kino, myndigheterna har läget under kontroll.

Migrationsministern gillade inte det där. Nuri Kino jämförde honom med Saddam Husseins notoriskt lögnaktige talesman Bagdad Bob. Han beslöt att ringa till Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson.

Patrik Engellau

Jag har ägnat en eftermiddag åt att studera dels Migrationsverkets Verksamhets‐ och utgiftsprognos 2016‐02‐04, dels verkets Budgetunderlag 2016 – 2019.

Bilden framträder av en stolt och framgångsrik myndighet som drivs av en stark övertygelse om att den gör en ärofull insats för ett värdigt mål som väcker respekt och beundran i en hel värld. Man känner att Migrationsverket tycker sig ha fått vind i seglen. Här talar den humanitära stormaktens djärvaste avantgarde. Generaldirektör Anders Danielssons inledning i Budgetunderlaget ger intrycket att det är Migrationsverket som värnar Sveriges heder och anseende:

Uppdraget att värna asylrätten har högsta prioritet för Migrationsverket. Sverige hör till de länder i Europa som tar ett stort ansvar för att värna asylrätten. Vi betraktas som ett internationellt föredöme av FN:s flyktingorgan UNHCR. Det är något som vi kan vara stolta över och det ger styrka när vi tar oss an de utmaningar som väntar de närmaste åren.

Patrik Engellau

Min farbror Gunnar var verkställande direktör på Volvo åren 1956 – 71. Han hade utmärkta kontakter med den socialdemokratiska staten. Han berättade för mig att när han ville något så ringde han till Gunnar Sträng – finansminister mellan 1955 och 1976 – och gjorde upp.

Storkapitalet och staten kom bra överens. De stora företagen var motorn i svensk ekonomi. Det som var bra för Volvo och de andra storföretagen, det var bra för Sverige. Det fattade socialdemokraterna. Detta är, enligt min uppfattning, förklaringen till en av grundbultarna i svensk politik genom decennier, nämligen den militära alliansfriheten.

Patrik Engellau

I måndags googlade jag på ”European migrant crisis” och ställde in sökningen på det som publicerats den senaste timmen. Jag fick ett sextiotal träffar. Det känns som uppmarchen till första världskriget. Det finns ingen politisk styrsel, ingen gemensam ledning. Här kommer ett axplock bland notiserna:

Patrik Engellau

Asylrätten bör upphävas och ersättas av ett kvotsystem som i Österrike. Ett upphävande strider emellertid mot EUs regelverk (vilket Österrike inte brytt sig om). Så här skulle Sverige kunna resonera.

Lyssna nu noga, EU, för jag har läst fördraget om Europeiska unionens funktionssätt där en del uppgifter fördelas mellan dig och ett medlemsland som Sverige. Sverige har uppfyllt varenda paragraf till punkt och pricka, men det har inte du.

Enligt Artikel 78 paragraf 1 ska du utforma en gemensam politik för asyl och annat internationellt skydd för tredjelandsmedborgare som behöver skydd. Denna politik, står det, ska överensstämma med FNs Genèvedeklaration. Låt oss se hur du har lyckats.

Patrik Engellau

Jag letar förgäves i svenska media efter fakta om den europeiska migrantsituationen så jag går ut på nätet och letar. Det här är ungefär vad jag tror mig ha hittat.

Under årets första månader har omkring 100 000 migranter anlänt till Europa från Turkiet. Det är tio gånger så många som under samma period förra året. Om några veckor börjar våren och då förväntas flödena öka, inte bara till Grekland, utan också till Italien, dit migrationen delvis tycks ligga nere under vintern.

Antalet asylsökande i Sverige är trots detta fortsatt jämförelsevis lågt med en bit över 600 ankommande i veckan. Hur kan det komma sig? Beror det på de svenska gräns- och ID-kontrollerna?

Patrik Engellau

Eftersom den politiska makten numera endast kommunicerar med medborgarna medelst floskler och besvärjelser måste medborgarna gissa hur de tänker och vad de har för avsikter. Här är några olika gissningar kring frågan om hur makten förhåller sig till migrantsituationen.

För en vanlig medborgare som inte är rasist i bemärkelsen att han tycker att snart sagt alla människor i Mellanöstern och Nordafrika måste få komma till Sverige för att de ska få en chans att göra något vettigt av sina liv och ej heller tror på påståendena 1) att alla migranter är krigsflyktingar och 2) att nästan alla migranter är syriska läkare, för en sådan vanlig medborgare förefaller den svenska migrantsituationen absurd och den svenska migrationspolitiken, i den mån det finns någon, huvudlös.

Patrik Engellau

Den 23 juni ska Storbritannien rösta om ett eventuellt utträde ur Europeiska Unionen. Det är en stor sak. Om John Bull – som är engelsmannens symbolnamn på sig själv – skulle fråga mig om min åsikt så skulle jag svara så här.

Dear John,

Det är vänligt av dig att fråga. Jag framför dessa synpunkter med största ödmjukhet; vem är jag att ge dig några råd?

Patrik Engellau

Antag att du under dina vidsträckta resor till oupptäckta länder hamnar i ett samhälle där alla människor en gång vart fjärde år samlas på en öppen plats för att utse en kommitté som under den kommande fyraårsperioden ska lösa samhällets alla problem. Att jag formulerar mig på detta sätt beror på att jag själv faktiskt råkat hamna i ett sådant samhälle.

Det märkvärdiga med det samhälle jag upptäckte var att människorna faktiskt trodde att den där lilla kommittén – den bestod bara av några hundra människor av en total befolkning på säkert flera miljoner – kunde lösa de övrigas problem. Jag säger det igen så att du verkligen förstår hur dessa människor tänker: av en befolkning på låt oss säga tio miljoner skulle runt 350 stycken ta hand dels om sig själva, dels om de övriga 9 999 650 personernas välfärd.

I själva verket handlar det inte ens om 350 stycken eftersom dessa enligt de lokala sedvänjorna utser en lite grupp om kanske tjugo personer som egentligen förväntas göra hela jobbet. Jag ser att du misstror mig.